Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

Men igen då: det spelar ingen roll om det är ett bra förhållande eller inte. Ett barn har rätt till sitt ursprung - det går över alla sårade känslor hos vuxna!Jag tycker som sagt att det borde bli rutin med DNA-testen redan på BB, så att inte en enskild pappa behöver be om testet.

Alltså, orsaker till otrohet är ju en helt annan diskussion. Men om vi ska ta den, så tror jag inte att det för ALLA människor måste vara så att förhållandet är dåligt. Det finns dom som har en väldigt öppen attityd till sex. De har börjat tidigt och gjort det med många. Det är ingen "big deal". Och särskilt om de får lite alkohol i sig, och befinner sig någonstans där det är möjligt att gå undan och vara avskilt med någon, så "händer" det bara. På t.ex. en fest eller en konferens eller en finlandskryssning med väninnorna.Just alkoholen kan för övrigt få människor att ändra personlighet helt, och göra saker som man aldrig skulle kunna tänka sig om man bara sett dem i nyktert tillstånd förut. Jag har många gånger blivit förvånad över att städade och till synes vettiga kollegor, plötsligt uppför sig helt "out of character" på en firmafest - bara de fått ett par glas under västen. En del blir aggressiva, andra börjar plötsligt limma på någon av motsatt kön som de aldrig visat något intresse för under arbetsdagarna tidigare, ytterligare andra blir fräcka i munnen eller berättar de mest häpnadsväckande privata saker för alla...Så jag skulle nog säga, att har du inte haft din fru inlåst (om du är en man) under hela konceptionstiden, så KAN du inte vara 100 procent säker på att barnet är ditt.

Ja..? Och hur ska du - om du nu är en man - kunna vara hundra procent säker på att inte just din fru skulle kunna ljuga om en sådan sak..? Jag kan faktiskt förstå frestelsen att göra det. Man drar sig för att göra abort eftersom det kan vara makens barn också. Eller för att man av religiösa eller etiska skäl är Pro-Life. Kanske intalar man sig att det är makens barn även om man inte kan veta säkert. Ett önsketänkande, alltså. Kanske tänker man att det är bäst för alla att inget säga - kortsiktigt - hellre än att erkänna, när man tänker på vilka konsekvenser ett erkännande kommer att få. Mannen kommer att bli våldsamt upprörd. Kanske slå en..? Det kan bli skilsmässa - och då måste man flytta från villan, kanske gå upp på heltid om man inte jobbat heltid, eller börja jobba om man varit hemma på heltid. Då kan det vara svårt att få ett jobb...Man kommer att förlora sin socioekonomiska status som fin fru i kärnfamilj... Kanske bli fördömd och övergiven av släkt och vänner när de får veta orsaken till skilsmässan. Finns det andra barn i familjen, så blir de skilsmässobarn med allt vad det innebär. De får lägre status, de måste kanske ryckas upp från skolor, fritidsaktiviteter och kamrater... Den andre mannen (som kanske var ett tillfälligt ligg på en finlandsbåt) måste letas rätt på med hjälp av socialtanter. En massa människor kommer under den processen att få veta hur man betett sig. Domen om faderskapet i Tingsrätten blir en offentlig handling som vem som helst kan få ut. Där står omständigheterna kring samlaget i detalj. Om mannen hittas måste han pressas att betala underhåll. Vill han ha umgängesrätt måste man låta honom få det med dagens regler - trots att man inte känner honom eller vet hur han är med barn. Annars kan han få handräckning av polis att hämta sitt barn...I ljuset av detta skulle nog vem som helst frestas att tiga!!!

Fast om man räknar kostnaden mot vad ett rutiningrepp skulle kosta om man nu gör det till rutin gentemot de problem det kan skapa och den oro det kan sklapa kanske det är värt det?RÄknat på det`? 

Jag suckar också uppgivet! Du tror ALDRIG att det har hänt alltså, att en kvinna som lever i ett bra förhållande ÄNDÅ kan få i sig lite för mycket att dricka och bli uppsluppen och pilsk på t.ex. en finlandsbåt..? Och om hon då uppvaktas av en attraktiv man, de dansar tätt intill, och väninnorna bara: "you go girl!"...  Du måste vara naiv och oerfaren!

Fast nu VET vi ju att det i 15 procent av alla fall inte GÅR att ha den tilliten... Och dessutom finns det naturligtvis ännu fler som har varit otrogna, men som har haft vett att skydda sig eller haft turen att inte bli med barn. Eller som gjort abort för säkerhets skull, eller fått missfall eller ett dödfött barn. De 15 procenten är ju bara fall där det blivit fullgångna levande barn av snedsteget... så den verkliga siffran på hur många som är otrogna kan vara den dubbla. Förresten läste jag i en enkät en gång, att 50 procent sa sig ha varit otrogna i nuvarande förhållande... Och det var ett väldigt stort underlag till den enkäten: flera tusen slumpvis utvalda svenskar i alla åldrar från 15 till 70, eller något sådant.

Nej. Jag VET faktiskt sådana fall, IRL. Där barnet har känt att det inte riktigt hör till i familjen... att det finns en skugga... att något är annorlunda. Att pappan är mer ömsint och hjärtlig med syskonen. Det har skapat osäkerhet och grubblerier av typen "är det något fel på mig?". De har ofta inte fått förklaringen förrän pappan dött, eller den biologiske fadern dött, och advokaten hört av sig...

Den siffran kommer från en transplantationskirurgisk klinik - kommer dock inte ihåg var jag läste det. Blodgruppsundersökningen gjordes alltså inte p.g.a. faderskapstest, utan p.g.a. att man skulle utröna om donatorn och mottagaren av ett organ passade ihop. Att man dessutom förstod att fadern och barnet inte kunde vara släkt, var en bieffekt...

Tack alla igen för svar- de med stöd och de utan. Allt är bra att höra. Som avslutning för min del kan jag bara säga att jag verkligen ur djupet av mig själv tycker synd om min sambo och alla de här som skrivit att man aldrig kan lita på någon till 100%. Jag har gjort det. Och det är en härlig känsla. Skulle inte vilja leva MITT liv på något annat sätt. Tycker faktiskt inte att jag behöver terapi för att jag tycker det. Kram på er alla

Jag säger att kvinnan är vidrig och att männen borde ha haft bättre koll på vem de varit tillsammans med. Men det finns fortfarande inget som inte gjorde att dessa män kunde ha bett om faderskapstest i början av relationen.

Att han inte bett om det i början, beror ju antagligen på allt det du räknade upp. Att han inte vill såra, kränka, visa bristande tillit... Men så en dag går det inte längre.

Du sitter och spanar ganska friskt du.. Jag vet ett fall dar barnet vaxte upp med en fader som han trodde var riktig.. Han betalade underhall och hela koret.. Det krop sen fram att han inte var fadern.. Denne mannen har inte fatt ett ore ater fran samhallet.. Och Ja, detta hande i Sverige..
Fadern var lattad att slippa fran allt ansvar, sonen blev forbannad pa sin mor, for han levt sitt liv i en logn.. Han letade ratt pa sin fader.. Han och hans riktiga fader har en fin kontakt idag.. Ingen mar heller psykiskt daligt, annat an modern mojligtvis, for sonen har inte pratat med henne sen detta nystades upp...

Sen om du ska komma dragandes med medicinska skal, sa kan det aven har vara en fordel att ha lite kunskap i amnet.. Det heter for det forsta anamnes.. INTE Amnes..... Att sen ha lite bakgrundsinfo ar verkligen inte nodvandigt, for det finns trots allt blodprov att ta om man misstanker sjukdom.. Som anda maste tas for att faststalla en sjukdom, sa NEJ, inte heller har okar samhallets kostnad..

Bara for att du brinner for nagot, sa betyder inte det att du har ratt du vet.. Spana garna vidare med dina tankar, men lat det ocksa framga att det AR dina tankar, ingen vetenskap...

Vad onskar du vetenskaplig bevisning i??

Jag skulle bli besviken, ledsen, sårad, arg o galen om han skulle komma nu och säga att han vill testa om våra barn verkligen är hans. Men hade vi pratat om det när vi planerade för barn eller när jag blev gravid och han förklarade varför - då hade det varit en annan sak. Nu vet jag att han när pappa till båda barnen, trots att de inte är lika honom (eller jo den äldsta är lite lik).

Jag kan förstå att man som kille faktiskt har noll koll o att man kan känna att man vill ha "bevis" på att man är pappa, o som kvinna kan jag ju bara ge mitt ord på att jag inte varit med någon annan. Ett dnatest skulle ju verkligen bevisa.

Fråga är vem som  skulle bekosta alla dessa test?

Sen har ju fräldrarollen inget med biologi att göra.