Anonym (hans mamma) skrev 2011-12-15 13:59:54 följande:
Han tillhör LSS och du satte huvudet på spiken jag är precis en såndär trött sliten tråkig föräldrer nu, min sambo har dessutom ingen vana med barn med särskilda behov, men han är klok och han säger att min son bestämmer över alla här hemma för ingen vågar säga åt honom på riktigt. Nu har mina ögon öppnats och jag ser att de är sant, han kommer säkert få de bra kanske bättre på boende i längden men han kommer först känna sig ivägkörd och sårad och de gör ont. Helst nu så kommer han tänka att de är ett straff för att han har varit dum.
Även om jag kommer försäkra honom om att så är inte fallet. Jag är den ända han haft och den ända han har kunna lita på, hans syster har en pappa men han har alltid bara haft mig.
Och nu känns de som jag lämnar bort honom. Jag vet att de kan låta som känslomässigt dravel men de gör så ONT i mig.
Jag tycker inte att det låter som känslomässigt dravel. Jag tror och hoppas att de flesta är kapabla att förstå att den sits du sitter i inte är enkel.
Alla måste kunna få känna sig trygga i hemmet. Det gäller barn så väl som vuxna. När våld inträffar måste man vidta de åtgärder som står till buds för att det inte ska hända igen. Och när det är halvvuxna tonåringar som står för det. Nu kompliceras er situation av din sons handikapp, han kanske inte kan förstå vad han gjort och vilka effekterna blir? Eller kan han sätta sig in att det är skrämmande när någon attackerar helt oprovocerat?
Jag tycker att ni tillsammans ska undersöka möjligheterna för honom att få ett annat boende. Kanske kan du lägga det på den bogen att det kommer att vara utvecklande för honom att vara tillsammans med andra än bara med familjen? Att också andra tonåringar så småningom frigörs sig och skaffar annat boende? Och viktigt är förstås att du gör honom så trygg du kan i att det är boendet och inte er relation som kommer att förändras. Föräldrar slutar inte att älska sina barn bara för att de blir stora och flyttar hemifrån.
Om han har kapacitet att förstå förloppet som lett fram till vad som kan bli en flytt, så kan du väl också prata med honom om just det att alla måste få vara trygga i sitt hem och att han kanske faktiskt behöver få andra tekniker för att hantera hastigt uppkomna och upprörda känslor. Dessa tekniker behöver det inte vara du som mamma som lär honom. Det kan han arbeta med i ett omsorgsteam.
Bra också om din man och din son kan ha någon sorts samtal där relationen på något sätt normaliseras och där inget farligt händer. Det tror jag är viktigt för dem båda och för framtiden.