Jag har vetat om det i en vecka nu, testade tillsammans med min sambo igår. Jag är så himla glad. Jag har varit så stressad för att det aldrig skulle bli min tur.
Men nu återstår en nervös väntan. Är bara ungefär 5+1. Rädd för missfall! Fast att jag vet att det inte är något man kan påverka låter jag ändå oron ta energi. Antar att jag inte är ensam.
Jag är verkligen supertrött på morgnarna. Vet inte om det har med graviditeten att göra, men jag gissar det. Har en antydan till illamående om förmiddagarna men än så länge inget som överväldigar. Det är jag tacksam för.
Ikväll ska vi på sushirestaurang med jobbet. Visst ska jag undvika laxen?
6+2 och första dagen som jag verkligen inte vill ha kaffe. Jag tycker det är jättegott i vanliga fall, men nu känns det helt omöjligt att dricka.
Konstigt att man ska måsta känna sig less på hela situationen. Känner mig sjuk och blir så himla besvärad av att inte må bra. Fryser och känner mig väldigt illa till mods. Blir grinig och tvivlar. Dessutom råkade det bli så att vi skulle tapetsera om hemma med kort varsel och det är rörigt och finns liksom ingenstans att gå undan. Dålig tajming. Plus att det ständiga mörkret sänker humöret också.
Har tänkt att jag måste gå och träna idag men vill inte. Men jag tror jag ska tvinga iväg mig. Fast att jag vill lägga mig ner och bara försvinna. Men vi kan inte ens vara i sovrummet. Blä.
Tycker det är tur att det är säsong för blodapelsiner, för dem går det bra att äta.
Imorgon ska jag och sambon på inskrivning. Det ska bli roligt. Annars mår jag dåligt nästan hela tiden. Imorse kräktes jag inte iallafall, kanske för att jag åt lite kräm vid 6-tiden. Man får ju experimentera.
Är less på att tycka allt känns besvärligt (pga av illamåendet och olustkänslorna som följer med det). Jag känner mig inte som mig själv och det är jobbigt. För en bra sak, men jag vet ju inte om det är på riktigt ännu.
9+0 idag. Det går framåt, men det är ingen lätt resa. Har blivit jätteförkyld och som konsekvens dragits med migrän i 24 timmar snart. Jag lider av migrän i vanliga fall och har haft betydligt färre anfall nu som gravid men igår triggades den igång. Det är ju en hemsk smärta och jag märker inte ens någon skillnad när jag tar alvedon. Önskar jag kunde ta treo comp eller någon triptan som brukar fungera. Men det får man ju inte. Bara att bita ihop.
Tack astro och Bullen85 för tips.
Ska kolla det där med magnesium, och prata med min BM om det finns något annat. Jag har läst att det är OK att ta citodon, men på andra ställen att det inte är det. Men det handlar förstås om mängd osv. Ska fråga iallafall. Jag vill vara försiktigt med mediciner såklart, men när min migrän är som värst är det svårt att stå ut.
Har provat akupunktur tidigare, men det hjälpte inte mig. Tror nog att det kan göra det beroende på vad man lider av för slags migrän. Finns ju olika sorter. För mig är det mest hormoner som spökar, får nästan alltid migrän före mens till exempel. Och ibland tror jag att det är muskulära spänningar som utlöser migränen hos mig.
Som tur var är smärtan nästan borta idag, men känner att det vore skönt att ha något smärtstillande hemma. Ibland är det nästan som att det räcker. Vetskapen om att det finns en utväg om man behöver ta den.
Förresten, är det fler än jag som inte kan äta sådant som ni normalt gillar? Jag kan knappt känna doften av kaffe längre utan att vilja knipa ihop munnen – och innan var kaffestunden helig för mig. Och jag gillar också godis jättemycket i vanliga fall. Men nu tar det alldeles emot att äta. Det gör ju ingenting, varken kaffe eller godis är ju något man behöver, tvärtom. Men jag saknar lite guldkanten på vardagen.
12+0 idag. Illamåendet börjar ge mig sig, så himla skönt. Känns som att livskvaliteten återvänder när man inte är fullt lika kräsen och faktiskt ibland sugen på att äta saker.