Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

Jag och min sambo har varit tillsammans i fyra år och bott ihop över tre av dem. Vi är över 35 båda två. Vi har en liten på elva månader som är vårt allt. Ok, vi har haft det lite upp och ner på sistone- men inget allvarligt. Sånt groll som sambos har. Vi är båda speciella på vårt sätt om man säger så. En av min sambos stora känslomässiga problem är hans misstänksamhet och oförmåga att lita på folk. Han har framförallt ett längre förhållande bakom sig som slutade illa pga hennes otrohet. Men jag har så vitt jag vet ALDRIG gett honom skäl att misstro mig. Jg har knappt varit ute på fyra år ( av eget val). Men så i en helt vanlig dispyt idag så kommer det fram att han haft tvivel länge och vill göra faderskapstest. Jag blev så jävla sårad och ledsen att jag spydde. Och nu vet jag inte hur jag ska kunna gå framåt. Testet är beställt, kommer nästa vecka, men vad gör det? Detta är ett fullständigt misstroendevotum av mig, jag blir illamående bara jag tänker på det. Trots att jag ju vet vad testet kommer att visa. Jag har varit 150% trogen, sådan är jag som person. Skulle aldrig falla mig in attara otrogen och det sårar mig som fan att han kan tro det! Fan jag älskar honom, och har har så många bra kvaliteer, men hur fan går man vidare efter något sånt här? Han har sagt att han tar på sig att be om ursäkt för misstro om testet visar att liten är hans, men som sagt- hur ska JAG nu kunna lita på honom??

Jag talar om min upplevelse och vad jag vill ha ut av en partner.  Det finns många saker vars existens eller ickeexistens olika personer tycker är olika viktiga: trohet, droger eller drickande, våldstendenser, hövligt bemötande, laglydighet, fruktsamhet, hälsa eller för allt i världen sociala faktorer som "rätt" bakgrund eller kompetensområden. (Löst axplock, inte alls rangordnat.)

I mitt fall anser jag att en fast partner som känner mig inte ska ifrågasätta min ärlighet, minst av allt i något så stort som ett faderskap, inte vad gäller sexuell trohet över huvud taget om vi inte skulle ha ett öppet förhållande. En partner som inte tror på mig är jag mindre intresserad av att ha /kvar/. Du kan givetvis ha andra värderingar.

Jag ser flera tveksamheter där. Dels om man alls vill ha kvar en man som visar sådan misstro (det är det enda sätt jag kan tolka det om man 1. inte förutsätter att partnern är trogen i ett icke-öppet förhållande så länge det inte skett några konstigheter och 2. misstänker henne för att ljuga om hon säger att han är fadern.) Själv tror jag som sagt att min önskan att leva ihop med min man skulle få en stor törn av en sådan misstroendeyttring. Den som inte ser några problem med att bli oskyldigt ifrågasatt  eller tycker att tro på varandra är grunden i ett förhållande behöver förstås inte se det som ett problem.

Jag kan också som några ovan se ett problem i att låta en närståendes paranoida(?) idéer få styra. Jag ser en gradskillnad mellan detta och när den sjukligt svartsjuk*s partner gradvis inskränker sitt umgänge, sin datoranvändning, sina aktivieter, sin familjekontakt, sitt arbete för att anpassa sig till en osäker/kontrollerande partner. Som ovan skrivet är det inte självklart att ett faderskapstest skulle lösa den problematik som gör att mannen vill ha det; kanske ser han att hon går med på det som ett bevis för att hon också var osäker rentav?

Ingen av oss vet något annat än vad TS skriver och jag väljer att svara utifrån detta och inte utifrån gissningar ifall hennes sambo har erfarenheter i förhållandet som orsakar hans misstro.

Nu blir jag väl lynchad men jag är man och kommer absolut att kräva ett faderskapstest när våran är född, jag har inga misstankar alls men jag vill självklart ha det på papper så att allt är 100% och inga oklarheter existerar.

Jag anser att alla, kvinnor som män och framför allt barnen, har rätt att få såna bevis.

Men jag förväntar mig inte att kvinnor ska förstå detta till 100%, tror inte det går eftersom ni får ett bevis naturligt och då förstår jag om det blir svårt att greppa hur män kan känna.

Har läst undersökningar om att det var en hel del barn som hade en annan pappa än de själva trodde och så ska det inte behöva vara anser jag. Det är inte rättvist mot någon.

Jo, jag läste din anledning. Men jag förstår inte det om att barnen har rätt att få ett sådant bevis. Om det visar sig att du inte är far till barnet som din partner bär på, vad gör du då?

Ditt första stycke bygger på en fullt frisk person.
Är deras förhållande så som TS beskriver, vilket iallafall jag utgår ifrån så är det självklart (vilket TS även antyder) att han harsjukliga problem han behöver hjälp med. Vilket han/dom ju trots allt också ska få. Han inser ju att det är just han som har problem och måste jobba med sig själv.

Det TS måste göra är lära sig att INTE ta detta personligt då hon inte alls är involverad i hans problematik. Familjerådgivningen kommer att hjälpa honom till rätt hjälp om de inte klarar av det själva.
Men det allra, allra viktigaste är att TS ser att hon inte är ett dugg delaktig till hans misstro. Han tror ju egentligen inte alls på detta själv utan det är ett sett att gardera sig på för att slippa gå runt och känna en oro över att det barn han älskar inte är hans -trots att grund helt saknas.  Det är ett sätt att försöka få må bra och släppa den där klumpen.

Så du tycker inte att det är ett problem att han tror att ts skulle lura på sin kille en unge som inte är hans??!!!