Min son slog min sambo

Hans riktiga pappa har aldrig funnits med i bilden, drog när jag var gravid. Han är utredd 3 gånger men har inte fått några fler diagnoser även om jag misstänkt ADHD och någon form av utåtagerande beteende "störning" Han är världens goaste kille annars, har svårt och förstå andras känslor och sätta ihop handling och konsekvens. Han hade de jätte tufft första åren i skolan då äldre barn tyckte om att reta upp honom så han fick sina utbrott :/
 Tack för styrkekram! Behövs verkligen...

Han tillhör LSS och du satte huvudet på spiken jag är precis en såndär trött sliten tråkig föräldrer nu, min sambo har dessutom ingen vana med barn med särskilda behov, men han är klok och han säger att min son bestämmer över alla här hemma för ingen vågar säga åt honom på riktigt. Nu har mina ögon öppnats och jag ser att de är sant, han kommer säkert få de bra kanske bättre på boende i längden men han kommer först känna sig ivägkörd och sårad och de gör ont. Helst nu så kommer han tänka att de är ett straff för att han har varit dum.

Även om jag kommer försäkra honom om att så är inte fallet. Jag är den ända han haft och den ända han har kunna lita på, hans syster har en pappa men han har alltid bara haft mig.

Och nu känns de som jag lämnar bort honom. Jag vet att de kan låta som känslomässigt dravel men de gör så ONT i mig.

Jag tror inte att han förstår hur skrämmande han är i dessa situationer, och jag tror inte han förstår allvaret. Jag har vant mig vid dessa situationer, stängt av men av min sambos reaktion förstod jag situationens allvar på ett helt annat sätt. Hoppas verkligen att de kan få till samtal mellan min sambo och son i neutral omgivning med proffs omkring. Och jag hoppas att vi får hjälp snabbt. Nu kommer jul-lovet, loven har alltid varit värst för mig, då blir han så rastlös. Han skulle behöva schema över sin tillvaro, har ingen egen initiativförmåga, utan blir lätt rastlös och då är risken större att något tokigt händer.

Ni säger så många kloka saker, glad att jag vågade skriva av mig här. 

Nej fy inte ska jag bli sådan..har ju vetat sedan han var 15 år att de är dax snart att separera, både för han och min och ja hela familjens skull. Men jag har hela tiden skjutit upp beslutet och tvekat.. Nu måste jag göra något åt de, de som är, är att min sambo flyttar ut om inte min son flyttar rätt omgående. Så de kan inte ta tid nu!

Har skrivit till en manlig släkting som min son har positiv respekt för och frågat om de kan ha min son en vecka på lovet så vi får andas ut men inte fått något svar än. Har inte frågat honom om hjälp innan och vet inte hur de tas emot. Min son säger att han inte vill fira jul med oss nu, och min sambo säger att han inte vill sitta och åka genom halva Sverige med min son och fira jul med honom med hans släkt som först var tänkt.

På fredag är de ett bokat möte som är tänkt min son ska gå på familjeenheten men min son sa idag att kommer inte gå dit även om jag föreslog att jag följer med.

Allt är så rörigt i mig och jag som redan kände mig så utsliten och trött, jag orkar inte ta tag i allt de här, men de finns bara jag...

min sambo finns som stöd men min son och han har inte talat med varann efter de hände..
här hemma råder en tryckt otäck stämning som ingen mår bra av. Min sambo är rädd för min son och vågar tex. inte sova med öronproppar som han alltid gör annars. Han är mest i vårat sovrum för sig själv när han är hemma..

Tack alla för era svar! känns som de stärkt mig.. ska nog be min sambo läsa dem ikväll

Varit på möte med sonen i dag, då han fick berätta sin upplevelse vad som hände, de gick bra.. han sa att de bara blixtrade till, han hann inte tänka.
DUMT var att den ena av socialarbetaren säger att vi vill ju att ni ska kunna bo under samma tak tillsammans tills du går ut skolan. han ska gå 3,5 till i skolan! Min son svarar att jag kanske flyttar innan dess, hon svarar neeej de ska du ju inte behöva göra.

Hallååå jag har innan berättat för dem att vi funderar på boende för sonen. Jag sa något om att vi får se hur de blir men vi kan ju nu rikta in oss på den allra närmaste framtiden och de som hänt så får vi se sen.
kände mig jättedum!

 På mötet så visar de sig att de fått in papper från polisen om att hans pappa kommer sitta i fängelse i 1 år pga att han misshandlat mamman och ett av barnen, eftersom min son EJ vuxit upp med pappan vilket utredarna inte visste så kommer de ju enligt mig inte därifrån, jag lämnade honom under graviditeten då han gick på mig. På vägen hem säger min son att tänk om de ligger i blodet att jag blir sån :(
 Jag sa att jag tror verkligen inte att man ärver sånt och att han kommer få hjälp nu och de skulle nog hans pappa också behövt.

Hans pappa är ett otroligt känsligt kapitel för min son, hoppas de inte leder till fler utbrott i helgen :(

Jätteskönt att jag fick honom med på mötet idag iallafall

 de är precis de jag är så rädd för att han ska känna att han kommer känna att jag valt min man, men har ju egentligen varit i dessa tankar redan innan vi flyttade ihop, eftersom han en dag var större och starkare än mig, då bodde jag själv med honom och hans syster och var orolig när han blev arg eftersom jag inte kan rå på honom. (alltså i självförsvar) om de blev så allvarligt.

Vi har en fin relation annars men jag känner samtidigt att jag är den ende han har. Helst nu, min sambo och han pratar fortfarande inte med varann, min sambo vill inte göra de fören han säger förlåt vilket jag är rädd att han faktiskt aldrig kommer göra. :(

Usch nu har jag och min sambo bråkat pga allt de här, han är världens lugnaste människa så blev förvånad över kraften över ilskan i hans röst. Om lite mindre en två veckor har vi fått tid till familjeenheten, jag och sonen har fått tiden. Önskar bara allt kan bli bra för alla!! De gör ju så ont i mig, de känns som om jag står i gapet mellan min sambo och min son, behövde bara prata av mig...

Hej Kerstin sidan du länkade till kom jag inte fram till, varit borta ett tag härifrån, såg att du svarade i mitten av januari

Vi fortsätter att kämpa på, i helgen hade vi ett möte här hemma. Sonen kan inte ta till sig de som sägs utan slår bakut, och blir tvärtomig. Jag och min sambo har bråkat så mycket om de här, de tär på vårat förhållande som bara den. En sak som stör min sambo så mycket är att när min son kommer in i rummet säger han Hej Mamma, trots att vi båda är där, eller igår bjöd han mig på en godis men inte min sambo. Min sambo känner sig mobbad av de, men min sambo glider in i bakrunden, håller sig tyst när min son är i närheten..så de är liksom bådas del. behövde bara få skriva av mig om de lite..känns som jag spricker snart!

Sant A, förjävligt ont gör de men de är sant. Hade kommunen varit lite mera kvick och ta tag i saken hade de aldrig behövt gå så här långt. Vi ville de, men de är 5 månader sen de hände och de enda som hänt är att vi får samtal. Jag brottas med känsla och furnuft, inte så konstigt. De är min son. Men när de frågade vad vi trodde var bäst sa både jag och min sambo att min son flyttar. Men de ser ju helst att de bor hemma tills de slutar gymnasiet. Jag har inte så mycket kraft att kämpa med. Blir så less

Jag var på lss för att ansöka om de, först hade hon ett möte med mig där jag beskrev vår situation sedan ett möte där sonen var med. Hon frågade honom om han vill flytta han svarade nej, då sa hon att de kommer knappast gå och få igenom en ansökan om han inte vill flytta :(