Oempatisk 4-åring?

Hon är normal!
Min dotter var också sådan till o från ,hatade sin pappa utan anledning,och ville inte hälsa på folk som kom hem...hade minspel för att förlöjliga andra!

Nu är hon barnmorska och helt normal kvinna!

skönt. Jag är bara så förvånad eftersom både hennes bror och jag är naiva och kärleksfulla, men hon är så annorlunda. Hon är så beräknande, typiskt att hon gråter ljudligt över något för att sen kunna sluta gråta på en sekund om något ändras. "spel för gallerierna". 

 

mannens dotter likadan..fy fan för 4åringen..mycket trevligare när dom blivit 5;)

Min dotter säger aldrig att hon älskar någon,om man är ledsen eller har ont så skiter hon i en
Lillebrorsan kan säga: Jag älskar dig A och du är bäst ! Dotter tittar knappt på honom och visar inga känslor alls.
Min dotter är snart 10 år
Så jag tycker att din dotter är normalstörd ts.

Jag har inte erfarenhet av de saker du tar upp här, så har inte mina barn betett sig så jag bör kanske inte yttra mig. Med det sagt så vill jag ändå fråga varför du bemötte henne med en låtsasbesvikelse efter att hon sagt en sak som uppenbarligen gjorde/gör dig ledsen (undrande, osäker och annat) på riktigt?

Hade någon av mina ungar sagt att jag inte fick komma på deras kalas för att jag var ful så hade jag låtit dem veta att det inte är en sak jag accepterar att höra. Jag skulle absolut givit henne en riktig reaktion och korrigerat uttalandet, samt förstås följt upp med ett samtal kring orsakerna till varför hon valde att säga som hon gjorde (och vad an kan säga i stället beroende på vad det var hon egentligen menade). Jag tror att det är viktigt att ta varje chans att inympa ett gott beteende och lära ut vad det man säger faktiskt får för betydelse för andra. 

I en situation där man skojar och skämtar och är på samma nivå kan förstås jargongen vara därefter, men i ditt exempel så försökte du (som jag uppfattar det) lägga dig på en skämtsam nivå istället för att ta det hon säger på ett visst allvar och möta henne i det. Det låter för mig som om hon har svårt att respektera dig och det tror jag påverkar att hon också har svårt att verkligen uppskatta dig (trots att det väl förmodligen dessutom är du som arrangerar och ordnar hennes kalas).

Det var en reflektion från min sida, den behöver förstås inte äga någon riktighet i ert fall.  

Jag är inne på samma linje. Att låtsas vara sårad vid en sådan kommentar kan vara bra om det ger effekt, men i detta fall verkar det som ts dotter inte bryr sig om det. Vilket kan ju bero på åldern, men jag tror det är viktigt att barn inte får något positivt gehör på att säga något såhär.  När gäller hennes kommentarer om sambon så tycker jag också att även om detta är ett normalt beteende för barn i denna ålder, så bör man på något sätt markera när hon säger så. Kanske genom att efter hon sagt att sambon kastat henne nedför balkongen, fråga, med spelat allvar "Men då har du väl ont nu och måste åka till sjukhuset".

När det gäller måltiderna tycker jag generellt att hon ska sitta kvar vid matbordet en stund, även om hon inte äter maten.

Ja, jag vet inte, men för min del så har jag vare sig spelat allvarlig eller ledsen. Jag har sett det som viktigt att barnen kan lita på mina känslouttryck, vare sig de är åt ena hållet eller andra. Jag är väldigt förutsägbar som förälder eftersom jag upplever att det har gett dem trygghet. 

När det gäller vad ts dotter säger om partnern så hade jag upplyst om allvaret i att säga saker som inte stämmer. Och jag hade förmodligen också erbjudit tolkningar av vad jag tror att det är hon känner. Kanske frågat om det gör ont i henne när "jag och X" är tillsammans. Uppmuntrat henne att prata om svartsjuka känslor, om arga känslor, om sorgsna känslor och om avundsjuka känslor. Det kan ju för ett barn kännas lika dramatiskt som att bli kastad från en balkong när känslostormar rasar invändigt. Och så får man sannerligen lov att känna, man får uttrycka det också, men man måste göra det på ett sätt som inte utgör obehag för andra. 

Jag har genom livet som förälder tyckt att det varit viktigt att visa hur vi pratar med varandra i familjen och hur vi inte pratar med varandra. Saker i den där stilen hade inte passerat obemärkta hos oss. Empati måste man vara med och hjälpa till att utveckla. Förutsättningarna finns där, sedan måste man öva, lära in, bli bättre på, och hitta fram till ett inkännande språk och en interaktion som gör att omgivningen lättare vill och kan förstå en.

Jag tycker att inledningen på ts dotters mening är bra. Hon är lite arg, och så kan man känna. Det är fortsättningen som hon behöver hjälp med. Blir man då inte bemött med en adekvat och ärlig reaktion så tror jag att det är lätt att ungarna tar på sig för stor kostym och ska mästra, skälla, dela ut order och annat. Det tycks mig som om det hos vissa barn infinner sig en frustration som nästan går att se som ett förakt i sin strävan att få en reaktion i paritet med vad de faktiskt uttryckt. 

 

Jag har snabbläst era svar (på jobb), har inte hunnit reflektera över dem. Vill bara snabbt svara på en sak som nästan alla frågar om. Att fejka ledsenhet. 

Så tycker jag att föräldrar brukar göra när ett mindre barn slår en i huvudet eller säger något dumt. Ledset ansiktsuttryck och "nu blir jag ledsen".  "Aj, nu gör det ont på mig". Såklart så blir jag ju inte ledsen på riktigt när hon säger att jag inte får komma på hennes kalas för att jag är ful (eftersom det just är jag som fixar det och hon gärna får tycka att jag är ful. Spelar roll). Däremot vill jag markera att man inte säger till folk att de är fula bara för att vara taskig, finns ju andra människor som inte är lika självsäkra som jag Som jämnåriga t.ex. 

Matbordet har vi resignerat med. Hon är inte hungrig och vill inte sitta där. BVC säger att hon väger över sin kurva och vi borde dra ner på hennes mat. Jag har "tvingat" min son att sitta med under hans uppväxt "middag är inte bara mat, det är ett socialt event". Men med henne har jag gett upp. Hon föredrar att leka själv, stänger gärna in sig i sitt rum och byter kläder eller tittar i böcker. Sonen har aldrig lekt själv. 

Ett annat exempel som kanske tyder på empati är när jag tillrättavisat hennes bror så gick hon fram till mig och sa argt  "Nu har du skrämt xxxxx och måste säga förlåt till honom". Jag sa förlåt till sonen (som knappt kunde hålla sig för skratt eftersom skället mest varit på skoj). Dottern sa förklarande då till sonen: "Nu har mamma sagt förlåt, säger man förlåt är det ok.." 

Det jag försöker belysa är att hon tar på sig "högsta rollen" i familjen. Hon tror att HON bestämmer. Hon agerar alltså dagisfröken i hemmet. 

Kanske är det för att vi skojar så mycket, som någon nämnde att hon tycker att det är svårt att respektera mig. En gång skrattade jag när jag klädde på henne för att hon tappade balansen och hon sa åt mig på skarpen "jag vill inte att du skrattar åt mig när du klär på mig". Jag blir ofta förbluffad över hennes uttalanden. Det känns som om hon är äldre än vad hon är. 

Hon är varannan dag hos pappa och de har troligtvis en mindre tramsig tillvaro. Han skojar inte så mycket utan är tvärtom, deprimerad. Han tycker att hon ska lyda och jag har hört honom säga "Det spelar ingen roll vad du vill" när hon säger att hon inte vill. Han daskar henne på rumpan när hon är dum berättar hon och det gör "jätteont". 

Ful är någon som hon just då inte tycker om. Om hon inte får ha klänning på dagis så är jag ful. Jag förstår vad hon menar och att det är hennes ord för det. När hon har kul hos oss och inte vill till pappa så är han ful, och slår henne när hon sover.  
 

en 4åring ljuger fruktansvärt mycket.. och tror då oftast sig själv.

klart eran tös tror det är hon som bestämmer när hon inte ens behöver sitta med vid matbordet.

varannan vecka hoppas jag att du menar?
varannan dag kan hon ju inte må bra av