Hej igen!
Jag ska försöka dra min historia lite kort.
Jag är 30 år. Jag har haft diabetes typ 1 sedan jag var elva. Min pappa hade psoriasis och min syster har hypotyreos sedan några år tillbaka. Jag har alltså själv en autoimmun sjukdom och har flera andra i släkten.
EN gång i mitt liv har jag lyckats gå ner i vikt till en som faller inom BMIs gränser. Det var då jag var 23. Jag är medveten om att jag åt fel åt fel då jag var yngre men sååå fel åt jag inte att jag skulle upp mot nästan 100 kg till mina 165 cm då jag gick i gymnasiet. Jag har gått upp mkt då jag väntat båda mina barn, men själv lyckats gå ner alla 35 kg jag gått upp, förutom sista gången nu då jag gått ner 30. Det har dock var så jävla slitsamt! Jag fick ingen mjölk (har nu den senaste tiden undrat om det kan ha med den hypotyres jag tror mig ha att göra) så jag kunde inte amma mina barn
Även om jag gått ner bra mkt har jag ändå alltid 10-20 kg för mkt. Jag väger nu 78 till mina 165 cm och det är fan inte roligt att kämpa, kämpa och kämpa utan att få det man kämpar för. Jag VET hur man går ner, ,jag har gjort det flera ggr, men varför stopp HÄR?
Iaf - sist jag gick ner efter mitt barn som kom juni 2010 så tog det bara tvärstopp helt plötsligt. Jag tränade mer och mer, åt mer och mer rätt men nej, det gick inte. Jag var då på läkarbesök för min diab och hon tog då alla prover som tänkas kan, som alltid var tredje år. Mitt TSH var då 3,0. Detta var i maj 2011. i november 2010 hade det varit 1,7 och det var i januari jag bara tvärt slutade gå ner i vikt. Under sommaren 2011 märkte jag att sådant som jag alltid älskat att göra var mer... tja, jobbigt. Besvärligt. Jag var trött, trött, trött och gick liksom i en bubbla. MIn läkare trodde det var B12brist och jag har ätit tabletter för det men det hjälper inte hur ag mår. Mitt b12värde är ju jättebra men jag är på samma plats - mår skit och vikten vägrar vika en tum, vad jag än gör. Jag har haft kontakt med näringsrådgivare och de kan inte förstå varför jag inte går ner i vikt. Jag fick göra om TSHprovet för några månader sedan, i nov 2011 och då var det 3.3. Alltså från 1.7 till 3.3 på ett år. T4fritt har gått från 15 till 14 på den tiden, inte så mkt alltså.
Men min läkare tvärvägrar... hon anser inte att jag har för låg ämnesomsättning för jag ligger ju fortfarande inom referansramen. Jag har haft med artiklar skriva av professorer och docenter om alla säger att om man är tveksam på sin diagnos så är det alltid bättre att behandla än att inte behandla. En höjning på 1.0 är absolut en sak man ska behandla, står det, samt att om man har autoimmuna sjukdomar i släkten ska man snabbt behandla om man ens tror det finns en risk för hypotyreos.
Jag lät min läkare ta massa prover, som hon ville. Allt från EKG till järn och sänka, och de hittade ett litet blåsljud på hjärtat. Min syster sa då att det kan vara en effekt av ett högt TSH, då hon fått det med. Annars är allt tipptopp med mig, på pappret. Men jag mår inte bra. Jag känner att något är fel i mig, men kan inte sätta fingret på det.
Jag har kontaktat en läkare på Carlanderska i Göteborg som tydligen ska vara bra på det här och har en tid hos henne på måndag. Jag hoppas SÅ att hon ska lyssna mer på mig och mina symtom än att se på de där jävla siffrorna som refernsen anger.
Pjuh... det var skönt att skriva av sig. Min tes är att min nästan alltid höga vikt kan bero på min sköldkörtel till viss del, speciellt nu då min kropp inte lyssnar på NÅT jag gör för att få den att gå ner. Och att hypotyreosen är den som gör att jag är seeeg, trött, inte har lust till sånt jag gillar annars.
vad tror du?