Rädsla inför förlossningen =(

Hej TS! Förstår hur du känner, det är helt omöjligt att föreställa sig hur en förlossning kan kännas, innan man upplevt det själv. Och tyvärr också ganska omöjligt för oss som upplevt det, att berätta om det på ett sätt om gör upplevelsen "rättvisa". Smärtan man känner liknar helt enkelt ingenting annat man lär känna vid något annat tillfälle än just när man föder barn. Det går inte att likna vid något annat. Det närmaste man kanske kan komma, tycker jag, är att likna värkarna vid extremt kraftig mensvärk, men inte ens det är riktigt rätt, eftersom: 1. Det är inte alla som upplever det så och 2. Inte alla har haft extremt kraftig mensvärk, och kan därför inte relatera.. Så det är en omöjlig uppgift. Dessutom är mensvärk bara något "onödigt ont", som inte ger någon positiv utdelning trots smärtan, medan en förlossning ju ger EN BEBIS i slutet! Så man uthärdar den typen av smärta på ett helt annat sätt. Svårt att förklara.

Personligen var jag också lite orolig/nervös inför första gången, men faktiskt, trots allt, mest nyfiken och förväntansfull! Äntligen skulle jag få uppleva det där som "alla" pratade om, det där som "gjorde mig till kvinna" - förmågan att föda barn! WOW! Och det VAR en stor upplevelse - det gjorde ont som tusan, det går inte att förneka - men det var liksom inte som att klämma fingret i bildörren eller få ett basebollträ i huvudet..detta var ju en smärta som man visste ledde till något fantastiskt, så man kämpar liksom målmedvetet FRAMÅT, emot någonting som man längtar hett efter. Och det gör hela skillnaden.

Alla hade sagt till mig att smärtan skulle försvinna DIREKT när jag höll min bebis i famnen efteråt, och jag låg där och konstaterade irriterat: "Va fan..?! Ni sa ju att smärtan skulle försvinna nu..!? Det gör ju fortfarande OOONT!! NI LJÖG!!" Och ja, så var det..det gjorde fortfarande ont, för jag hade spruckit en del, skulle sys, moderkakan skulle ut, jag var öm och svullen och kände mig allmänt mörbultad. Men inte för resten av livet.. Bara ett tag. Och under tiden hade jag ju min underbara son där hos mig, som tog bort fokus en hel del från det onda.  

Du bör kunna avtala med barnmorska och läkare att du först ska få prova föda vaginalt, se hur det känns, hur just du upplever det hela osv, men att ni har sk. "snittberedskap", dvs. att om du säger stopp och inte vill längre, så blir det inget snack om saken, utan alla är beredda på att det då istället blir ett kejsarsnitt. Detta har ni alltså avtalat i förväg i så fall. Fast det räknas då som ett "akut snitt", och inte ett planerat. Jag är själv inne på detta alternativ; velar mellan vaginalt + snittberedskap, eller planerat snitt. Ska ha mitt 3:e barn om ca 3 månader.

Hej igen Linyana Jag skev ett inlägg tidigare (några inlägg uppåt) och berättade lite om hur jag upplevde min första förlossning, som började med igångsättning pga. vattenavgång med mekoniumfärgat fostervatten (= barnet hade blivit stressat och bajsat i fostervattnet), och som sedan slutade med en normal, vaginal förlossning. Själva värkarbetet var jobbigt, hade värkar konstant under 14 timmar, utan vila mellan dem, jag blev trött och lite orolig, men det slutade ändå bra: jag fick uppleva en vaginal förlossning och fick en underbar, frisk och härlig liten pojke! Gick därifrån med ett övervägande positivt minne från min första förlossning och var inte särskilt rädd inför nästa.

Ca 2 år senare var det dags för barn nr 2. Den förlossningen började spontant med värkar tidigt på morgonen, men de blev väldigt snabbt täta, intensiva och mycket kraftiga. Min flicka i magen blev stressad, så även hon bajsade i fostervattnet. Hennes puls pendlade också mellan hög och låg, samt att jag fick krystvärkar alldeles för tidigt, så efter ett par timmars kämpande från min sida, så beslutade personalen att jag skulle göra ett akut snitt. Då hade jag haft väldigt kraftiga och täta värkar under några timmar + krystvärkar under ca 1 timme. Hade en knasig barnmorska (troligen väldigt oerfaren) som mer eller mindre skrek på mig att jag absolut INTE fick krysta, utan måste hålla emot. Och det är minsann inte det lättaste, kan jag lova..

Så, allt som allt gick jag väl därifrån något omskakad av hela förloppet: hade räknat med att andra förlossningen skulle gå fortare och lättare än den första, men istället slutade den med "kontrollförlust" och akut kejsarsnitt.

Nu inför nummer tre, har det vuxit fram en förlossningsrädsla hos mig, där jag är rädd för typ allt som kan gå fel.. Oavsett om det är rimligt eller inte. Kan liksom inte styra mina tankar och känslor kring detta, och det irriterar mig som tusan.. Precis som du skriver, så ligger även jag vaken länge på nätterna, kan inte somna, drömmer mardrömmar, gråter osv. pga. min rädsla. Det är jobbigt, så jag förstår dig verkligen. Och eftersom jag hittills (båda gångerna) fått så kraftiga/täta värkar att båda mina barn blivit stressade och bajsat i fostervattnet, känner jag att risken är rätt stor att det händer igen = akut snitt. OM jag ska snittas igen, vill jag hellre ha ett planerat snitt. Tror att riskerna är mindre med ett sådant, plus att jag har större kontroll över hela situationen då: vet vilken dag, tid, plats osv allt ska ske, och hinner prata med personalen först osv. Känns tryggare och mer organiserat.

Men jag vet inte säkert än hur jag ska göra. Det finns risker med alla förlossningssätt, så är det ju bara. Och egentligen är det ju bättre med en vaginal födsel, om allt går som det ska. Det är ju trots allt rätt sällan något går riktigt fel, men för mig har det liksom aldrig gått riktigt "rätt" till heller, så jag har blivit lite skraj.. Känner inte att jag litar riktigt på min kropp längre, den vill inte samma som jag, tydligen.. Är inte så rädd för själva smärtan med födandet, den klarar jag av, men är rädd att något ska gå riktigt "åt skogen".