Timeout är...

Undrar om de personer som tycker att time out är ok gör likadant med sina respektive?
Kanske ska testa det på min man när han gjort något jag inte gillar, sätta honom på en stol så att han lär sig vad som är rätt och fel!

Som straff tror jag inte på det, men visst kan man behöva ta bort ett barn en stund från en situation som har spårat ur så att alla inblandade får lugna ner sig och "starta om".

Jag röstade "dåligt" eftersom jag trodde att det innebar att t.ex. tvingas sitta på en stol. Typ som att stå i skamvrån. Men sen börjar jag läsa och ser att folk skriver om "time out" som att ta bort barnet från en viss situation om det ex. slåss?? Öh...det gör jag självklart också...men jag försöker att  aldrig straffa. I min värld är det otroligt stor skillnad på straff och konsekvens.

Jag tog "annat": Oacceptabelt.

Men frågan handlade ju om "time out". Inte om vanligt sunt förnuft, som det ju är att ta bort ett barn från vissa situationer.

Men om jag helt har missuppfattat begreppet så kan väl någon vara snäll och förklara för mig vad det innebär?

min ena son åker in på sitt rum när han inte är "snäll", när han slåss eller totalt kraschar.
Där får han sitta ett tag tills han själv känner att han kan vara lite lugnare eller hur jag ska förklara. han ropar själv att nu ska jag inte slåss mer mamma...

Fast hur kommer det sig att det funkar så himla bra för oss som INTE sätter barnet på en stol, men gör resten, dvs kramar/pussar, förklarar vad som har gjorts fel, osv? Då kanske det alltså inte BEHÖVS sätta ungen på en stol? :)

Eller att time out är onödigt :P Det tycker jag låter mer troligt. Tror inte någon unge behöver sitta på en stol för att lära sig sociala färdigheter ;) Man kan ju använda det argumentet för vad som helst.. "MIN unge mår bra av att jag slår honom, även om DIN inte gör det" (inte för att time out = slå, men som ett exempel)

Läs om vad jag skrev. Jag jämför det inte med aga, men det betyder inte att det är en bra lösning. Min son går också in på sitt rum när han gör något dumt, men inte för att "jag sagt så" och för att han ska sitta där ett antal minuter bara för att markera att det är vi föräldrar som bestämmer (för det vet han i alla fall haha).

Ja men det är inte "time out" som Jo Frost kör med, för han får ju själv bestämma när han vill komma ut, han tvingas inte sitta still i ett visst antal minuter utan väljer själv när han ska sluta. Det ni kör på är en väldigt bra lösning tycker jag, ni visar ju bara att man inte vill vara tillsammans med någon som beter sig illa, och det är ju något som är bra för barn att lära sig, inte bara för föräldrarnas skull utan för att de ska förstå att kompisar inte heller blir glada om man beter sig illa, och då kan man faktiskt inte bete sig hur som helst för att man själv känner för det. Vi säger samma sak till vår son, folk brukar inte vilja vara med någon som slåss och skriker, och vi vill inte ha en massa skrik där vi är om vi sitter och äter mat, tittar på TV, spelar spel eller vad vi nu gör, så om  han vill fortsätta med det får han gå någon annanstans och komma tillbaka när han lugnat ner sig (men om vi märker han att inte KAN lugna ner sig själv så hjälper vi honom med det). Det är själva time out som folk "kopierat" från Jo Frost som jag verkligen inte accepterar.

Jo det vet du säkert, det är Supernanny! :) Tycker hon har väldigt bra idéer för det mesta, men just det här med time out (så som hon kör) tycker jag är helt "#/"@! ;)

Det jag menar är alltså att det kanske är just ordet som ger en förutfattade meningar, alla gör väl inte som Supernanny ;) Men som sagt, på engelska blir det ju time out.

Oh, jag kom på att jag måste säga hur jag själv upplevde det! När jag var liten och fick utbrott blev jag instängd i rummet. Mitt rum alltså. Jag blev fruktansvärt ledsen varje gång och kände mig enormt övergiven. Inte sjutton satt jag och "reflekterade", jag satt och undrade förkrossat hur de kunde älska mig så lite att jag sattes på undantag på det viset. Och jag skrek och grät, ibland tills jag fick näsblod, för att jag kände mig totalt oälskad och övergiven. Anledningen att jag satt där hade för länge sedan drunknat i övergivenhet, samt ilskan och förnedringen över att vara så maktlös. Jag var så ledsen, eftersom jag kände att allt jag ville ha bara var en kram, så hade jag lugnat mig, och vad som hände var att bli bortslängd och utestängd från gemenskapen. Nu låter det som värsta snyftsnyft stackars lilla jag- historien, men det var verkligen så jag upplevde det. Kommer ihåg det som igår, och trots att jag är över 30 nu kommer jag aldrig förlåta pappa för att han gjorde så mot mig. Tanken hans var ju att jag skulle lugna mig, men jag blev bara helt hysteriskt och desperat. Fruktansvärt var det :( I övrigt var jag ett lugnt och glatt och socialt barn, så man behöver inte gå omkring och visa utåt att man tar skada av något.