Bli våldtagen eller inte för att rädda minderårig...

Det är lätt att svara såhär när man inte varit med om det. Jag har ingen aning om vad jag gör den dagen (om) det sker, men just nu så tar jag självklart barnets plats.

Ja, det självklara svaret är ju ja såklart. men jag tror ärligt inte att någon som inte varit i just den situationen kan veta att de faktiskt skulle göra det när det väl kommer till kritan.

Dessutom finns det tveksamheter. Är det ett gäng så råbarkade typer som kan tänka sig att våldta en 12-åring så tror jag inte det hjälper så mycket att jag erbjuder mig. De kanske blir hånfulla och säger "jaså, du vill ha lite kuk minsann" eller något lika begåvat och sen ger de sig på mig rätt rejält och skadar mig i processen eller rent av dödar mig. Alternativt går de med på det och jag genomlider eländet och sen när de är klara så flinar de och går vidare till 12-åringen ändå medan jag ligger där halvt ihjälslagen med ett underliv som köttfärs och tvingas se på när de våldför sig på flickan ändå.

Ja, vad som helst kan liksom hända och med det i åtanke är det inte alls säkert att jag skulle erbjuda mig då jag inte tror att det skulle göra någon nytta ändå. 

Tycker det är en hemsk tanke ens en gång, och hoppas för mitt liv att det inte sker någon någonstans i världen eller att någon någonsin behöver ta ställning till detta på riktigt.

Men det jag tänkte direkt när jag läste texten var att ja, självklart, skulle jag ta flickans plats. Helt ärligt. För jag är stark, relativt van och känner att jag skulle klara det psykiskt och fysiskt bättre än flickan.

Men så läser jag vidare och påminns om sjukdomar... Av rädsla för HIV hade jag varit så pass egoistisk faktiskt att jag inte tagit hennes plats, enbart på grund av rädslan för livslång sjukdom...

Så du skulle kunna leva med att se på/höra en tolvårig tjej bli våldtagen tre gånger om? Intressant... du resonerar precis som min väninna.
Tänk att det har gått så långt i samhället att ens egen egoism går före ett barns som har hela framtiden för sig.

fast om man har egna barn är deras trauma i att förlora sin mamma inte heller att förakta.

Hmm bra med alla infallsvinklar... Vill ju inte dö från mina barn i aids. Nu ångrade jag mig med.... Kanske.

Jag förstår din synpunkt men det är ju samma sak för den tolvåriga flickan i så fall - att hon blir drabbad av en sjukdom eller blir gravid. Dessutom är ju hon själv dotter till någons föräldrar.

Delikat spörsmål är det hursomhelst och intressant att folks egna egon går före ett barns nästan oavsett vad som helst.

Tror jag ska fortsätta dela med mig av saker jag och min kille brukar avhandla men sålla bort de mest banala. Men vi brukar ha rejäla samtal om det mesta allt från dagens "dilemma" till andra moraliska frågor - om man exempelvis anger en mycket nära anhörig om den har gjort sig skyldig till ett brott, även om man skulle veta att det skulle förstöra den personens liv... Vissa dagar kan vi avhandla 2-3 saker, andra kan vi ta en hel vecka på oss att diskutera fram och tillbaka och dagens fråga lär jag inte släppa i första taget eftersom den berört mig så mycket.

Nej jag skulle inte det egentligen. Men jag vill inte riskera att få HIV och låta min son bli utan mamma en dag i värsta fall. Här sätter jag min son före en okänd ung flicka...

Vore intressant att veta hur många av de som så svarat "ja, självklart" som själva varit utsatta för sexuella övergrepp.

Det hade så klart känts fint om jag kände att jag kunde offra mitt psykiska och fysiska välbefinnande för ett okänt barn men det skulle jag inte. Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp och jag skulle inte klara av att ta hand om mitt eget barn om jag blev utsatt för det igen. Inte heller skulle jag kunna tänka mig att riskera allvarliga sjukdomar som kan hindra mig från att ta hand om mitt barn. Att försöka vrida det till att man bryr sig mer om sig själv än barnet är löjligt - mitt eget barn går före ett okänt barn och det är det enda rimliga sättet att tänka som förälder. Vi är skapta för att sätta våra egna barn i främsta rummet, inte offra våra egna barns trygghet för ett okänt barns skull.

Och ja, jag skulle kunna leva med mig själv med vetskapen att jag kunde förhindrat en våldtäkt. Det är nämligen bara en sida som har skuld gällande våldtäkter, nämligen den eller de som utför den. Att någon eller någonting kunnat förhindra en våldtäkt är inte samma sak som att denna någon eller detta något bär skuld för att det inträffade, även om det ofta känns så. 

Mycket intressant frågeställning.

Jag hoppas verkligen att jag vill och tar flickans plats om det var verklighet. Jag skulle inte vilja leva med att titta på när ett barn blir våldtaget.

Jag ställde frågan till min man om han tyckte att jag skulle byta plats med flickan. Han svar var nej, absolut inte.

Han skulle inte vilja att jag, som mor till vårt barn, skulle utsätta mig själv för risk för sjukdom eller skada. Tyvärr, skulle han låta flickan bli våldtagen.  Han skulle tycka likadant även om vi inte hade haft barn ihop.

Men jag skulle nog gå emot min man och erbjuda mig för att rädda flickan. Jag tror och hoppas att jag skulle kunna hantera, med hjälp av terapi, det fruktansvärda övergreppet bättre än vad flickan skulle göra.  Dessutom hoppas jag att jag skulle vara stolt, istället för skamfylld, över vad jag gjort.