Låta nio månaders vara hemma med pappa?

Hm ja jag skulle då aldrig vara borta från min bebis under så lång tid, och det skulle inte pappan heller... både att det skulle kännas hemskt för mig som förälder men också för att det naturligtvis blir en enormt påfrestande och ångestladdad situation för bebisen vilket jag tycker man ska undvika om möjligt. Kan du inte åka emellan så att du åtminstone kommer hem på kvällarna? Jag var på 2 dagars kurs när vår yngsta dotter var knappt ett år, då åkte jag ändå hem emellan. Jag ammade ju fortfarande lite vid den tidpunkten också iofs. Ammar du inget alls, eller hur hade du tänkt ordna det med sådant?

Självklart kommer separationen bli jobbig för bebisen, att tro något annat är bara naivt. Jag skulle försöka lösa det på något annat sätt.

Kommer pappan kunna ta över föräldraledigheten eller vara hemma tillsammans med er några veckor innan du ska iväg?

Håller helt med vittra! Jag hade inte heller velat vara ifrån min bebis så länge heller, hade inte heller velat vara ifrån min tvååring så länge. Jag hade nog försökt att lösa det att hela familjen hade fått följa med o bott på hotell, så man kan ses i pauser o vara tillsammans på kvällarna!

Tack för era svar.

Jag vill förstås inte göra något som riskerar att skada mitt barn. Jag ska fundera och se hur man kan lösa det.

Nu tycker ni förstås att jag låter knepig, men för mig skulle det inte kännas hemskt att vara borta från mitt barn. Jag var borta från ettan några dagar när han var tio månader. Han var med sin pappa, pappan hade varit föräldraledig en dag i veckan sen barnet var sex månader. Jag visste ju att barnet var i trygga händer och jag tyckte det var underbart att vara ensam några dagar faktiskt. Sen var det förstås ljuvligt att komma hem också. Vi märkte absolut inte av att han for illa av att jag var borta, men det är klart att det kan ha pågått saker på insidan som vi inte vet om. Och jag kan se problemet med att just jag som ändå är den som varit mest med barnet försvinner. Men att som du skriver vittra, att varken du eller pappan skulle vara från barnet några dagar, det låter i mina öron lite extremt, att livet skulle bli lite inskränkt om man följde det. Jag har t ex rest bort med barnet/barnen några dagar lite nu och då under mina föräldraledigheter för att hälsa på mina föräldrar eller min syster som har jämnåriga barn och varit föräldraledig samtidigt som jag, medan pappan varit hemma och jobbat. Det har ju varit väldigt positiva upplevelser för oss alla och det har lagt grunden för att mina barn fått bra relationer till morföräldrar, moster och kusiner. Har väldigt svårt att tro att mina barn tagit skada av det. Och vad jag vet är det jättevanligt att andra föräldrar gör på samma sätt. Dessutom är det ju många föräldrar som reser ibland med jobbet och alltså blir borta några dar när den andra föräldern är föräldraledig.

När det gäller amningen gjorde vi som så att vi drog ner på amningen inför att jag skulle iväg när ettan var liten, och sedan återupptog vi amningen efter att jag kom hem.

Vi åker också bort ibland enskilt, men inte när de varit bebisar! Det blir enligt oss alldeles för lång separation för ett spädbarn att hantera. Och nej jag tycker inte det är ett dugg extremt eftersom det är så de flesta resonerar, särskilt om man ska se till de som har ett förhållningssätt i stil med AP. Tvärtom tycker jag det låter väldigt extremt och faktiskt sorgligt att någon skriver i ett AP-forum och som självmant väljer att utsätta sin bebis för så omfattande separationer. Jag vet inte men då känns det som att man har missat lite poängen med AP. Faktiskt.

Inte sagt att pappan är mindre viktig, absolut inte. Vi är på samma nivå och därav är vi båda lika viktiga, alltså är ingen av oss borta från bebisen så länge. Jag ser absolut inte hur livet skulle bli "inskränkt" pga det, fattar inte varför man öht skulle ha ett behov av att vara ifrån hela sin familj när man faktiskt valt att leva i en familj.

Hela AP bygger ju på anknytningsteorin, och den forskningen bygger ju just på vad som händer inom bebisen. Det är ju oftast inget som syns utåt, så det går ju inte att som förälder uttala sig om hur så omfattande separationer inte har påverkat. När barnet är äldre är ju också anknytningsprocessen på en helt annan nivå, för att inte tala om barnets kognitiva och fysiologiska förutsättningar att hantera en separation, och då blir det naturligtvis inte alls lika påfrestande.

Jag känner ju inte ditt barn. Har barnet en bra anknytning till pappan redan? Är det lugnt, tryggt eller har separationsångest etc. Mitt första barn mådde inte så bra av att jag började jobba rätt tidigt 7 mån, men vi hade inte ekonomisk möjlighet till annat då. (bodde utomlands) Mitt andra barn har så otroligt lätt att anknyta till andra människor både pappan och hennes farmor. Går jag iväg på nått ärende står hon där glad och vinkar och är lika glad när jag kommer hem igen. Dvs hon visar inga separationstecken på att antingen dra sig undan och inte säga något eller gråta när jag går eller efter att jag kommit tillbaka. Storebror kunde visa alla dessa tecken. Idag är hon 14 månader men det har inte ens varit problem att vara borta från henne när hon var 10 månader. Bara jag då som saknar henne. AP är härligt och underbart men ibland kan man inte leva som man vill och lär. Ekonomi sätter gränser ibland. Men vill du så kan säkerligen din man som ju är pappaledig komma och hälsa på dig dagligen för lunch etc.

Själv håller jag på att omskola mig från välbetalt till "klara mig" nivå för att kunna få mer flexibla arbetstider och kunna va hemma med barnen mer.  

Barnet är än så länge bara 2½ månad, men vi upplever att han är trygg med sin pappa som är mycket med honom när han inte jobbar. Jag har hittills bara varit iväg korta ärenden och då har han väl inte märkt att jag lämnat hemmet.

Vi har två barn sedan tidigare och med dem har separationer alltid varit så enkla. Med första barnet började jag försvinna några timmar när han var 3 månader (tog bröstmjölk på flaska), jag började sedan jobba en dag i veckan när han var 6 månader, och sedan var jag alltså iväg några dagar när han var 10 månader. Vi såg aldrig några negativa reaktioner, varken när jag gick, när jag var borta eller när jag kom hem. När jag varit borta tre nätter när han var tio månader var han glad att se mig, drog sig inte undan eller visade besvikelse mot mig eller så. Första gången han lämnades utan någon av oss (farmor barnvakt i vårt hem) var han 18 månader, inga problem. Dagisstart vid 18 månader, inga problem. När jag och barnet varit borta från pappa några dagar såg vi heller inga negativa reaktioner varken när vi var borta eller när vi kom hem till pappa.

Jag känner mig lite korkad som inte tänkt på det trauma det kan innebära för barnet att jag försvinner, (Vittra skräder ju verkligen inte orden i sina inlägg här ovan). Samtidigt försvarar jag mig med att på den tiden hade jag ingen teoretisk kunskap om anknytning, hade aldrig hört talas om AP utan gick bara på känsla. Jag trodde att det räckte med att en förälder fanns där. och fick det liksom bekräftat av att vi verkligen aldrig såg något negativt. Jag kände mig snarast som en "mesig" förälder som ammade "länge" (10 månader var planen), hade barnet sovande i vårt rum tills han var 2,5 år, inte hade barnvakt förrän vid 18 månader och skippade femminutersmetoden trots att han ville nattamma efter sexmånadersdagen då ju BVC säger att de inte behöver äta på natten. Jag tycker fortfarande att det är märkligt att man inte skulle ha märkt något av det trauma Vittra beskriver på utsidan (eller också är vi dåliga föräldrar som inte alls kunnat läsa av sådana signaler hos vårt barn). Alltså, jag påstår inte att det måste ha varit problemfritt för honom, men ett enormt trauma känns märkligt. Men det ligger nog en del i det du skriver också PetraMunchen, att barn är olika. Separationer är jobbigare för vissa barn än för andra.

Barn nr 2 vägrade äta på flaska så jag var inte iväg mer än kortare stunder förrän han var 8 månader, och honom har jag inte varit ifrån mer än en arbetsdag förutom två nätter på BB när trean föddes (tvåan är drygt två år), inga problem, dagisstart inga problem. Med honom blev det längre amning, samsovning och bärande i sjal/ergonomis sele och det är så vi vill ha det med trean också.

Kursen är utomlands (det var samma sak när jag var iväg när ettan var liten) så om jag ska gå kursen och det inte ska bli separation får vi åka hela familjen. Eller också pratar jag med chefen och ser om jag kan hoppa över kursen, den är bra men kan knappast vara livsavgörande. Jag behöver inte bestämma mig ännu.

Glömde skriva, när chefen föreslog kurs den här gången svarade jag ja av bara farten eftersom det funkat så bra med ettan, men sen började jag alltså fundera.

Jag vet inte kan inte uttala mig om Vittras erfarenheter eller kunskap. Men jag vet att min 3,5 åring kan skrika sig hes bara för att jag ska gå ner i källaren och han ska va kvar uppe med pappan och lillasyster, så där har jag ju inte sett någon förbättring bara för att han blivit äldre. Sen är ju även förutom att barnen är olika vi som vuxna olika känsliga för barns signaler. Att det inte skulle märkas alls på en 9 månaders om den får separationsångest etc ser jag som lite otroligt. Det bästa är väl att ta saker som det kommer och planera utifrån hur situationen ser ut längre fram. Barnet är ändå rätt litet ännu och det kan vara svårt att se hur personligheten utvecklas nu. En 9 månaders kan ju oftast krypa, eller tom säga enstaka ord. De kommunicerar ju på ett helt annat sätt. Samtidigt ger jag Vittra rätt att AP handlar verkligen om att "vara där" för sitt barn - hela tiden. Men jag är ingen 100% AP förälder, har varken vilja eller pengar till det.

jag reste bort från min dotter när hon var 9 månader jag var borta i 2 veckor. och det var jättehemskt!!! När jag kom tillbaka så kände hon inte alls igen mig! ville bara till min mans släktingar osv.. (annars var hon klängig mot mig) hon började störtgråta när hon först fick se mig igen och annars hade hon alltid vart en glad tjej som aldrig grät när hon träffade nya människor eller något. så än idag har jag skuldkänslor... men jag kan säga att min bror lämnade alla sina barn till vår mamma i tre veckor för han och hans fru åkte på semester och det var inga problem alls för dem efteråt.

Ja, det går ju inte att uttala sig om hurdan han kommer att vara när han är nio månader, vem vet denne kanske blir separationskänslig på ett helt annat sätt, och jag skulle självklart inte åka iväg om jag märkt tendenser till att han får problem när jag försvinner.

Jag utger mig absolut inte för att var AP-förälder. Vi vill vara närvarande föräldrar både tidsmässigt, psykiskt och ge fysisk närhet men vi är inte AP.