Det finns 2 olika läger när det gäller hur man ska hantera sådant. Jag ska ge dig en sann historia, som jag en gång roade mig med att skriva ned i sagoform:
En sedelärande historia
(eller sagan om Mamma1, Mamma2 och de två vardagsrummen)
Mamma1 och Mamma2 fick barn nästan samtidigt. När barnen var 1 år kunde de ta sig fram nästan FÖR bra!
Mamma1 tyckte att barn måste lära sig att vara försiktig med saker, så hon lät alla dörrar i huset stå öppna. Sonen lekte lika mycket i vardagsrummet som någon annanstans. TV:n var kul, och videon förstås. I bokhyllorna fanns en massa böcker och Pappa1:s samling med LP-skivor. Mamma1 fick springa efter sonen en hel del och försöka lära honom att vara försiktig.
Mamma2 ville varken ägna sin tid åt att vakta sakerna i vardagsrummet eller till att ständigt jaga dottern, så hon stängde dörren i stället. Dottern fick leka i köket och i lekrummet. När Mamma2 eller Pappa2 var med dottern fick hon förstås gå in i vardagsrummet, för föräldrarna ville trots allt se på TV ibland. När dottern fick gå in dit tyckte hon det var rena paradiset! Det slutade vanligen med att Mamma2 bar ut flickan därifrån och stängde dörren igen, eftersom flickan hade ohyggligt svårt att låta bli grejorna ...
När barnen var 18 månader tyckte Mamma1 att uppfostran började ge resultat. Hon hade varit tvungen att sätta byggplast över bokhyllorna, eftersom alltför många böcker och LP-skivor gått sönder. Men tack vare byggplasten kom sonen inte åt det som stod i hyllorna längre. Han ägnade i stället all kraft åt att räkna ut hur TV, video och stereo fungerade.
Hos Mamma2 hade det inte hänt mycket, utan där var allt ungefär som vanligt.
Vid 2 år var Mamma1 ganska nöjd. Hon behövde inte längre jaga sonen HELA dagarna, utan han intresserade sig för annat än att hitta på ofog i vardagsrummet. De hade köpt en ny video, eftersom sonen pillat in smågrejor i den gamla så den gick sönder. TV:n gick däremot att laga, när sonen haft sönder påslagsknappen.
Vid 2 år öppnade Mamma2 dörren till vardagsrummet. Det blev ett hiskligt jagande i ett par veckor, men TV:n och videon var inte intressant så länge. Dessutom var dottern så stor att hon kunde börja lära sig hur sakerna egentligen fungerade.
Vid 2,5 år kunde båda barnen sköta TV och video själva, så då blev det i stället dags för mammorna att ransonera TV-tiden. Barnen uppförde sig riktigt bra och ingen av dem var och petade där de inte hade lov.
Mamma 1 var mycket nöjd med sig själv och hur väl hon uppfostrat sonen.
Mamma2 var precis lika nöjd.
Och fortfarande grälar de ibland om vem som egentligen gjorde rätt .....! 
