Kan vi få adoptionsmedgivande?

NI lär ju behöva hålla tyst om återfallet.Det andra är ju för länge sedan och kanske skriver inte ens utredare om det i utredningen.
Vi höll själva tyst om en del under utredningen, eller förskönade ganska rejält. 

Känner rent spontant att ni skulle få adoptions godkännande.
Varför inte?
Är han ren idag, går på möten, ni har för övrigt ett bra liv med fast inkomst osv, så tror jag inte att de nekar.

De kommer fråga om era alkohol, rök och drogvanor. Så jag tror inte det är något ni ska undanhålla. 
De kommer begära läkarintyg om er hälsa. Här är blanketten www.socialstyrelsen.se/blanketter/Documents/58030%202008-06.pdf

Det är möjligt att ni kan bli godkända av socialnämnden, men om din mans bakgrund finns med i utredningen, finns det nog många länder som ni kommer ha svårt att kunna adoptera ifrån.  

Missbruket i ungdomen tror jag inte kommer att vara något bekymmer, däremot kan återfallet vara det. Räkna i alla fall med att detta kan bli föremål för extra noggrann utredning.Utredaren kommer troligen att begära intyg från Försäkringskassan för de senaste 10 åren. Då kommer hans sjukskrivning att synas och sannolikt kommer ni att behöva förklara den.

Ni ska inte ljuga för utredarna. Om ni kan övertyga dem om att ni är lämpliga som adoptivföräldrar kommer ni förmodligen att få medgivande.

Tack för svaren! Så hjälpsamma och snälla ni är!

Hur gamla är ni? Jag tänker att det eventuellt kan vara en bra idé att vänta lite så att det blir större distans i tid till problemen. T ex Kina har ju som krav att man inte ska ha medicinerat för psykiska problem de senaste två åren. Jag tycker inte att ni ska ge upp hoppet än, men förstår din oro. Lycka till!

Vi behövde inte begära ut sjukhusjournaler. Men det kanske beror på hur utraget från försäkringskassan ser ut?

Det beror nog på hur lång sjukskrivningen var om det kommer frågor om den. Jag hade två kortare sjukskrivningar som syntes i försäkringskassans utdrag. VI fick ingen fråga på dem av utredaren. Nu var mina sjukskrivningar pga IVF-behandlningarna så vi hade ju en godkänd anledning. Eftersom din man går i behandling fortfarande känns det spontant som om det är en viktig bit av ert liv och det är svårt att utelämna sådant utan att det märks i era samtal med utredaren.

Att tänka på är att utredaren även kommer vilja träffa era nära anhöriga, eller möjligtvis prata med dem på telefon. Ännu ett skäl att inte börja ljuga om något, för då behöver ni dra in fler i det.

Jag har varit sjukskriven under ett par längre perioder och när handläggaren uppmärksammade det, begärde hon ett intyg från min läkare. Läkaren skrev ett intyg och lät mig vara delaktig i vad som skulle stå där, då varken han eller jag tyckte att min sjukskrivning påverkade mina möjligheter att få möjligheter att bli tvåbarnsmamma med min man.
Vi fick göra tre hemutredningar eftersom det drog ut på tiden i Indien, mellan den andra och tredje ändrades min mans arbetssituation. Visserligen till det positiva, sålde ett företag som var 15 mil hemifrån och startade nytt i vår hemstad. Oron för oss var att de skulle tycka att det var ett så nytt företag att det inte accepterades, men det var inga problem. Vi gick runt ämnet lite och hade en lite flummig förklaring till varför osv.
Alltså det trista är ju att alla länder ser olika på olika saker och man vet ju inte hur de värderar det som står i hemutredningen till hundra procent förrän papprena är där! 

Hur säker känner du dig på att din man inte får ett återfall igen? Det kan vara väldigt psykiskt påfrestande att bli förälder. Det är ju trots allt en enorm omställning både för förälder och barn. Tänk om din man krisar då när ni kommit hem med barnet och "trillar dit" igen.

Själv fick jag en rejäl kris efter att vi kommit hem med vårt barn. Hade jag vetat innan hur jag skulle känna och reagera hade jag nog kanske tänkt om. Nu några år senare mår jag mycket bättre, men det har varit fruktansvärt tufft. Jag ångrar såklart inte att vi adopterade vårt barn som är världens finaste och goaste, samtidigt så känns det hemskt att jag inte mådde bättre första tiden både för barnets och min egen skull. Jag hade inga psykiska problem eller något missbruk innan vi blev föräldrar. Idag lider jag av utmattningsdepression, men mår bra med medicinering. Vårt barn har koncentrationssvårigheter och är rätt krävande, något vi inte visste om innan vi hämtade hem barnet.

Vad jag vill säga är att två år inte är speciellt lång tid. Ni kanske kan vänta några år för att se till att din man blir än mer stabil i sitt mående. För när man blir förälder är det bäst om man är på topp, för det kräver mycket energi. Och man kan aldrig veta vilket barn man får, och hur pass mycket extra barnet kräver.

Lycka till!

återfall för två år sedan och nu fri... Låter rätt shakey. Det är minst lika jobbigt att adoptera som IVF. Och sen är det barn som ställer stora krav på sina föräldrar ofta med ett visst bagage. Den mamman som kanske pga missbruk har lämnat bort sitt barn måste ha rätt fasta garantier att barnet inte hamnar i samma igen och kanske i en helt annan världsdel med alla de påfrestningar som en adoption innebär för ett barn.

Vad skulle du själv vilja om de blivande föräldrarna om du var tvungen att adoptera bort ditt biobarn. Det finns ingen medkänsla att hämta för oss adoptivföräldrar, det är barnen först på oss finns bara krav... Barn är ingen rättighet och det får man bittert veta i hela processen..

Hur kan man här på tråden tipsa er om att hålla tyst om återfall i missbruk?

Vem tänker på barnet här? Socialtjänsten ska ju hitta bra stabila föräldrar till ett barn som haft en mycket tuff start i livet. Hur mår barnet om pappan får återfall i missbruket?

Hur kan ni då uppmuntra till att mörka sådant som kan ha stor betydelse i barnets liv.

Var ärliga! Sanningen kommer fram ändå till sist.

Tänk på barnet. Två år utan återfall är en kort tid.