Ni som flaskmatar, brukar ni låta andra mata bebisen?

Ärligt svar: japp, Jag tycker att du är löjlig. Vad gör det om en släkting matar då och då? Är du rädd att anknytningen förstörs av det ligger det nog en annan osäkerhet i botten. Vill du inte låta någon annan mata så hitta på en anledning som låter vettig - t.ex. att barnet inte äter så bra när det händer mycket runt om - och så drar nu dig tillbaka i ett eget rum varje gång det är matdags. Men att bara säga MITT barn och MIN matning låter inget vidare, släktingarna är ju där på besök för barnets skulla antar jag, för att skapa egna relationer, och det gynnar ju barnet i längden.

Jisses. Ettt inlägg som bara visar att alla 20-åringar inte är redo att axla ansvaret för ett barn. HUR kan man skippa en släkting i 13 månader bara för att släktingen vill hålla ens bebis en liten stund?! Så fruktansvärt oförskämt - jag hade inte velat umgås med en sådan släkting kan jag säga... Visst kanske man inte är så sugen på att låta alla hålla och bära - men därifrån till att inte ens träffas..?!!?

Om du tror att ett barn far illa av att hållas en stund av en annan vuxen än mamma, pappa och absolut närmaste släkten så har du fel. Även om mamma är BÄST så är en varsam vän helt klart BRA en liten stund. Och inser du inte att många frågar av vänlighet? De kanske har andra erfarenheter av spädbarn, de kanske blev själaglada för en kvarts avlastning när de själva hade bebisar hemma? DU kanske inte vill att någon annan bär, och så får du självklart tycka, men de andra kanske frågar för att vara snälla? Och tacken blir irritation och minskad kontakt?

Sen är ju släktingar och vänner människor som säkert också älskar barnet, på sitt sätt, och vill lära känna det. Barnet är inte mammans ägodel utan en egen liten person, som om det får chansen kommer ha stor glädje av släktingar och vänner. Jag har alltid sett det som en förälders uppgift att hjälpa barnet att skapa goda relationer med andra människor, t.ex. genom att låta vänner och släktingar vara lagom delaktiga redan när barnen är små. Ett barn är ju inte bara MIN son eller dotter, utan också farmors barnbarn, mosters systerdotter, väninnans "minikompis" osv. Föräldrarna bestämmer, föräldrarna ska ha den närmsta relationen, men andra kan också vara viktiga och de stjäl inte föräldrarnas plats, de berikar bara barnet. 

Och nu menar jag alltså på lite längre sikt, många här i tråden svarar ju och har typ treveckorsbebisar. Då förstår jag att man vill mata själv, men så tidigt träffar man kanske inte heller folk fyra gånger om dagen? Jag tänker mer på hela amnings/flaskperioden, från födseln och säg ett halvår framåt. Att låta farmor ge en flaska vid tre månader eller att någon annan matar säg en gång var tredje dag i snitt när barnet är fem månader känns futtigt att oroa sig för, det är det jag menar.

En så liten som 0-4 veckor kanske är riktigt enkel att mata själv - bjud helt enkelt bara hem folk precis efter matdags (om ni kan styra det) och säg att ni är trötta och behöver sova när ni märker att det snart är matdags. Då borde ju folk begripa att de ska gå hem. SÅÅÅ länge är man ju inte på besök hos precis nyfödda bebisar tänker jag. 

Men säg nej då?

Alltså, jag förstår att det inte är lätt! Och jag begriper bättre varför du är emot andras matning nu efter förklaring, tack!  

Men tänker så här: att de var nära förra gången var ju inget konstigt eftersom ni bodde ihop Om sambon (och du?) dessutom inget sa kanske de trodde att ni var glada för hjälpen? Dessutom - du VAR bara 17. Ett barn i lagens mening. Jag menar inte att du inte var mogen att bli mamma, men du var fortfarande din mammas barn... Självklart ville hon hjälpa dig, följa med på sjukhusbesök osv. De flesta mammor följer ju med sina 17-åringar när de ska till doktorn eller på olika undersökningar, hamnar en 17-åring på akuten med bruten fot ringer man förälder osv. Du kanske kommer förstå det bättre när ditt barn är tonåring och du på allvar inser hur ung du faktiskt var vid 17? Att det är skillnad på förlossning och magnetröntgen är ju sen självklart, och jag förstår att man kanske inte vill ha med mamma på gravidkontroller, men för MAMMAN är det nog ändå så naturligt att följa med sitt omyndiga, hemmaboende BARN att hon kanske inte ens reflekterar över att pappan kan känna sig undanskuffad.
  
Nu bor ni ju själva, det är väl bara att sätta upp vissa gränser och vara tydliga med hur ni vill ha det med besök. Säg som det är: "Förra gåneg navr vi så himla unga och det var jätteskönt med stöd! Nu är vi vuxna och kan och vill klara detta på egen hand!" Säg nej om släktingarna frågar om ultraljud (håller med om att det är gränslöst!), berätta inte vilket datum ni ska gå, låt bli att själv prata graviditet hela tiden (dvs ge dem inte onödiga extrachanser att fråga), säg att ni inte vill ha någon fest efter förlossningen. Eller tumma på sanningen - säg att ultraljudet är den 20 mars, men ring sedan den 17 mars och berätta glatt att ni helt oväntat fått en tidigare tid och att allt gått så bra så. ;.)

Men du lät inte pappan hålla henne under hennes tre första veckor?

Då handlar ju allt bara om DIG, inte pappan och inte bebisen. Jag säger inte att du gjorde fel om du hade en depression, då krävs kanske lite annorlunda metoder, men jag kan inte begripa hur man kan ge andra råd utifrån sina egna erfarenheter om de är baserade på en allvarlig depression. 

I NORMALFALLET är det inte sunt på en enda fläck att pappan inte "får" hålla sitt barn de första tre veckorna. Situationstecken runt får, eftersom mamman inte kan bestämma det. Det är lika mycket pappans barn och han har rätt att hålla.

Jag hade för övrigt INTE velat ha en pappa till mina barn som var så ointresserad att han inte krävde att få hålla i alla fall då och då under de första tre veckorna... och lära sig vara pappa, lära sig byta blöja, klä på och av. Även om jag var deprimerad. Även om mamman har ett jättebehov av att vara nära sin bebis, så låter det skumt med en pappa som inte kan/får/vill mysa en kvart varannan timme i alla fall. Hur kan man INTE lita på pappan man själv valt att bo med så pass att han får sitta en meter bort i soffan med det gemensamma barnet?

Javisst! Det är fantastiskt positivt att neka barnet och pappan kontakt i minst tre veckor!!  Att tro att pappan inte kan hantera barnet är det optimala teckent på tillit!! Obs: ironi.

På FL kan man inte göra "mindre bra" som förälder för oavsett vad man gör och hur man mår är man en uuuuuuuuuuuuuuunderbar förälder! Jag har så svårt för detta. Jag är i alla fall ärlig och rakryggad nog att säga att jag själv INTE varit en bra förälder under hela mina barns uppväxt. Det har funnits perioder (tack och lov korta!) då jag inte kunnat ge mina barn vad de egentligen behöver. Tragiska händelser, sjukdom och dödsfall har tagit mig tillfälligt ur spel. Det är normalt och händer nog alla någon gång eller fem under livet och på det stora hela har jag varit en bra mamma. Men inte alla veckor och kanske inte alla månader. 

Jag säger inte att mamman i inlägget du syftade på är en dålig mamma generellt, men är man så deprimerad att man inte ens kan släppa barnet till pappan i två minuter, då är det inte bra, i alla fall inte just den perioden. Hon gjorde nog det bästa utifrån förutsättningarna just då, men att därifrån försvara beteendet och anse att alla bebisar hör hemma enbart hos föräldern och ingen annan får röra är ju helt konstigt. Man kan ju inte ge allmänna råd till friska mammor utifrån en råd som är anpassade till en sjukdom?

Jag begriper inte det oerhörda daltandet med föräldrar. Att föräldern får höra att hon/han är den mest fantastiska ever är viktigare än att barnen mår bra, uppenbarligen (dvs ett stort gäng föräldrar skaffar uppenbarligen barn utan att vara tillräckligt mogna och trygga i sig själva). 

Men det är ju sån enorm skillnad på att inte ha BEHOV av att någon annan håller, och på att TA SKADA av att någon annan håller - det är ju hela poängen!

Om farmor hemsk gärna VILL hålla och bebisen inte bryr sig var han/hon befinner sig under fyra minuter, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR då neka farmor och kanske till och med ställa till en scen?! Nej, i normalfallet (undantaget kanske sjuka bebisar, extremt tidigt födda osv) är enda förklaringen till att vägra någon annan att hålla en osund osäkerhet hos föräldrarna, det är enda möjligheten jag kan se. I alla fall om den som vill hålla eller byta blöja är en vettig person.

Jag förstår att man inte vill lämna bort flera timmar om dagen, jag förstår absolut att man kan ha "konstiga" känslor direkt efter en förlossning och tro att man är den enda i världen som kan sköta ett spädbarn. Men om man inte förstår att två minuter hos farfar inte kommer skada, då är man ju illa ute. Reality-check big time, säger jag. Man behöver ju inte älska känslan av att någon annan håller, men oavsett är ju den känslan  förälderns, inte barnets. Har man MASSA släktingar som ALLA vill hålla kan det så klart bli mycket, men då får man ju begränsa en aning. Att konsekvent vägra alla oavsett situation är ju bara... extremt löjligt.

By the way, det här med anknytning. Jobbar nära ett par barnpsykologer och de hävdar att anknytningen INTE påverkas negativt av att andra än mamma och pappa håller en liten stund, eller klär på, eller byter en blöja. Så känsliga är inte vi människor. Ni som tjatar anknytning in absurdum här - har ni hört er för med experter eller litar ni på information från t.ex. skribenter på Familjeliv? Mamma och pappa är viktigast, men andra kan absolut få komma nära de också, det är vad riktiga experter lärt mig. Självklart finns det säkert olika uppfattning även hos experter, men jag har hittills aldrig mött någon som hävdar att bebisar far illa av att vara hos en snäll och barnvan mormor i tre minuter. Hur tror ni förresten att människan gjorde i sitt naturliga tillstånd förr, i skogen? När en mamma hade kanske 3-4 barn och alla var tvugna att konstat arbeta för att överleva? Tror ni inte att någon annan i flocken, någon som kanske var gammal och trött, då och då fick hålla spädbarnet så att mamman som var ung kunde hjälpa till att t.ex. hålla i en gren som skulle surras fast?

Eller översatt till modern tid - om mamma har en vän hemma och mamma måste gå på toa.. kan det inte vara bättre för bebisen då att få vara i någons famn (vännens) än i sängen/på golvet eftersom mamma bestämt att ingen annan får röra? Eller om man har en 3-åring och en 5-åring också och bebisen är jättehungrig, flaskan är förbereddd och precis då faller 3-åringen och blir så ledsen att bara mammas famn duger... Är det inte bättre då att mormor som ändå är hemma tar flaskan och matar den ledsna och hungriga bebisen, eller är det optimala för bebisen att skrika och vara ledsen tills storasyskonet lugnat sig? Eller ska bebisar alltid, alltid, alltid gå före äldre syskons behov av mammatröst eller pappauppmärksamhet?

För övrigt så är det upp till dig om du vill langa och hela tiden.
Jag överräcker försiktigt och det kanske fem minuter ett par gånger i veckan.

Men så kan jag tänka gråskalor också, nyanser, tänka själv. Fatta olika beslut beroende på vem som är närvarande, hur bebisen mår - glad, hungrig, ledsen, överstimulerad, uttråkad - hur situationen rent allmänt ser ut. Och ja, jag är helt övertygad om att man är gräsligt osäker om man inte klarar av att göra en sådan bedömning och klassificerar alla andra än mamma och pappa som hot mot bebisens välmående.

Men VAD kan hända om en kompis håller i tre minuter? HUR kan det skada? Barnet har inget behov av det, det är riktigt, men barnet far inte heller det minsta illa av att någon annan håller en liten stund. Därför kan jag inte begripa varför man sätter upp sådana rigida regler? Barnet skadas inte, anknytningen skadas inte så VARFÖR? Det enda argumentet som framförs är ju att barnet inte har BEHOV och att barnet inte är en leksak. Att barn inte är en leksak, det vet alla normala vuxna. Och att barn inte har BEHOV...det finns sååååå mycket vi inte har absolut BEHOV av, men gör eller skaffar ändå för att förgylla livet eller för att det bara blir så. Du har inte på något sätt behov av blommor när du fyller år, av en kanelbulle till fikat, av en extra kjol i garderoben, men du blir glad av sådana saker, eller hur? Din bebis har inget som helst behov av en viss färg på vagnen, av leksaker/mjukdjur (före kanske 6-10 mån ålder iaf), av en viss färg på sovrumsmattan... ändå tar man sällan bara första bästa utan väljer för att man VILL och kan, inte för att man har ett uttalat behov.
   
Jösses, att som par bestämma vilka som får hålla och göra en lista... det låter inte friskt på en sekund. Att begränsa hållandet är en sak, att tillsammans göra en "okej-lista"... hos mig ringer allvarliga varningsklockor. Det är du som är mamman, det vet ju alla. Du är viktigast, det vet också alla, Alla normala vuxna vet mycket väl att bebisar inte är leksaker. Så VAD är du så rädd för?  Det har du fortfarande inte svarat ordentligt på. Även om barnet inte har ett absolut BEHOV av att någon annan håller kan det ju dessutom underlätta för föräldrarna en liten stund och varför skulle det vara fel?

Om du t.ex. har en vän hemma och måste gå på toa, då lägger du alltså hellre ner barnet än låter vännen hålla två minuter? 
Om din man är ute och handlar med en vän och ska betala i kassan, då FÅR han inte låta vännen hålla just när han betalar?
Om du och en vän ska ut och promenera, vagnen står ute på trappen och bebisen är påklädd men inte du.. då är det bättre att lämna bebisen ensam på trappen eller lägga den på golvet än att låta vännen hålla när du tar på dig ytterkläder, för vännen är inte med på "godkäntlistan"?  
 
Det är ju liknande absurda situationer som resonemanget mynnar ut i.. och ja, jag ahde faktiskt känt mig sårad som vän om jag inte var betrodd att hålla en bebis i en minut när pappa betalar eller mamma kissar.

Jag släpper detta nu, vi kommer ju ingenvart i vår diskussion. Vill bara säga att jag får otäcka vibbar av dina inlägg -  din inställning till andra människor och till föräldraskapet känns inte sund tycker jag. Jag hoppas att jag misstolkar, men jag kan ju läsa och läser gång på gång vad som står och känner mig helt olustig. Om jag hade en mamma i min närhet som betedde sig som du skriver undrar jag om jag inte hade haft ögonen extra öppna för andra underligheter. Låter för mig som att du skulle behöva mer stöd i din mammaroll för att känna dig tryggare. Ska jag vara helt rak och ärlig känns det lite som förlossningsdepression eller liknande.

Att pappan inte går ut med sitt barn, eller att du inte ens kan föreställa dig att en sådan situation kan inträffa, det skrämmer mig också. Precis som att du inte kan föreställa dig att ha en vän hemma och vara kissnödig. Att det inte hänt ännu är en sak, men en sådan vardaglig situation ska man absolut kunna tänka sig in i. Precis som situationen att du är jättetrött och behöver sova och pappan tar med sig bebisen för att handla mjölk och bröd och sen stöter på en vän på Ica. En vuxen, frisk människa utan funktionshinder ska kunna tänka aningens utanför sina upplevda erfarenheter och kunna diskutera lite hypotetiskt.

Som sagt, avslutar här men tycker ändå att du ska fundera lite på mina ord. Om jag blir orolig av det du beskriver kanske fler kan bli det.. använder du "argumenten" här för att neka en vän eller släkting att komma nära din bebis kan det väcka bekymrade tankar hos dem. Vuxna har en skyldighet att agera (t.ex. anmäla till socialtjänsten) om de misstänker att barn far illa. Det handlar inte om att andra ska få bestämma över ditt barn, du HAR rätt att neka andra att hålla och komma nära, men de argument du presenterar här tyder för mig på annat än omsorg för ditt barn, faktiskt.

Det är inte det att ni vill hålla själva som oroar mig, utan resonemanget runt det hela. Det så totalt svartvita tänkandet - får en vän hålla tre minuter "kastas barnet runt som en leksak". Det här med att inte kunna ta andras perspektiv, sätta upp benhårda vem-får-hålla-listor, inte kunna föreställa sig situationer som skulle kunna inträffa och resonera hypotetiskt kring det. DET tycker jag är läskigt. Inte att ni vill hålla barnet själva. Ni är föräldrar och ni bestämmer - absolut. Men som förälder är det ju också fint om man kan vägleda barnet i dess relation till andra människor utanför familjen och det är väldigt, väldigt sällan det funkar att resonera helt egocentrerat i livet, eller tänka de tristaste tankarna om andra människor. Att avfärda en släkting som vill  hålla som någon som "betraktar en bebis som en leksak" kommer inte hjälpa en i livet, även om man har all rätt i världen att neka släktingen.

Eller annorlunda uttryckt - om en 10-åring frågade om han fick hålla och du svarade på samma sätt som du svarade här, då skulle jag tro att du inte var kompetent nog att vägleda 10-åringar i socialt vett. Det finns andra sätt att säga nej än att hävda att de som vill hålla ser bebisar som allmäna leksaker.