När sonen blir hysterisk brukar jag bära in honom på rummet och säga att nu får du vara här en liten stund och leka tills du lugnat ner dig, men stänger inte dörren eller så. Inom fem minuter brukar han ha övergått till att leka med sina grejer och är lugn som en filbunke. Han är två. Räknas det som time-out?
P.S Gör det inte för att det skall vara ett "straff" eftersom jag inte vill att han ska se det som något negativt att vara på sitt rum. Vill bara att han ska lugna sig. Vilket han gör.
Det där med att tvinga barnet att be om ursäkt har jag svårt att förstå? Om jag bråkar med någon och tycker jag har rätt är det väl ändå höjden av förnedring att tvingas be om ursäkt. Om jag är liten och får frispel för att jag känner mig orättvist behandlad (vilket jag minns mycket väl ofta hände när jag var liten) är det ju höjden av förnedring att tvingas be om ursäkt när jag blir upprörd över detta. Det är ju inte lätt för små-knoddar att hantera starka känslor som ilska och de gör det ju knappast för att jäklas.
Nu beror det väl såklart på ålder och förståelse (och situation), men jag skulle aldrig drömma om att tvinga min son be om ursäkt när han blir arg och får ett utbrott. Jag säger till honom att det är helt ok att bli arg, men man behöver inte/ska inte kasta saker omkring sig etc, och behöver han vråla av sig får han väl göra det, men då i sitt rum så vi andra slipper höra det.
Sedan vill jag inte höra ursäkter som kommer av plikt heller, utan tycker de skall vara uppriktigt menade för att barnet förstår vad som är fel och är ledsen för det, och inte för att man "ska". Då kan de ju ursäkta sig hur mycket som helst men inte förstå vad de gjort fel egentligen liksom? (nu tänker jag på hur hon gör i supernanny tex)
Eller har jag missförstått något?
Odd: Ja det var ju därför jag skrev "beroende på situation". Jag menade inte alls att man inte ska lära barnen att säga förlåt om de betett sig illa, utan menar på att om ursäkten bara är mekanisk och inte för att barnet menar det så blir den ju bara menlösa ord utan innebörd. Kommer heller aldrig tvinga honom att krama barn han bråkat med tex. Han ska ju säga förlåt från hjärtat och inte för att mamma säger till honom att säga det. Nu syftade jag dock inte så mycket på slagsmål utan mer raseri-utbrott hemma över diverse. Men när han slagit sin Lillasyster (vilket förvisso bara hänt väldigt sällan) så säger vi inte till honom att säga förlåt, utan vi säger till honom att han inte får slå henne, hon får ju ont och blir ju jätteledsen. Och att man aldrig får slå någon. Det som hänt då är att han tittat på henne och smekt henne över kinden och sedan kramat henne, utan någon som helst uppmaning från oss föräldrar. Det slår vilken muntlig påtvingad ursäkt som helst. (han är två och hon är ett)
Oh, jag kom på att jag måste säga hur jag själv upplevde det! När jag var liten och fick utbrott blev jag instängd i rummet. Mitt rum alltså. Jag blev fruktansvärt ledsen varje gång och kände mig enormt övergiven. Inte sjutton satt jag och "reflekterade", jag satt och undrade förkrossat hur de kunde älska mig så lite att jag sattes på undantag på det viset. Och jag skrek och grät, ibland tills jag fick näsblod, för att jag kände mig totalt oälskad och övergiven. Anledningen att jag satt där hade för länge sedan drunknat i övergivenhet, samt ilskan och förnedringen över att vara så maktlös. Jag var så ledsen, eftersom jag kände att allt jag ville ha bara var en kram, så hade jag lugnat mig, och vad som hände var att bli bortslängd och utestängd från gemenskapen. Nu låter det som värsta snyftsnyft stackars lilla jag- historien, men det var verkligen så jag upplevde det. Kommer ihåg det som igår, och trots att jag är över 30 nu kommer jag aldrig förlåta pappa för att han gjorde så mot mig. Tanken hans var ju att jag skulle lugna mig, men jag blev bara helt hysteriskt och desperat. Fruktansvärt var det :( I övrigt var jag ett lugnt och glatt och socialt barn, så man behöver inte gå omkring och visa utåt att man tar skada av något.
Odd: jag tror tyvärr jag hade känt mig ännu mer övergiven om jag varit tvungen att sitta och se på vad andra pysslar med men inte fått delta själv. Det är ju utanförskapet som gör ont.