Vi som försökt ett tag utan plus

Vårväntanochlängtan - lycka till med samtalet med din mamma.

Förstår precis hur det känns, har samma dilemma här. Jag berättade för pappa för några dagar sen, mamma vet sen många år tillbaka (fast jag inte fått nån diagnos då). Men svärföräldrarna, usch vilket jobbigt samtal som väntar. Vi bestämde nu ikväll med att vänta tills mina blodprovssvar och makens svar på spermaprovet kommit, sen ska vi berätta. Helst skulle jag låta bli men de kommer bli så upprörda om de får veta i efterhand att vi gått igenom allt det här själva. Och det förstår jag. Och de är underbara människor. Men herregud vad jobbigt.

Vi har bestämt oss för att göra en regellista (do's and don'ts typ) till dem. På fullt allvar.  

Usch, precis såna kommentarer man inte vill ha...  Därför vi tänker skriva en regellista till svärmor. Mamma är 100% stöd som tur är, hon fick bara missfall på missfall efter mig. Det berättade hon om när jag berättade om mina försök för länge sen. Skönt att kunna ha såna samtal numera.

Låter ju hemskt!

Lillnosen - sicket oflyt!  Hoppas du kryar på dig och blir bra snart!

Idag lämnade maken sitt spermaprov på sjukhuset! Tror det börjar landa lite hos honom det här. Hoppas vi får bra svar nu, räcker med problem med en av oss...   

Mm, de har det ynkligt enkelt...  Vi pratade om det en del igår faktiskt. Jag känner mig väldigt osäker, för att inte säga livrädd för alla ingrepp som komma skall. Så till den grad att jag inte är helt säker på att jag ens vill just nu. Och vi pratade massa om just det där - vad vi går igenom och vad jag går igenom... Skönt samtal faktiskt.

BaPumba - åh, vilken fantastisk berättelse... Blir alldeles rörd jag med av att läsa.  Vilken upplevelse och vilka underbara fantastiska barn. Fick lite ciderhusreglerna-känsla av det där med att bara ha en film som ses om och om igen och det där med föreståndarens vilja att göra dem till "kings and queens".

Väldigt roligt att höra din fina berättelse!  

Hehe, precis samma här faktiskt! Lustigt det där. Att man kan va nykär fast man varit tillsammans 7 år i vårt fall. Fast ett bättre sorts nykär faktiskt, för man får den där tryggheten också som inte infinner sig förrän man känner varann väl. Annars är ju starten så osäker. Det bästa av 2 världar liksom!

Nähäpp, nu ska jag iväg och ha diskussion av min uppsats samt få slutbetyg i kursen. Huu... Wish me luck!

Men för i h*****! Maken glömde mina nycklar i sin jacka igår så nu kommer jag ingenstans!  Missar mitt betygsseminarium och det fanns inga fler tider den här veckan. Åååh, vad arg jag är på honom just nu!  Glöm ALLT jag skrev i mitt förra inlägg...

Pms á la light sådär på morgonkvisten... Vilket jag bara kan tolka som ytterligare ett misslyckat försök uppepå alltihop!  Men vad förväntade jag mig liksom?

Vad livet är tufft ibland!  Förstår hur du känner just nu, som om man ska utsättas för alla livets plågor på en gång... Livet tuffar vidare, det gör det ju. Men som du säger, skiten finns ju fortf kvar.

Vad många vi är i tråden som verkar må risigt just nu, verkar va genomgående. Många ingrepp, behandlingar, besked... 

Snart måste det vända!   Både humör, framtidshopp och från minus till plus!

Cicci - kan det inte vara att han är paralyserad av skräck och rädsla för att det ska vara fel på honom? Min väninnas man är likadan, han vill gärna ha barn och de har försökt ett tag och så fort de börjar prata om att ta prover på honom så blir han jättekonstig. Antingen så vill han inte prata på det alls eller så blir han extremt defensiv och stött/förolämpad. Kan det inte va nåt sånt?