vilka föräldrar har antagligen bäst gemenskap med sin tonåring?

Jag var 16 när mamma var 50 och vi stod varandra väldigt nära (gör fortfarande) Självklart var det gnabb ibland men det hör väl till tonårstiden, oavsett ålder på föräldrarna?

Underbar fråga:
Jag tror att det är föräldern som RESPEKTERAR sin tonåring!

Det beror på vad man byggt upp för relation från dag 1- har inget med ålder att göra.

Tja det tyder ju på skrämmande dåligt omdöme och stort ego om man frivilligt lämnar bort ett spädbarn i två veckor så inte är det det mittersta alternativet iallafall.

Röstar solklart på första alternativet. 

Jag undrar varför mittenalternativet öht ville ha barn?
Så översta fick det bli. 

Jag tanker att om foraldrarna som lamnade sitt barn gjorde det utan nagon egentlig anledning (t.ex. nodsituation, utbrandhet etc), sa ar det kanske sa att de inte haft nagon bra anknytning till barnet nar det var spadbarn, och da ar det mycket mojligt att de inte har det nar barnet ar tonaring heller. Fast det kan sa klart ocksa vara sa att de hade en jattebra anknytning men att de av nagon anledning var tvugna att lamna bort barnet, eller att de haft en dalig anknytning men sokt hjalp for det och de nu har en jattebra relation. 

Men nar det galler 55-aringen sa finns det ingenting som jag tycker tyder pa en okad risk for att de skulle ha dalig gemenskap, sa jag rostar pa foraldern som lamnat bort barnet.

Jag röstade inte. Känner inte att jag vill ha någon typ av vän-gemenskap med mina föräldrar på det sättet. Min mamma fick mig när hon var 20 men vi har inget direkt gemensamt i alla fall. Man vill ha två bra föräldrar som finns där för en som man kan prata med när saker går illa och som kan peppa en att göra det man vill i livet. 

Jag har en underbar relation till min farmor som är 65år. Vi har mer gemensamt än vad min mamma och jag har. I åsikter och tankesätt med mera. Så förstår inte var åldern kommer in?

När jag var 15 så var mina föräldrar 38 resp 34. Och vi hade ingen gemenskap. Blir så när man inte fixar en vettig anknytning.

Jag blev bortlämnad någon vecka då och då när jag var bebis och har en alldeles katastrofalt urusel relation med ffa min mamma. Pappa går det bättre med, men inte har vi särskillt mycket kontakt...

Det har inte särskilt mycket med ålder att göra, utan det har mer att göra med att man varit närvarande, visat respekt för barnet osv.

Jag håller med de flesta som redan skrivit. Jag lägger självklart rösten på det första alternativet. Att lämna ett spädbarn i två veckor är katastrofalt för dennes utveckling och framtida liv.

Det finns ju personer som har blivit omhändertagna av sina far/morföräldrar sedan de var små och har jättebra kontakt med dem, tex där föräldrarna har dött eller så.