NiniMe skrev 2012-02-07 15:20:45 följande:
Amningen i sig är ett ganska känsligt ämne... Jag själv ammade första i 3 månader men efter att ha lyssnat på skrik och missnöje så gav jag upp, samma sekund han fick ersättning blev han en helt nöjd kille utan skrik...
tvåan amma jag i 7 veckor, sen var jag inte långt ifrån att gå in i väggen och jag gav upp... Minns hur dåligt jag mådde med mig själv, att jag kände mig som världens hemska mamma som inte kunde ge mitt barn det man "ska" ge.. Jag brydde mig inte så mycket efter när jag såg hur mycket bättre allt funkade i familjen, med denna bebis kommer jag göra samma.. Göra mitt bästa och funkar inte det så hittar vi de som funkar för oss..
Rätt inställning!!
Jag helammade sonen i 6 v tror jag det va, sen delammade tills han va 4 mån har jag för mej. Introducerade ersättning först som sista mål på kvällen, sen mer på om pö. Pappan tyckte det va mys att flaskmata med, och jag kände mej friare.
Tyckte doc´k det va sjuuukt jobbigt att uppleva det som att mina boobisar plötsligt va som nån "allmän egendom" för alla att glysa på... Hmm...

Folk skulle typ titta jättenära då jag stoppade in bröstvårtan i munnen på han, vilket grepp han fick om den etc, och det va svärmor och alla möjliga... Hur ofta kollar jag så närgånget på hennes bröst liksom??! Som om man inte har nån rätt till integritet längre bara för att man blivit morsa liksom...
Och på BB sa verkligen varenda bm/us så otroligt olika ang. amningstips. Men det va bara bra, för då lärde jag mej att inget sätt är dåligt iaf.

Och det bästa en på BB sa va "Lia på dej själv. Amma på det vis som känns bäst för just dej." Ojoj vad jag pustade ut då!! Med 1:a barnet så tror man ju nästan på alla råd man hör liksom, så man vet till slut inte vad man ska tro...
Jag tyckte dock det va otroligt mysigt att amma, men sonen blev efter ett tag inte nog mätt av det, så därför blev det ersättning efter ett tag alltså. Och såklart jag som sagt blev friare då med, vilket ju va skönt samtidigt.