Jag vill igen, han ej redo. Någon annan?

hej ts, usch vad tråkigt, jag har ej varit ute om samma, bara ett missfall, men min kille e likadan, han vill att vi ska ha det som förut, sexa på och så, och blir det så blir det, men typ bara om han har lust, så jag känner mej oxå frustrerad och mår blä, då eftersom magen fortfarande ser gravid ut! kan bara skicka en stor kram och hoppas att han vill snart igen!

Förlorade vårt barn i julveckan, då i v24.
 Min man säger nu att vi kommer att försöka igen. Men vi har mer problem på vägen, vi blir båda arbetslösa inom ett år (jobbar på samma företag) vilket vi inte visste innan detta barnet blev till.
 Så jag är livrädd att min man ska backa på ett nytt barn. Att han säger nu i värsta sorgen att vi ska, men backar sen när detta har lagt sig lite.  Jag har lite extra panik över att jag vill ha ett tredje å sista barn, själv fyller jag i vår 38år. Jag har inte all tid i världen känner jag, kan inte vänta med barn. I mitt fall får nytt jobb vänta.
 Än så länge har jag det inte som du men som sagt jag är livrädd för det, jag känner, längtar och önskar så starkt.
 Om inte han är redo att prata om det, får du prata om det och han får lyssna helt enkelt.
 Kanske tillslut han kan säga varför han inte skulle vara redo nu, eftersom han var redo tidigare. Han kanske inte har lyckats bearbeta sin chock och sorg ännu. Försök få honom att prata, inte lätt alltid det vet jag själv.
 Framför allt jätteviktigt att du berättar hur viktigt detta är för dej. Hoppas det löser sig.
 Många kramar     
 

Usch känner igen mig i det du skriver, vi förlorade vår son 2009 han kämpade i fyra dagar för sitt liv, men sen bestämde läkarna att de inte kunde göra mer. Efter ett tag kände jag att jag ville ha ett syskon till Emil och Elias som vi döpte vår son till, men tyvärr kände min sambo inte likadant, jag vet att jag kände mig helt frustrerad och visst e inte vad ja skulle ta mig till. Men när de gäller min sambo så var de bara att ta de lugnt och prata om de i små doser, försöka känna av när han va redo att prata om det.

Styrkekramar

Vi är alla olika och bearbetar sorgen på olika sätt. Det kan j va så att när ni förlorade er dotter, att de gjorde din man rädd att om ni skaffar en till hur det ska gå med det barnen. Har du försökt fråga vad han verkligen känner och tänker. Jag pressade min sambo en dag, de va inte de lättaste men vi fick en prat stund och se va den andra tänkte plus att vi gick i terapi tillsammans och då insåg vi att saker inte va så som vi kanske hade trott innan

Lycka till

Hej och tack för alla svar. Jag har förstått på min sambo att han är rädd att det som hände ska hända igen men han har också förklarat att det är nog för att han mår så dåligt att han känner sig rädd. Han är psykiskt svag just nu, precis som jag. Och visst förstår jag att han sörjer lika mkt som jag och att vi båda behöver tid. Jag är fullt medveten om att man inte kan ersätta ett barn med ett annat och det vill jag inte heller. Jag kommer alltid att sakna vår dotter och min sorg för henne kommer jag alltid att bära med mig. Men när man inte har några barn sen tidigare så saknar man även det man skulle ha haft, en bebis att ta hand om, jag vet ju inte ens hur det är att gå hemma med en bebis, den drömmen har ju slagits i spillror på nåt sätt. Jag är så tacksam för den tid jag fick med vår dotter, både i magen och de gånger jag fick hålla henne innan vi tog farväl. Och jag längtar så efter att nästa gång få komma hem från sjukhuset med en bebis. Jag ska avvakta lite och se hur det känns för oss båda om ett tag. Jag respekterar att min sambo behöver mer tid, männen tänker ju på ett annat sätt än vi kvinnor. Och jag hoppas och tror att när han blir lite starkare så tänker han om, jag har hört om andra par där männen också har tvekat men det har släppt till slut. Jag skulle också vilja att det bara hände, utan att man planerar. Jag önskar er alla lycka till och att era drömmar går i uppfyllelse. Kram