Ja vi har funderat på att gå o prata med någon, men än så länge så vill tonåringen verkligen inte.
det är en utsatt situation i skolan o jag känner att hemma ska få vara fredad zon så länge det går.
att prata med skolan är inget alternativ då det inte hjälper den mobbade utan gör det hela bara värre.
vi kör med här hemma att snart är grundskolan över och i gymnasiet kan det bli helt annorlunda, då de värsta antagonisterna inte kommer gå på samma skola, förhoppningsvis inte ens i samma stad.
vi har pratade igårkväll och kom väl inte fram till nåt mer än att försöka (ja igen) tänka efter före och inte säga allt man har lust. nån typ av respekt tycker jag man kan kräva av en 15-åring.
det senaste på matfronten är att säga att jag bara lagar äcklig mat( med hopp om att jag ska straffa med rummet) men då jag vet att mat gärna undvikes går jag inte på det knepet...jaga upp morsan till hon exploderar o gör så jag slipper äta knepet ;)
det är en helt annan unge när matintaget är regelbundet, så jag måste se till att mer eller mindre "lura" i mat lite o ofta. med energi i kroppen kommer den glada tonåringen fram.
tror lite att hota med familjehem ska göra att jag är medgörligare här hemma, men jag vet att problemen sitter inte i vars man bor utan i sej själv. så att fly någon annanstans är inte svaret. och svaret det är det jag försöker komma på.
