Vi bråkar JÄMT!! Tror inte jag är kär längre..

Jag och min sambo bråkar hela tiden.. Vi är likadana; vi kan inte ge oss i en diskussion och till slut blir en av oss ledsen, sur, arg och diskussionen urartar i ett bråk. Han säger att jag överreagerar i många situationer, och jag tycker att han är otrevlig/arrogant
 alldeles för ofta, detta är grunden till nästan alla våra bråk.
  
Ett exempel:
vi sitter i tv-soffan en kväll, allt är ok, vi ser på tv och småpratar. VI pratar om vilka filmer vi sett på bio. Inga har varit så bra den sista tiden konstaterar vi. Då frågar han "vilken film är den bästa filmen egentligen?" Av alla, någonsin? undrar jag (glad över att han vill veta min favoritfilm). Den står där, säger jag och pekar på en film i bokhyllan, en film jag älskar, men som han inte sett och inte vet vilken den är. Jag säger titeln, och han tittar på mig och säger "jaha, tjena." (menar alltiså, jaha, den skitfilmen) och ser bara allmänt sur ut. 

Detta kanske låter som en skitsak, men jag går igång så oerhört på sånt här!! Jag tycker det är SÅ otrevligt att först fråga efter nåns favoritfilm och sedan inte respektera svaret eller visa intresse. Jag säger vad jag känner till honom(försöker behålla lugnet), och han går i försvar och säger att det inte är så farligt. Men jag anser att man ska prata till varandra som om man är VÄNNER, men han har en annan ton till mig än han har till andra människor. INGEN pratar så tyket till mig som han kan göra. 

Detta händer hela tiden.. Han är sur/tvär/otrevlig och jag blir ledsen/arg. Han går i försvar och jag är fortfarande ledsen länge. Han anklagar mig för att "sura" och "tjata". Och jag känner att mina känslor bara blir svalare och svalare... Jag kanske inte ens älskar honom längre. Jag gör nog inte det... Usch..vet inte hur jag ska göra.
Tanken på att separera gör mig helt gråtfärdig. Men om jag ska vara ärllig så tvekar jag endast av praktiska skäl; vart ska jag flytta, vad ska familjen säga, vad ska jag säga på jobbet (på ytan är vårt förhållande perfekt, ingen anar nåt)..jag är 36 åt, barnlös...orkar inte börja dejta igen....etc.

Jag tvivlar hela tiden på att han är den rätte för mig. Jag har tvivlat i ett år nu, minst. Ändå kan jag inte komma fram till någonting, jag kommer aldrig till klarhet. Alltså lever jag nåt låtsasliv. Emellanåt är ju allt bra, vi gör roliga saker tillsammans, reser..etc. Men vi är så olika och jag saknar den där självklara KÄRLEKEN, när man är helt säker, när man älskar nån av hela sitt hjärta..

Är jag bara överkänslig och har orealistiska krav?