Oempatisk 4-åring?

mannens dotter likadan..fy fan för 4åringen..mycket trevligare när dom blivit 5;)

Jag har inte erfarenhet av de saker du tar upp här, så har inte mina barn betett sig så jag bör kanske inte yttra mig. Med det sagt så vill jag ändå fråga varför du bemötte henne med en låtsasbesvikelse efter att hon sagt en sak som uppenbarligen gjorde/gör dig ledsen (undrande, osäker och annat) på riktigt?

Hade någon av mina ungar sagt att jag inte fick komma på deras kalas för att jag var ful så hade jag låtit dem veta att det inte är en sak jag accepterar att höra. Jag skulle absolut givit henne en riktig reaktion och korrigerat uttalandet, samt förstås följt upp med ett samtal kring orsakerna till varför hon valde att säga som hon gjorde (och vad an kan säga i stället beroende på vad det var hon egentligen menade). Jag tror att det är viktigt att ta varje chans att inympa ett gott beteende och lära ut vad det man säger faktiskt får för betydelse för andra. 

I en situation där man skojar och skämtar och är på samma nivå kan förstås jargongen vara därefter, men i ditt exempel så försökte du (som jag uppfattar det) lägga dig på en skämtsam nivå istället för att ta det hon säger på ett visst allvar och möta henne i det. Det låter för mig som om hon har svårt att respektera dig och det tror jag påverkar att hon också har svårt att verkligen uppskatta dig (trots att det väl förmodligen dessutom är du som arrangerar och ordnar hennes kalas).

Det var en reflektion från min sida, den behöver förstås inte äga någon riktighet i ert fall.  

Ja, jag vet inte, men för min del så har jag vare sig spelat allvarlig eller ledsen. Jag har sett det som viktigt att barnen kan lita på mina känslouttryck, vare sig de är åt ena hållet eller andra. Jag är väldigt förutsägbar som förälder eftersom jag upplever att det har gett dem trygghet. 

När det gäller vad ts dotter säger om partnern så hade jag upplyst om allvaret i att säga saker som inte stämmer. Och jag hade förmodligen också erbjudit tolkningar av vad jag tror att det är hon känner. Kanske frågat om det gör ont i henne när "jag och X" är tillsammans. Uppmuntrat henne att prata om svartsjuka känslor, om arga känslor, om sorgsna känslor och om avundsjuka känslor. Det kan ju för ett barn kännas lika dramatiskt som att bli kastad från en balkong när känslostormar rasar invändigt. Och så får man sannerligen lov att känna, man får uttrycka det också, men man måste göra det på ett sätt som inte utgör obehag för andra. 

Jag har genom livet som förälder tyckt att det varit viktigt att visa hur vi pratar med varandra i familjen och hur vi inte pratar med varandra. Saker i den där stilen hade inte passerat obemärkta hos oss. Empati måste man vara med och hjälpa till att utveckla. Förutsättningarna finns där, sedan måste man öva, lära in, bli bättre på, och hitta fram till ett inkännande språk och en interaktion som gör att omgivningen lättare vill och kan förstå en.

Jag tycker att inledningen på ts dotters mening är bra. Hon är lite arg, och så kan man känna. Det är fortsättningen som hon behöver hjälp med. Blir man då inte bemött med en adekvat och ärlig reaktion så tror jag att det är lätt att ungarna tar på sig för stor kostym och ska mästra, skälla, dela ut order och annat. Det tycks mig som om det hos vissa barn infinner sig en frustration som nästan går att se som ett förakt i sin strävan att få en reaktion i paritet med vad de faktiskt uttryckt. 

 

en 4åring ljuger fruktansvärt mycket.. och tror då oftast sig själv.

klart eran tös tror det är hon som bestämmer när hon inte ens behöver sitta med vid matbordet.

varannan vecka hoppas jag att du menar?
varannan dag kan hon ju inte må bra av 

I din trådstart skriver du att hon inte ser ut att mena det hon säger. Det gör ju inte du heller då. Om du inte blev ledsen av att höra att hon säger att du är ful men ändå vill lära henne att inte säga så, kan du ju säga precis det:

"Jag blir inte ledsen av att du säger att jag är ful. För mig spelar det ingen roll att du tycker så, utseendet är ingen viktig grej för mig. Men jag vet att det finns många andra som skulle bli ledsna av att höra en sådan sak,så jag vill inte att du säger så av den anledningen".

Som det är nu så är ni ju båda "falska" med era känslor.

När mina barn var riktigt små och tog för hårt i mig så tog jag deras händer, visade dem hur de skulle göra och sa: "Klappa försiktigt". Gjorde det inte ont spelade jag inte ledsen. Gjorde inget ledset ansikte. När de blev större och gjorde något mot mig som inte heller gjorde ont på mig kunde jag ändå säga att de skulle vara försiktigare eftersom det kan göra ont när man gör så. 

Men det är kanske jag som inte ser vitsen med att lägga på känslor som man inte har. Olika saker funkar för olika människor.  

Oj, det här hade jag inte läst när jag postade mitt förra inlägg. 
Då är det ju någon som faktiskt slår henne då? Hennes pappa.
Varför i himmelens namn är du då förvånad över att hon inte är så empatisk som du skulle önska att hon var? Hon blir dåligt behandlad - du vet om att hon blir det - hon är ändå hos honom varannan dag? 

Hon blir ju kränkt! Har du inte anmält honom?

Förövrigt så var det alldeles rätt av henne att påpeka att du inte ska skratta åt henne när du klär på henne. Jag hoppas att du bad om ursäkt. 

Ot: då är det ju viktigt att du som sitter på piedestal och blir idealiserad står upp för också pappan och hans partner. Det gör du kanske redan? Är tydlig med att det inte är okej att ignorera och bete sig dåligt mot andra heller?

Jag tycker inte att det låter charmigt alls faktiskt, och jag hade därför varit väldigt noga med att stötta upp pappan och hans flickvän (eller andra som beteendet också drabbar).

Vad bra. Att du inte pratar illa om alltså. Håller med om att sådant är hemskt illa. 

Det att hon försvarar dig kanske handlar om att hon är rädd för eller misstänker att du inte kan ta hand om dig själv? Är det så är det kanske bra om du tydligt markerar att du kan det. Ni kan ju älska varandra hur mycket som helst för det, menar jag. Eller också fortsätter du att se det som gulligt, det är det kanske också. Men hade jag varit du så hade jag nog i alla fall undersökt vad som är vad. 

Trist att det skurit sig mellan din dotter och pappans flickvän. Hoppas att de (pappan och hon arbetar aktivt för att förbättra saken). 

Du skriver att det stör dig att din dotter inte visar empati och sen i senare inlägg skriver du att hennes pappa agar henne och du har gjort det du med? Du har inte tänkt på att det kanske har ett samband?