Rädsla inför förlossningen =(
Hej TS! Förstår hur du känner, det är helt omöjligt att föreställa sig hur en förlossning kan kännas, innan man upplevt det själv. Och tyvärr också ganska omöjligt för oss som upplevt det, att berätta om det på ett sätt om gör upplevelsen "rättvisa". Smärtan man känner liknar helt enkelt ingenting annat man lär känna vid något annat tillfälle än just när man föder barn. Det går inte att likna vid något annat. Det närmaste man kanske kan komma, tycker jag, är att likna värkarna vid extremt kraftig mensvärk, men inte ens det är riktigt rätt, eftersom: 1. Det är inte alla som upplever det så och 2. Inte alla har haft extremt kraftig mensvärk, och kan därför inte relatera.. Så det är en omöjlig uppgift. Dessutom är mensvärk bara något "onödigt ont", som inte ger någon positiv utdelning trots smärtan, medan en förlossning ju ger EN BEBIS i slutet!
Så man uthärdar den typen av smärta på ett helt annat sätt. Svårt att förklara.
Personligen var jag också lite orolig/nervös inför första gången, men faktiskt, trots allt, mest nyfiken och förväntansfull! Äntligen skulle jag få uppleva det där som "alla" pratade om, det där som "gjorde mig till kvinna" - förmågan att föda barn! WOW! Och det VAR en stor upplevelse - det gjorde ont som tusan, det går inte att förneka - men det var liksom inte som att klämma fingret i bildörren eller få ett basebollträ i huvudet..detta var ju en smärta som man visste ledde till något fantastiskt, så man kämpar liksom målmedvetet FRAMÅT, emot någonting som man längtar hett efter. Och det gör hela skillnaden.
Alla hade sagt till mig att smärtan skulle försvinna DIREKT när jag höll min bebis i famnen efteråt, och jag låg där och konstaterade irriterat: "Va fan..?! Ni sa ju att smärtan skulle försvinna nu..!? Det gör ju fortfarande OOONT!! NI LJÖG!!" Och ja, så var det..det gjorde fortfarande ont, för jag hade spruckit en del, skulle sys, moderkakan skulle ut, jag var öm och svullen och kände mig allmänt mörbultad. Men inte för resten av livet.. Bara ett tag. Och under tiden hade jag ju min underbara son där hos mig, som tog bort fokus en hel del från det onda.