Redo för syskon?

Hemutredarna brukar vara bra på att lyssna i. Ha dem som bollplank. Lycka till med er process oavsett om ni har ett eller två barn.

I vår kommun arbetar de alltid i par.

Vi tänker dra igång en sykonadoptionsprocess till våren. Då har vi bara varit hemma i ett år. Men alla kvarnar mal saktare och saktare.

Jag känner verkligen igen mig i dina funderingar! Jag har varit hemma i snart 2,5 år med min dotter och jag tycker också att beslutet känns mycket större! Men jag har ändå genomgått en utredning och nu återstår bara en sista putsning av papprena - sen går de upp i nämnden! Men beslutet känns mycket mycket större. Jag tvekade inte inför min första adoption - och jag tänker nu att hade jag fått ett barn med mycket större behov än vad jag fick så hade jag fixat det. Jag hade ju bara fokus på att göra det allra bästa för mitt barn - men hur blir det nu? Nu måste jag dels räcka till för det barn jag redan har och dels kunna ge det nya barnet det som han eller hon behöver - och man kan ju aldrig veta innan vad det är. Så jag tvekar - men drömmer, hoppas och tror att jag kommer våga kasta mig ut i det okända än en gång! Ett stort lycka till!

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Nu fick vi till slut ett biologiskt barn under den långa väntetiden för adoption. Fler biologiska kan det inte bli. Vi pratar om adoption nu och är nästan klar med utredningen, men nu blir jag plötsligt orolig att vi inte ska klara det eller att det ska förstöra det fina vår lilla familj har. Innan fanns aldrig de tankarna. Har pratat med vänner som har två biologiska barn och de säger att de funderat på precis samma sätt, så kanske det inte har med adoptionen att göra. Vi vet inte hur vi kommer göra, har lång kötid så allt kan nog gå ganksa fort om vi bestämmer oss, ena dagen känner jag självklart ska vi göra detta, nästa blir jag mera tveksam. Vet inte hur det här kommer utveckla sig, man måste ju trots allt vara 110% säker känner jag.

Tror inte det bara har med adoption att göra. Jag är gravid med andra barnet och tvekade faktiskt aldrig innan, men nu när det börjar närma sig får jag smått panik lite då och då. Sen är det väl "större" att adoptera, eller det är lättare om man kan få barn biologiskt och då kanske man inte tänker lika mycket? För oss gick det på första försöket och det tog lite tid innan man fattade att herregud, nu blir vi 4!! Vår son är överlycklig, han har köpt små presenter till sin lillebror, han sjunger för min mage varje dag och säger att han längtar så mycket tills lillebror kommer.. men man vet ju aldrig hur det kommer gå när lillebror väl är här! Vår son är snart 6 år och är nästan enda barnet i familjen (yngsta i alla fall, om man inte räknar med lite mer avlägsna släktingar som vi inte träffar så ofta), han får alltså 100% uppmärksamhet av hela min släkt och sambons släkt, och nu kommer det plötsligt en bebis som han ska dela allas tid och uppmärksamhet med..

Ni är ju helt klart i en annan situation då det handlar om adoption, men jag ville bara säga att jag tror att de flesta som funderar på barn nummer 2 tänker i samma banor :) När man adopterar blir det nog svårare däremot just eftersom att man måste gå igenom en massa samtal och "provas" som förälder. Det slapp ju vi.. alltså blev det mindre tänk, mindre ifrågasättande osv. Men om ni känner er redo och ni har en bra situation (ekonomi, jobb, osv), och det har gått så bra med första barnet, så känns det som att det är stora chanser att det kommer gå bra även den här gången :) Jag tror också det är jättebra för ert barn att få syskon! Jag växte upp ensam då mina bröder är mycket äldre, och jag kände mig ofta väldigt ensam. Därför kändes det viktigt för mig (och min sambo) att skaffa syskon innan vår son blev mycket äldre.. eftersom att vi fick honom när vi var 17 så valde vi att vänta lite i alla fall, men nu blir det som sagt 6 år mellan dem och jag hade absolut inte velat ha större åldersskillnad än så!

Stort lycka till!!! :)

Ni har en spännande tid framför er  Och det kommer att gå bra...

Vi startade vår syskonutredning då vi varit hemma i nästan 1 år och den gick väldigt smidigt, en träff hemma hos oss med en av våra utredare och 1 månad senare hade vi medgivandet i handen. På vår träff uppdaterade vi utredningen med jobb mm. Och sen pratade vi om hur det hade gått att vara förälder, hur det gick för vår dotter och hur våra tankar var kring att skaffa ett till barn/syskon. Ett trevligt samtal..

Men att vänta andra barnet var helt annat än första... mera oro för vad som kunde hända på vägen, klarar vi av att ha två barn?, kommer vi förstöra vår "lilla" familj genom att adoptera igen?, tänk om nått händer vårt barn medan vi väntar på resa?, tänk om det händer något i landet ? osv osv. Men, detta är helt naturligt... i och med att man redan är förälder så vet man vad det innebär och vilket ansvar det är och även vad som kan hända under en adoptionsprocess. Helt anturligt att ha dessa tankar....

Vi hade oturen att hamna mitt i SARS, så det var riktigt tufft där ett tag och tankar gick hela tiden till... tänk om det inte blir ett barn till? Men, allt ordnade sig och 2 år efter vår första adoption fick vi vårt andra barn och vår lilla tjej som då var 3 år blev storasyster till en liten tjej på 8 månader  Idag är våra tjejer två stora skoltjejer

Lycka till!! Det kommer att gå bra...         

Nu har vi fått medgivande och bestämt oss för att adoptera syskon. Nu känns allt helt rätt och jag förstår inte de tvivel vi faktiskt hade. Tror även att utredaren vi hade hjälpte oss komma över de tvivel vi hade.