Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

Och här håller jag med. Det bästa skulle faktiskt vara om DNA-test blev en rutinåtgärd på BB, för alla. (Men naturligtvis ska man ha rätt att tacka nej.) Då skulle ingen enskild man behöva begära det, och par skulle slippa sådana här scener som TS beskriver.

Jag har läst olika siffror på hur många pappor som inte är far till sina barn, men en siffra som återkommer är 15 procent. Den kommer bl.a. från en transplantationskirurgisk klinik. När man skulle testa om en far kunde donera en njure till sitt barn t.ex., så visade det sig i 15 procent av fallen att han inte var pappan. Och detta var alltså stabila familjer, där "fadern" och "barnet" hade en så nära relation att de kunde tänka sig att donera sina organ till varandra...

I ljuset av det, så är det klokt att begära faderskapstest om man är det allra minsta osäker som man. I de lugnaste vatten, and all that... För att få bort den lilla, lilla oron, som kanske annars gör att han alltid kommer att känna ett avstånd till barnet. Och det vore väl det värsta av allt..?

...samt att barnet slipper chocken att senare i livet om det nu skulle vara så. T.ex. i samband med just en sådan donationsgrej, eller att en ärftlig sjukdom bryter ut som inte finns i varken mammans eller "pappans" släkt, eller för att någon släkting eller gammal väninna till mamman pratar bredvid munnen om någon karl hon umgåtts med...

I sista stycket skulle det stå: "...samt att barnet slipper få chocken senare i livet, om sanningen plötsligt kommer fram då..."

Det är dock stor skillnad på nivån i den tilliten. Om din man är otrogen när han är på resa, och du aldrig får reda på det, så påverkar det inget i er familj. Om du däremot är otrogen och blir med barn, så kan din man bli tvungen att fostra och försörja en gökunge. Hans släktklenoder och en del av hans förmögenhet (om han har sådant) kan gå ur släkten. Liksom efternamnet (om det är ett ovanligt sådant).

Av den anledningen går det aldrig att jämföra kvinnlig och manlig otrohet, eller mannens respektive kvinnans rätt att vara säker på att partnern inte är otrogen.

Precis så, ja. Men jag anar en hel del naivitet här i tråden...

Könssjukdomar är en konkret risk, ja. Och även om han gör någon med barn, så påverkar det dig så till vida att ni gemensamt kommer att få sämre ekonomi då han ska ut med underhållet varje månad. Kanske skulle han även ställa krav på dig att få umgås med sitt barn i er gemensamma hem. Sådant är förstås jättehemskt, det med..!

...men det kommer ändå inte i närheten av att ett barn får fel far i folkbokföringen, fel efternamn, ärver där det inte har rätt att ärva o.s.v.. Och samtidigt missar den far, den släkt, det namn, det arv och det sammanhang som det har blodsrätt till. Allt detta med ursprung och identitet är så grundläggande saker för en människa.

Och angående vem som ska betala testen. Även om samhället betalar, så är jag säker på att fördelarna med att rätt far fastställs på en gång, och att faderns tvivel undanröjs så att han kan ta barnet till sig, sparar in en massa pengar jämfört med att ta hand om spillrorna senare. Av att ett svek upptäcks, av att ett barn förlorar halva sin identitet... Eller som sagt om barnet VAR pappans hela tiden, men han har känt avstånd och fientlighet mot det för att han varit rädd att det inte är hans - sådant kan ju orsaka psykiska problem hos människor.

Självklart inte, men HIV är ju ett extremt exempel. Det ska till maximal otur om en heterosexuell man skulle smittas av det hemma i Sverige (är han däremot bisexuell och söker sexuella kontakter med män på sina resor, så är det en annan femma).

Sedan tycker jag att du bagatelliserar något så oerhört viktigt som ursprunget, identiteten, blodsbanden, arvet, namnet... Jo jag vet att vi här i Västerlandet just nu lever i en tid då det är modernt att bagatellisera allt sådant. Att säga att det går lika bra med en eller flera styvpappor, eller en social far om mamman låtit inseminera sig, eller till och med en styvförälder av samma kön som den biologiska föräldern. Några årtusenden av mänsklig erfarenhet från all världens kulturer säger dock något annat...

Och likadant är det naturligtvis med en mans behov av att se sig själv i sina barn, att veta att han lever vidare igenom dem, att de för vidare hans gener, hans efternamn, hans eventuella livsverk... Det är djupt nedärvda drifter vi talar om nu - utan vilka livet överhuvudtaget inte skulle gå vidare..!

Hmmm... Du får leta efter recept på ugnsbakad hund på asiatiska websidor..!

Strängt taget så tycker jag nog att du är lite naiv, ja. Och du ska veta, att det alltid är frun som är den sista som får veta...

Fast nu är det så att män - även i äktenskap, för den delen - har rätt att begära faderskapstest enligt svensk lag. Enligt samtliga länders lagar, för övrigt. För att lagstiftarna fattar hur oerhört viktigt detta är! Den rätten får man inte ens ifrågasätta anser jag, och som kvinna får man helt enkelt ta det om den uppgivne fadern till ens barn begär det. Hur skulle det annars se ut i ett samhälle..? Män skulle få betala underhåll för barn som inte är deras i 18-20 år, och de skulle inte kunna testamentera en stor del av sin förmögenhet till någon annan...

Som sagt: jag förstår dilemmat för er killar! Du säger att det handlar om arv för din del, så jag antar att du är förmögen - eller att dina föräldrar är det och du kommer att få ärva deras förmögenhet. Det är väl fullkomligt självklart att du inte vill ta ens en mikroskopisk risk att detta arv ska gå ur släkten..!