Någon mer som fått hydronefros (förstorat njurbäcken) under graviditeten?

Hej, jag har letat och hittade nu din tråd. Jag har haft "anfall" sedan v 22 och först trodde läkarna att det berodde på gallstensanfall men nu förra veckan (v 34)  fick jag konstaterat att det är hydronefros jag  har. 

Har bebisen kommit ut nu eller är du fortf gravid? hur gick det isf för dig?

Till mig har de bara sagt att jag ska åka in vid anfall och har blivit erbjuden att bli inlagd (tyvärr funkar inte det då jag måste vara hemma eftersom det bara är jag som har körkort). De har nämnt att de kan sätta in ett dränage men jag vill helst undvika det då jag hört att smärtan från det kan vara minst lika obehaglig som själva anfallen.

Har fått mycket tätare anfall nu och precis som du säger gör det jävligt ont, de pågår oftast 1-2 timmar och jag är helt stel och öm efteråt.. Senaste anfallet höll dock i sig hela natten:(

Hör gärna av dig och berätta.

mvh frida 

Hej igen, tack för svaret, jobbigt att hitta fler med denna hemska "åkomma" men skönt att ha någon som förstår hur jobbigt det är.

Skönt att du sluppit smärta efter att de tog bort dränaget. De har inte sagt något till mig om att dränera vid enskilt tillfälle, det kanske skulle vara ett alternativ? Men eftersom jag mer får som "anfall" så släpper det ju ändå uppenbarligen av efter ett tag. Jag märker själv att jag blir väldigt kissnödig efter ett anfall lagt sig, och det beror väl just på att trycket släppt och kunnat rinna ner till urinblåsan antar jag. Däremot har jag konstant molande värk och står på fulldos citodon (8 tabl/dygn), de vill att jag ringer vid anfall så jag får komma in och få morfininjektioner men för mig känns det faktiskt bättre att uthärda anfallet hemma än behöva åka ambulans o visa hur ont det gör för andra (låter knäppt kanske) och behöva bli inlagd. 

Jag har istället för att operera in dränage (då jag är så pass nära förlossningen) tänkt yrka på igångsättning runt v 38/39 pga humanistiska skäl (är rädd att jag ska vara så slut av alla anfall att jag inte orkar med en förlossning), vet dock att det troligtvis är väldigt svårt att få genom, till stor del eftersom jag är förstagångsföderska. Min barnmorska lovade dock att vi skulle prata om det och gå genom för/nackdelar om det vid nästa tillfälle. Även den överläkare jag träffade i tisdags när jag var inlagd på förlossningen sa att det inte är uteslutet men inget som diskuteras fören jag iaf gått över v 37+0, Är i v 35+0 idag. 

Jag ligger som du säger alltid på vänster sida (är min högra njure som är påverkad), dock måste jag ändra position ibland när jag får ont. Vid anfall måste jag först vanka omkring i huset, sedan spyr jag alltid av smärta men även för att lätta på trycket i magen och efter det om jag kan så ligger jag på rygg på golvet. Är min man hemma så brukar han hålla upp mina ben eller försiktigt massera mig på sidan av ryggen tills smärtan klingar av lite. 

Ja, jag är sjukskriven tack och lov, hade inte gått annars, har inte jobbat sedan jag fick mina första anfall så har varit hemma länge nu. 

Spännande att vara så nära nu, håller tummarna att allt går bra för dig och att lillen/lillan vill titta ut snart =)

 

Kan förstå att det inte var någon hit precis:/ 

Hur gick det med nästa graviditet, hade du samma problem med hydronefrosen då? 

Mibeli: usch då, det där lät inget vidare alls:( tur att det gick bra för din lilla flicka iaf. Det verkar onekligen som att det har stor betydelse för vilken läkare man träffar om man får hjälp eller inte. Mig trodde de ju att jag hade gallsten fram tills för några veckor sedan. Något dränage har aldrig varit aktuellt, de säger att jag är så pass långt gången att det inte är någon idé. Vad jag hört är det oftast höger njure som drabbas men även vänster ibland.

Jag har nu varit inlagd i en vecka på förlossningen. Har haft många samtal med olika läkare och har fått citodon regelbundet samt oxynorm vid mer smärta. Bebisen har sjunkit ner i bäckenet men nu så hydronefrosen har lättat lite, har dock fortf mycket värk.

Idag gjordes ett tul och bebisen är ca 14% över normalkurvan (v 36+3 idag) och skattades till ca 3200g nu.

Jag ska snart på ett samtal med förlossningsläkaren och göra upp någon form av plan för resten av graviditeten. Jag hoppas själv på att få bli igångsatt efter v 37+0 men vi får se vad de säger.

Hej igen. Fick idag efter läkarsamtalet lov att åka hem:) har fått med mig starkare tabl att ta om ett anfall kommer. Jag fick efter mycket om och men 2 alternativ av läkaren, antingen kejsarsnitt efter v 39+0 eller igångsättning efter v 38+3. jag valde igångsättning så ska bara stå ut ett par veckor till så får vi vår bebis sedan:)

Känns så skönt att de äntligen fattat ett beslut och att jag slipper ligga ytterligare 2 veckor på sjukhus. En vecka räckte gott och väl. Blev så bebissjuk när jag fick se alla nyblivna mammor med deras små, men snart är det även min tur;)

Mibeli: japp, de tyckte jag var för långt gången helt enkelt. Jag har legat på som bara den. Har träffat 5 olika läkare och skickat minst 3 olika brev som följt med min journal osv, har ju åkt in och ut från sjukhuset sedan v 22 och ätit starka tabletter sedan dess. Nu när jag blivit övervakad en vecka och de sett vad man faktiskt går genom med dessa smärtor så får jag äntligen min igångsättning, visserligen en vecka senare än jag ville men fick kompromissa helt enkelt.

Var även tvungen att tala med en Aurora-BM så det har jag gjort idag, detta för att det varit så jobbigt, både fysiskt och psykiskt med allt.

Det är synd att det krävs så otroligt mycket för att få sin vilja genom, hade jag sagt att jag varit förlossningsrädd hade det varit lättare för mig att få ett tidigare snitt, helt sjukt men sant, nu vill jag inte ha ett snitt men ibland undrar man lite hur sjukvården eg fungerar..

JhjärtaK: åh vad mysigt, klart att det är värt det i slutändan:) längtar så otroligt mycket efter min lilla tjej.

Skönt ändå att det var en "engångsföreteelse" (fast sjukt jobbigt att det höll på så länge som över en vecka). Tror att det är så för vissa och kanske man inte alltid kollar upp det ordentligt då. Tur att du slapp dränage iaf.
Jag tyckte inte heller att diclofenac hjälpte ett dugg, citodon hjälper ok och oxynorm hjälper mycket bra. Fast man blir ju rätt så avdankad av att ta så stark medicin. 

Jag har ju haft den oturen att jag haft regelbundna anfall sedan vecka 22 och framåt, allt mellan 1-2ggr/vecka till 1-2ggr/dag. Det tär verkligen på krafterna.

Första dagen hemma idag, har sovit mestadels men klarat tvätta några maskiner tvätt, det blir en del när man varit inlagd en vecka. Min hund är hos min mamma så känner mig lite ensam nu när min man jobbar helg och sover på jobbet.

På förlossningen var det ingen BM som kände till hydronefros särskilt väl och alla läkare jag talat med har sagt att det är allt ifrån vanligt (fast inte så extremt som jag haft det) till att det är jätteovanligt. Så kunskaperna är verkligen varierande där. 

EuphoriaMamma: Hade du alltså samma smärta hela tiden eller varierade den i styrka? Jag har alltid ont men oftast är det hanterbart, det är en molande smärta i ryggen (höger sida). Sedan inför ett anfall ökar smärtan snabbt och blir riktigt outhärdlig i några timmar innan det lägger sig på en lugnare nivå igen.

Jag har fått tid för igångsättning om 2 veckor så nu är det nära, räknar dagarna:)

Då förstår jag att det inte gick att "härda ut" direkt. Klart man får panik, jag har dödsångest varje gång det händer.. Konstigt att det inte släppte av alls för dig, att det kan vara så olika?

Mina anfall är precis som de du beskriver hände dig, jag kan inte vara still, krampar, spyr alltid (därför är det också svårt med medicinering) synen kan ibland försvinna tillfälligt, det värsta är om det händer när jag är själv för vid ett utdraget anfall klarar jag inte av att ringa efter hjälp...

Ibland om maken är hemma hjälper det att ligga på golvet i duschen och få varmvatten på sig samtidigt som mannen försiktigt masserar mig på andra ställen för att avleda smärtan, men det förutsätter att jag lyckas hålla mig någorlunda stilla och kan profylax-andas samtidigt. Som längst har ett anfall hållit i sig från 22:00 till 06:00 dagen efter, då är man ganska mör och sover hela dagen sedan. 

Jag har åkt akut med ambulans men det momentet är på något sätt mer psykiskt jobbigt än att härda ut hemma, nu slipper jag iofsg ta omvägen via akuten utan hamnar direkt på förlossningen..

Vid anfall är smärtan 8-10 på vas-skalan, dvs inte hanterbart utan det värsta jag kan föreställa mig = dödsångest, i normala fall när jag har känningar är smärtan mellan 3-5, dvs hanterbart, men skönt är det definitivt inte. 

Vetskapen om att det kommer vara över om några veckor gör dock att man orkar, för om jag förstått det rätt så försvinner all smärta efter förlossningen när trycket är borta, Längtar så otroligt efter att slippa den smärta som förföljt mig nu i 15 veckor.

 Förlossningen ser jag bara som positiv smärta, är redan inställd på att det kommer bli långdraget och väldigt smärtsamt, de har varnat mig då jag är förstagångsföderska och de sätter normalt inte igång en förlossning här om man inte redan gått över vecka 42 då, tack och lov så har de gjort ett undantag i mitt fall efter mycket om och men =)
 

EuphoriaMamma: ja, jag har blivit varnad för det då tappen är helt opåverkad fortfarande. Visserligen kan en hel del hända på knappt 2 veckor men bättre att räkna med att det blir långdraget - då kan det ju bara bli bättre;)

PaulaVanilla: usch, lät inte alls som någon rolig upplevelse med dränaget, hur är dina smärtor nu? Konstanta eller mer anfallsliknande som mina?

Jag fick diklofenac till v 26, sedan spasmofen men jag tålde dem inte utan hade hemska biverkningar i 2 dygn efteråt så sedan dess har jag vägrat ta dem. Citodonet fungerar ok som sagt och oxynorm bäst (ges främst till patienter med svåra cancer-smärtor så det är verkligen stark medicin). Till mig har de bara sagt att jag ska undvika medicinen dygnet innan Fl men funderar precis som du på att sluta veckan innan, vet dock inte om jag klarar det..

Kommer nu ihåg dock att läkaren som skrev ut spasmofen till mig sa att man inte fick ta just spasmofen nära förlossningen för det kunde påverka negativt i o med att det just slappnar av den glatta muskulaturen.

Skönt att även du får bli igångsatt i v 38+, är det ditt första barn med? Fick du oxå välja mellan induktion eller snitt som jag fick?

PaulaVanilla: Det låter precis som vi har haft samma problem, inget kul och precis som du säger så känner man sig lite snuvad på graviditeten som skulle vara så mysig.. Vi får njuta sedan istället;)

Jag vet inte varför jag fick snitt som alternativ, men jag föredrar igångsättning så därför valde jag det. Jag har fått ett fast datum men då de inte kan garantera att det finns plats på förlossningen just den dagen så kan det bli någon dag senare.

Jag vet att det är större "risk" att en igångsättning slutar i akutsnitt när man är förstagångsföderska men jag vill ändå försöka få en så normal förlossning som möjligt, ett snitt ger ju mer ont efteråt och man får inte lyfta o så - därför ser jag inte ett snitt som ett bättre alternativ, även om det såklart verkar smidigt att veta exakt när bebisen kommer.