Rädsla inför förlossningen =(

Hur ont det gör?
Så ont så jag skrek att jag bara ville dö.
Det gör så ont så man är helt veck i huvudet och bryr sig inte om vad som sker runt omkring.

Jag tog ryggbedövning första gången och då försvann all smärta.

Andra gången fick jag klara det med lustgas, funkade....men det gjorde ju fortfarande jääävligt ont.

Skulle dock göra om det eftersom lyckan över ett barn är större. 

Det gör ont. För de flesta. Men det är en smärta som är väldigt svår att föreställa sig, om det ens är möjligt.

Jag har fött 3 barn vaginalt med endast lustgas.
Med de två första var jag i chock över att smärtan var så påfrestande och att den satt i ryggen.

Med min tredje satt värkarna i magen och de var mycket lättare att kontrollera men det är klart de gjorde ont också.

Mitt bästa tips är, när värkarna kommer så försök att inte spänna dig , försök att inte bli rädd. Det är lätt att säga såhär, men när värkarna startade med 3an så stod jag och intalade mig själv att INTE spänna mig för det gör så mycket ondare då.
Öva andning, man behöver inte psykoprofylaxandas . Det finns något som heter dykningsmetoden tex.

Sen finns ju ryggbedövningar och de flesta jag känner som fått dessa har tyckt det var skönt med en riktig paus =)

Lycka till, du har världens största grej framför dig! 

Det var fruktansvärt. Det gjorde sjukt ont och för att inte tala om efteråt eftersom att jag sprack så mycket och tappade mycket blod.
Jag fick total panik och bara skrek och allting blev svart när det gjorde som ondast.
Men då var det lixsom inget mer med det. Man får sån fin belöning. En underbar liten bebis.  
Hann bara med lustgas eftersom att det gick fort.

Mitt råd är att försöka att inte spänna dig,andas lugnt fast det är svårt..

Nu är jag gravid med nr 2 och kommer be om planerat snitt. Jag är för rädd helt enkelt. Men jag hoppas att mitt snitt blir en bra upplevelse  

Ja,såklart får man alltid be om snitt men dom vill ju oftast att man föder vaginalt om det går.
Min förlossning ser väl helt ok ut i papprerna förutom bristningen och mina komplikationer som jag har 2 år senare men för mig så var det traumatiskt och hemskt och jag hoppas verkligen att jag får bestämma över min egen kropp och att ingen försöker hindra mig. Jag ska luta mig mot hälso och sjukvårdslagen  om dom krånglar.  

Alltså, det är ju hemskt individuellt. Men för mig så gjorde värkarna mest ont. Första gången visste man ju inte vad man skulle förvänta sig, så vi åkte in redan med förvärkarna (kom var 5e minut, kändes som stark mensvärk och klingade fort av). När vi kom till sjukhuset stannade det av, så vi fick åka hem. Och väl hemma fick jag helvetiskt ont (vi bodde tre trappor upp och trapporna satte igång det båda gångerna). Kunde inte sitta, inte ligga, inte slappna av, bara gick runt och ojade mig och skrek typ. Vi åkte in igen och det hade kommit igång så vi fick ligga kvar. Fick skäll för att jag inte använde mig av andningen, var inte intresserad av det alls, ville bara ha smärtlindring. Fick både lustgas och epidural. Och då blev det helt okej kan jag säga. Sen när själva krystningen kommer så är det faktiskt inte så farligt. Visst vrålar men, men för det första har man ju lustgasen som hjälper att trubba av det värsta (eller i mitt fall, nästan fick mig att svimma för jag tog för mycket), men sen får man ju en sån adrenalinkick, och det är mest en häftig upplevelse. Men sen efteråt så svider det nåt överjäkligt (men dom kör med bedövningsspray) och så är ju inte krystandet klart när du fått ut bäbisen utan 'trycket' släpper inte förrän du fått ut moderkakan också (efter en krystning till ungefär. )Efter barnafödandet så har du eftervärkar i några dagar och dom känns också liknande värkarna (men du får tabletter som hjälper) och detta känns särskilt när du ammar.
Men helt ärligt, barnafödandet var absolut inte så illa som jag trott( var själv väldigt förlossningsrädd), efteråt känns det som du skulle kunna trycka ut tio ungar till.
Och andra gången var det inte alls så farligt, andades igenom smärtan då (det hjälper faktiskt!) och var hemma ända till krystvärkarna, då fick vi bråttom in =)
Hoppas det går bra för er, lycka till!

Så, jag är i vecka 20 nu och börjar tänka jätte mycket på själva förlossningen, kollar på videos och förstår att för vissa gör det SVINONT, och för vissa säger det bara ”plopp” sen är bebisen där. 

Jag vet att det är en omöjlig fråga att ställa ”Hur ont gör det, EGENTLIGEN” ? ända jag kan fråga är hur ont gjorde det för er ? Tog ni bedövning ? Hur gick det till, berätta gärna! 

Du bör kunna avtala med barnmorska och läkare att du först ska få prova föda vaginalt, se hur det känns, hur just du upplever det hela osv, men att ni har sk. "snittberedskap", dvs. att om du säger stopp och inte vill längre, så blir det inget snack om saken, utan alla är beredda på att det då istället blir ett kejsarsnitt. Detta har ni alltså avtalat i förväg i så fall. Fast det räknas då som ett "akut snitt", och inte ett planerat. Jag är själv inne på detta alternativ; velar mellan vaginalt + snittberedskap, eller planerat snitt. Ska ha mitt 3:e barn om ca 3 månader.