Min son slog min sambo

Han är alltså 17  år, vad säger hans pappa? Kan han hjälpa till? Men ett föståndshandikapp är ju knappast något man blir våldsam för. Ligger det mer bakom? Har han andra diagnoser?

Jag är inte i din siutation. 
 Jag lider med dig och ge dig en styrkekram.

Det är bra att ni anmäler så din son får den hjälp han har rätt till.  

Hans riktiga pappa har aldrig funnits med i bilden, drog när jag var gravid. Han är utredd 3 gånger men har inte fått några fler diagnoser även om jag misstänkt ADHD och någon form av utåtagerande beteende "störning" Han är världens goaste kille annars, har svårt och förstå andras känslor och sätta ihop handling och konsekvens. Han hade de jätte tufft första åren i skolan då äldre barn tyckte om att reta upp honom så han fick sina utbrott :/
 Tack för styrkekram! Behövs verkligen...

Om han tillhör LSS, så borde han ju snart kunna "flytta hemifrån" till stödboende, som barn gör när de blir vuxna...

Jag har tidigare haft en kollega som jobbat som LSS-handläggare. Hon tyckte så synd om alla föräldrar som vägrade lämna över ansvaret för de vuxna barnens boende till kommunen, som hela tiden tänkte att de måste finnas till för sina barn hela tiden, hela livet. Många utplånar sig själva - vem blir lycklig av det? Barnen hade kanske haft det bättre på ett gruppboende med andra i samma ålder osv än med gamla trötta föräldrar som bara lever för nån annan =barnet.

Han är så stor, så ha inte dåligt samvete för om du känner att han inte kan bo hemma längre! Du kommer kunna ha kontakt med honom fortfrande, han kommer inte bli isolerad nånstans utan kontakt med omgivningen...ni kan fortfarande hitta på saker tillsammans...du kan säkert sova över hos honom och han hos er också...

Han tillhör LSS och du satte huvudet på spiken jag är precis en såndär trött sliten tråkig föräldrer nu, min sambo har dessutom ingen vana med barn med särskilda behov, men han är klok och han säger att min son bestämmer över alla här hemma för ingen vågar säga åt honom på riktigt. Nu har mina ögon öppnats och jag ser att de är sant, han kommer säkert få de bra kanske bättre på boende i längden men han kommer först känna sig ivägkörd och sårad och de gör ont. Helst nu så kommer han tänka att de är ett straff för att han har varit dum.

Även om jag kommer försäkra honom om att så är inte fallet. Jag är den ända han haft och den ända han har kunna lita på, hans syster har en pappa men han har alltid bara haft mig.

Och nu känns de som jag lämnar bort honom. Jag vet att de kan låta som känslomässigt dravel men de gör så ONT i mig.

Jag tycker inte att det låter som känslomässigt dravel. Jag tror och hoppas att de flesta är kapabla att förstå att den sits du sitter i inte är enkel. 

Alla måste kunna få känna sig trygga i hemmet. Det gäller barn så väl som vuxna. När våld inträffar måste man vidta de åtgärder som står till buds för att det inte ska hända igen. Och när det är halvvuxna tonåringar som står för det. Nu kompliceras er situation av din sons handikapp, han kanske inte kan förstå vad han gjort och vilka effekterna blir? Eller kan han sätta sig in att det är skrämmande när någon attackerar helt oprovocerat?

Jag tycker att ni tillsammans ska undersöka möjligheterna för honom att få ett annat boende. Kanske kan du lägga det på den bogen att det kommer att vara utvecklande för honom att vara tillsammans med andra än bara med familjen? Att också andra tonåringar så småningom frigörs sig och skaffar annat boende? Och viktigt är förstås att du gör honom så trygg du kan i att det är boendet och inte er relation som kommer att förändras. Föräldrar slutar inte att älska sina barn bara för att de blir stora och flyttar hemifrån.

Om han har kapacitet att förstå förloppet som lett fram till vad som kan bli en flytt, så kan du väl också prata med honom om just det att alla måste få vara trygga i sitt hem och att han kanske faktiskt behöver få andra tekniker för att hantera hastigt uppkomna och upprörda känslor. Dessa tekniker behöver det inte vara du som mamma som lär honom. Det kan han arbeta med i ett omsorgsteam.

Bra också om din man och din son kan ha någon sorts samtal där relationen på något sätt normaliseras och där inget farligt händer. Det tror jag är viktigt för dem båda och för framtiden. 
 

Jag tror inte att han förstår hur skrämmande han är i dessa situationer, och jag tror inte han förstår allvaret. Jag har vant mig vid dessa situationer, stängt av men av min sambos reaktion förstod jag situationens allvar på ett helt annat sätt. Hoppas verkligen att de kan få till samtal mellan min sambo och son i neutral omgivning med proffs omkring. Och jag hoppas att vi får hjälp snabbt. Nu kommer jul-lovet, loven har alltid varit värst för mig, då blir han så rastlös. Han skulle behöva schema över sin tillvaro, har ingen egen initiativförmåga, utan blir lätt rastlös och då är risken större att något tokigt händer.

Ni säger så många kloka saker, glad att jag vågade skriva av mig här. 

Jamen precis, det är så de andra föräldrarna kännt också, exakt likadant. Men bara för att ens barn har ett funktionshinder, är det inte ett skäl att håll kvar barnet i nåt slags barnstadium, de behöver bli vuxna på sitt sätt. Har du möjlighet att få kontakt med andra föräldrar som har barn sm inte bor hemma längre...??? Som kan berätta hur det är?

På mitt jobb har vi en kille från Daglig verkamhet som hjälper till. Två meter lång, stark och grov men som en snäll 10-åring "mentalt". Han trivs med sitt liv, han har nån kompis som han går på bio med, bor på nåt gruppboende där han trivs och har som sagt sitt jobb på dagarna. Han skulle inte vara betjänt av att ha en överbeskyddande mamma.

Jag har ett exempel som är så gammalt att det nog kan skrivas här även om det är speciellt:

En gång pratade jag med en gammal tant. Hon hade ett stort behov av att prata och jag lyssnade. Hon berättade att de hade en son med utv.störning, han var 50+. De hade byggt om garaget till en bostad åt honom. De trodde att han kunde få andningsuppehåll när han sov så under HELA HANS LIV hade antingen mamman eller pappan sovit med honom på natten. Makarna hade alltså inte sovit tillsammans på 50+ år. Jag frågade försiktigt om han inte kunde fått nåt annat boende men hon slog ifrån sig och sa att kommunen inte fattade problemet med andningen så föräldrarna var de enda som kunde ta hand om honom. Han hade inte heller haft nån sysslesättning, för han hade det bäst hemma hos mamma och pappa....

Men hon var så trött och orolig...maken sjuk och hon själv gammal, vad skulle hända med sonen???

Bli inte sån...

Sen det där med att han kommer tänka att det är ett straff - det brukar väl ta lång tid innan man får ett boende? Så det kommer inte kopplas direkt till denna händelsen? Man måste väl föra in tanken på boende på "rätt" sätt så det blir nåt positivt för honom...

Jag har även ett exempel där det gått alldeles för långt med att ett barn (även det en man 50+) med funktionshinder fått bestämma för mycket hemma med enbart negativa konsekvenser för alla inblandade men nu har jag skrivit tillräckligt...!

Nej fy inte ska jag bli sådan..har ju vetat sedan han var 15 år att de är dax snart att separera, både för han och min och ja hela familjens skull. Men jag har hela tiden skjutit upp beslutet och tvekat.. Nu måste jag göra något åt de, de som är, är att min sambo flyttar ut om inte min son flyttar rätt omgående. Så de kan inte ta tid nu!

Har skrivit till en manlig släkting som min son har positiv respekt för och frågat om de kan ha min son en vecka på lovet så vi får andas ut men inte fått något svar än. Har inte frågat honom om hjälp innan och vet inte hur de tas emot. Min son säger att han inte vill fira jul med oss nu, och min sambo säger att han inte vill sitta och åka genom halva Sverige med min son och fira jul med honom med hans släkt som först var tänkt.

På fredag är de ett bokat möte som är tänkt min son ska gå på familjeenheten men min son sa idag att kommer inte gå dit även om jag föreslog att jag följer med.

Allt är så rörigt i mig och jag som redan kände mig så utsliten och trött, jag orkar inte ta tag i allt de här, men de finns bara jag...

min sambo finns som stöd men min son och han har inte talat med varann efter de hände..
här hemma råder en tryckt otäck stämning som ingen mår bra av. Min sambo är rädd för min son och vågar tex. inte sova med öronproppar som han alltid gör annars. Han är mest i vårat sovrum för sig själv när han är hemma..