Vi bråkar JÄMT!! Tror inte jag är kär längre..

Har det varit så där alltid? Hur länge har ni varit tillsammans? 

VI har bara varit ihop  i två år. I börjar var det inte såhär, men sista året har det eskalerat och blivit mer och mer bråk. Vi är oerhört olika på många punkter..

Hmm, i trådstarten skriver du att ni är likadana. Och när man läser håller man ju inte med. Och du tycker inte heller så i ditt sista inlägg #2. 

Varför skulle ni vara likadana? Menar han att du ska tycka att du är lika otrevlig som han?? 

Hm, nej jag uttryckte mig lite fel kanske...jag menar att när vi väl diskuterar något så ger vi oss inte och diskussionen kan vara i timmar och sedan övergå till bråk. På det sättet är vi likadana. Ingen av oss ger sig och säger "ok, du har nog rätt, förlåt mig.." Men på de flesta andra punkter är vi olika. Vi har olika åsikter, värderingar i  väldigt mycket. 

OK, du får sätta dig in i vad som är värst: Få det lite jobbigt nu när du ska bryta upp - eller ha det så här i 60 år och höra hans idiotier, se honom göra ner era barns tankar, låta dem kastas mellan glädje över att han vill dem något och få den kalla trasan slängd i ansiktet när de fattar att han bara vill mucka.

Om 60 år ska du motivera ditt (kanske) trista liv med att

*vi brukade resa ibland.
*vad skulle de säga på jobbet?
*det är perfekt på ytan. 
*Jag trodde att jag skulle förbli barnlös, eftersom jag var 36 och slog därför till på den här pappan...

 

Om det inte var så i början så är det ju nåt som har hänt! Antagligen.
Jag och min sambo har såna där diskussioner ofta (pust), för oss är det ett barn som hände :) Jag är trött och stressad och han är trött och stressad, och då blir man på dåligt humör... så klart.
Jag blir lätt sur för hur han säger saker och han blir sur för att jag är sur osv osv....
För er så kan det ju helt enkelt va så att ni inte trivs ihop, och då blir man ju tjuriga mot varann. Ni får nog ta reda på hur ni vill ha det, fortsätta va tillsammans eller inte. Men jag tycker inte ni ska ta med den här tjurigheten, för den är egentligen "onödig", om jag tror rätt.  

Antar att du har rätt..Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser det du skriver.. Jag har så himla svårt att bryta mig loss bara, men jag ska försöka.Ja..småbråkar gör väl de flesta. Det känns dock som att det är något grundläggande fel med vår relation. I andra förhållanden jag haft har jag ändå känt att man älskar varandra trots bråken, och då har båda velat få det bra igen, men i detta fallet är det som att bråken på något sätt bekräftar att relationen är fel från början. Och då finns ingenäkta  kärlek eller vilja att lösa situationen kvar.
  

Har jag en tvilling som är tillsammans med min sambos tvilling?
Jag och min sambo har i och för sig en del lika intressen men har olika åsikter om väldigt mycket har jag märkt.
Samma problem här, han är sur och otrevlig varpå jag blir sur. Han säger at han inte pallar med ett förhållnade med massa tjafs och jag blir ledsen för att jag inte tycker man behöver typ hota med att göra slut för att man är oöverens. Jag älskar honom på ett plan men på ett annat vet jag inte om jag orkar med och vet inte vad jag ska göra. Min sambo har adhd och har svårt för att nån säger emot eller säger något flera gånger =tjatar...kanske din sambo har liknande problem?
Jag vet inte vad du ska göra men jag ville bara säga att jag känner igen mig så mycket i din situation!

Sen har min sambo sagt SÅ många gånger nu att jag är överkänslig och att jag överreagerar, att  jag börjar tro på det.

Ärligt talat, samtalet om filmen - överreagerar  jag? Är det "tjafs" som man får räkna med? 

Sant sant, jag känner alltid att kärleken finns i grunden även fast jag o sambon har våra tjaffs-perioder. 

Då har du tyvärr fått lösningen på det hela...
Hade du varit 25 år så hade du inte tvekat, kanske? 

Om man frågar något så får man ju räkna med att svaret blir något man inte håller med om men man får ju acceptera det. Typ som min sambo som frågade häromdagen vem jag tyckte var den snyggaste manliga skådisen och när jag svarade Johnny Depp så blev han sur och sa "jaha och om någon som se rut som honom dyker upp så ska jag tro på att du inte är otrogen då?"..typ varför ska jag vara otrogen för att någon ser bra ut och varför fråga om man egentligen bara söker bråk?

Nej du är inte överkänslig, och du överreagerar inte. Skit samma om det handlar om filmen eller inte, att han inte kan acceptera eller prata om dina reaktioner är själva grundproblemet.

 

Inte ok! Det har jag påpekat för min sambo att han får det att låta som att jag överreagerar hela tiden, och när han märker att jag blir ledsen så får han ur sig "men det var inte så jag menade..." och så mår jag pyttelite bättre. Att han ändå förstår hur hans reaktioner påverkar mig, och att han kanske tänker efter nästa gång han tycker jag är "löjlig". För vad gör det om jag blir ledsen över nåt som inte hans blir ledsen över? Hur skumt skulle inte det va, ifall man blir glad/ledsen/överraskad/osv osv i samma sak?! 
Dom ska kunna "tåla" att man "överreagerar", för det är ju bara så man är ibland.

Nej... är man normal säger "jaha, tycker du om den filmen? det visste jag inte", är man tjurig däremot är det enklaste(/roligast?) att dumförklara på direkten...  Samma sak där, ni pratade ju om er personliga favoritfilm, varför ska han reagera så när det är DIN åsikt? Nej nej, inte ok!

Så sant - hade jag varit 25 hade jag ALDRIG stannat kvar. Gud, vad hemskt att erkänna, men sant.

Anonym (tvilling); skönt att höra att jag inte är ensam. Gud vad jag hatar att höra att jag "tjafsar" eller "tjatar"! Det är så respektlöst att säga att jag gör det (han menar inte att VI tjafsar, utan att bara jag gör det förstås..), när jag bara försöker säga min åsikt eller förklara hur jag känner. Jag börjar se mönster i hans familj; pappan styr och ställer, mamman lider. Tror min sambo är ovan att någon säger emot överhuvudtaget.. 

Tack snälla ni för era sympunkter..

Nu ska jag förbereda mig inför nyårskvällen så gott det går..

Nyårslöfte; att reda ut min relation..
 Gott nytt år på er!    

Lycka till!  och gott nytt år!