Var finns alla ensamma pappor?

Känns konstigt att inte vilja träffa sin son.

Som sagt så vill nog de flesta ensamma papporna inte vara ensamma. Det handlar mest bara om att det verkar svårt att träffa en ny tjej när man har barn sen tidigare. Fast det borde vara likadant för ensamstående mammor..

Men efter ett tag blir det bara tröttsamt, vilket leder till att i alla fall jag bara struntar i det och lägger mer av min energi på sonen istället.

Btw så förstår jag din besvikelse över ditt ex's agerande. Jag har en tjejkompis som med har en son som lämnade henne ens innan sonen var född. Han har aldrig ens velat ha kontakt, men har samtidigt en egen familj och sånt nu. Det känns helt vrickat att man kan göra så. Även om hennes son inte saknar sin pappa, som han ju aldrig haft, så tycker jag ändå synd om honom. Jag hoppas han en dag får en chans att träffa sin pappa, så han får se vad han missat. Detsamma gäller din son...

Ja det jag känner är att min son blir bortvald av sin pappa och att dottern är den som betyder nåt.

Det är ju det som är grejen hur kan man träffa och ta hand om sitt ena barn men inte det andra!
Han har träffat sin pappa 3 gånger på ett år och senast va mars 2011.

Jag fastnade för honom för att båda vi hade barn sen tidigare han sin dotter och jag min dotter,
Tänkte att han då vet vad barn innebär. Och jag behöll våran som för att han ville ha barnet och för att han visat mig att han tar hand som sin dotter. Men snacka lurad jag blev!



Jag lider verkligen med dig!!Nu har jag inte blivit lurad av en kille som har barn sen tidigare och jag blev heller inte lämnad i den situation som du är i..
Men jag känner med dig. Jag har precis avslutat en kortare relation pga att killen lurade mig totalt. Jag trodde att han var rätt, allt stämde och va PERFEKT tills allt bara brast.
När vi inledde relationen så släppte han aldrig sitt ex (vilket jag var helt ovetande om), fortsatte ligga me henne, åkte med mig på semester, ställde till värsta tänkbara scenerna på vägen hem och anklagade mig för att inte vara ärlig och manipulerade mig till att ändra mina värderingar m.m för att sen när vi kom hem återvända till sitt ex... 
Jag kände mig så sjukt lurad!!Han fick mig att erkänna att det var mig det va fel på, att jag skulle söka psykhjälp, att jag va smutsig som haft ett singelliv innan han m.m....och sen var det han som levde dubbelliv, han som inte var ärlig och han som va "smutsig" om man nu vill kalla det så...

Förstår mycket av det många ensamstående föräldrar beskriver, svårt att träffa någon som accepterar att man har barn..Absolut!!Men sen upplever jag, i min ålder, att de man träffar bara är värre än den förra....De jag träffat på har så mycket oberarbetat bagage som de inte är färdiga med. Kanske haft otur...Men blir bara lurad,sårad och besviken gång på gång. Så av den anledningen främst känner jag att jag har gett upp fullständigt. Så som flera andra ensamstående föräldrar upplever det, det kostar för mycket energi och VÅRA barn kommer alltid i första hand...det är dom som förtjänar all vår energi och omsorg...Så håller med fullständigt. Det är där jag också fokuserar helt nu!!Skönt o höra att det finns fler som känner som jag, att man har gett upp det där med att försöka lämna singellivet för att hitta något seriöst...Man orkar ju inte hur mycket skit som helst...

Ensamstående Pappa med en dotter på 5år. (Singel i snart 4år)

Efter allt jag har upplevt med min dotters mamma.  Skulle jag säga att det är en kombination av rädsla att min dotter ska bli sviken av sin "nya" mamma.  Och att jag ska upprepa "samma" misstag.

Bara tanken av det får mig att må illa.

Men någonstans inom mig blir jag orolig för att bli den där gamla gubben som varit singel i 15år.

Självklart vill jag hitta någon som skulle ta mig för den jag är,  En ensamstående pappa som har gjort allt för min dotter. 

Hur svårt ska det vara?. En reko kille. Ända problemet verkar vara att jag har barn.

Finns det inga ensamstående pappor från Gävle i denna tråd? :) Skulle vara roligt å ha kontakt med någon som inte bor flera mil bort

Tror det viktiga är att bearbeta sina känslor och sitt bagage så att när man väl påbörjar en ny relation så är man redo att verkligen starta på en ny kula.
Själv tycker jag det är det svåra att veta när man är redo för något nytt.

min bror är ensam pappa till 2 pojkar . Han har ensam vårdnad om barnen. Han klarar det bra men har svårt att hitt den rätta. Han vill inte ha fler barn och är rädd att barnen fäster sig vid en "mamma" sen fungerar det inte och så kommer en ny "mamma"

Ja du hur jag ser på att vara ensam... det är ganska "ähum" ensamt... Saknar familjeliv, någon att älska, beröringen, ömheten och närheten till en kvinna.

Om man går på rent utseendemässiga eller världsliga ting som jobb, hobby och intressen så letar jag inte efter något speciellt. Självklart måste jag känna mig attraherad av personen i fråga annars blir det nog svårt att bli riktigt förälskad och kär. Det viktigaste är ju att man är lite kompatibel så att säga och har liknande grundvärderingar när det kommer till etik, syn på otrohet, barnuppfostran tex så att man inte behöver lägga en massa energi på sådana triviala saker. En relation ska ju inte kräva en massa kontinuerligt arbete för att hålla igång - men när de svåra stunderna kommer så får man ju lägga manken till.