Tira skrev 2012-05-31 12:15:15 följande:
Hej alla! Jag känner mig lite dum som inte varit så aktiv och läst alla andras inlägg men just nu har jag vart ledig och velat hitta på så mycket som möjligt med dottern innan jag börjar jobba heltid så tiden har inte riktigt räckt till.
Jag känner mig bekymrad nu. När jag väntade min dotter Ellie så blev min biologiska pappa väldigt sjuk i cancer och gick bort väldigt hastigt! Detta var otroligt jobbigt för mig som bara hade tre månader kvar tills jag skulle bli mamma o genomgå förlossning och något av det största man kan uppleva sitt liv. Allt var bara kaos känslomässigt men även allt runt omkring med bregravning, testamente, boupptäckning, hans hus och grejer!! Jag var ensam att ta hand om allt dessutom då mina syskon inte bor i samma stad. Iaf så har hans bortgått tagit väldigt hårt...samma dag vi var på emma ultraljudsklinik och fick veta att vi väntade en dotter så ringde jag upp till sjukhuset direkt efter för att berätta att det blir en flicka...men då hade han dött för 10 min sen! Allt blev bara så fel och inte alls som jag hade tänkt.
Nu är min pappa som jag växt upp med att säg pappa till sjuk och har blivit inlagd. Han har vart dålig väldigt länge och det har känts som en tidsfråga i snart 3 år nu...och att han kan dö närsom helst så jag vet det och är delvis förberedd. Men nu väntar vi vårt andra barn, en lillebror till Ellie och jag vill inte behöva gå igenom samma sak igen när man nu ska få ett barn till... han ska ju finnas där, han kommer in till oss varje dag och jag vill det ska fortsätta så i alla tider! Han kanske klarar sig, jag vet inte men det känns inte alls bra. Ellie älskar sin morfar och vi träffar dom som sagt VARJE dag...just för jag och min sambo tog över huset från min biologiska pappa (och de bodde/bor grannar).
Jag har redan förlorat min bror som var 28 år när jag var 17 och som 14 åring fick jag vet att min granne var min biologiska pappa och han förlorade jag när jag var gravid med första barnet vid 22 års ålder och nu kanske även min andra pappa..vet inte hur mycket jag orkar faktiskt...
Ja jag vet inte, kände att jag bara behövde skriva av mig lite av min oro o tyngd...hoppas allt är bra med er andra och era närstående.. <3
Hej Tira!
Jag har nog skrivit en eller 2 gånger här men följer bildtråden så ofta jag går in.
Jag känner igen mig i det du skriver och beklagar verkligen att sånt ska hända speciellt under en tid som denna som ska vara en lycklig tid i ens liv. Har precis förlorat min pappa och vakade vid hans sida i 2 dagar och var med honom när han somnade in. Ifredags var begravningen oxå. Jag har själv hamnat i en liten kris där jag känt att inget är roligt längre. Min vännina tvingade mig till att söka hjälp via min barnmorska och genom henne fick jag nummer till en kurator på kvinnokliniken. Jag var på mitt första besök idag. Måste faktiskt säga att idag har varit en bättre dag. Fick även en tid till vårdcentralen där jag var igår och fick utskrivet Lergigan som jag kunde ta på kvällen då min ångest kom som värst. Vill säga att man blir galet trött av dom. Hoppas att allt löser sig till det bättre, finns inget värre än att må så här plus med alla galna hormoner i kroppen. Och Tira, tveka aldrig att be om hjälp och gå och prata med någon.
Kram
Håller tummar och tår för dej att allt ska gå bra!! 
Tack Arba för ditt varma välkomnande!
