Matilda03 skrev 2012-03-08 14:03:34 följande:
Orkar inte med att andra blir gravida i min närhet!! Jag vet att andra skrivit om det här också och att jag inte är ensam om att känna så men jag måste bara skriva av mig. Det är roligt för dom och jag är på sätt o vis glad för deras skull men just att följa en graviditet när man själv vill uppleva det NU NU NU är så jobbigt! Vad ska man göra? Träffas o försöka stå ut, säga att man tycker det är jobbigt när man ses eller undvika att träffa personerna?
Jag vet inte, ena stunden vill man ju inte ens gå utanför dörren för att man ser folk man inte ens känner med gravidmagar på stan och nästa stund kan man vara glad för den man känner o tänka att det blir säkert min tur snart också. O så alla känslor däremellan! Ibland undrar jag hur man ska stå ut med allt, att ha svårt att bli gravid, PCO, väntan, ovisshet, rädslan för att aldrig kunna bli gravid, andras graviditeter mm. Vad blir kvar av ens liv när det här är upptar så mycket av ens tankar!?
Sorry, babbligt inlägg!
Känner igen mig precis i det du skriver! Min allra bästa vän som inte ens hade tänk skaffa sig en pojkvän på flera år, träffade sin nuvarande man en månad efter att jag träffade min. När dom hade varit tillsammans i typ 3 månader så blev hon med barn men hon talade inte ens om det för mig! Alla andra fick veta det utom jag. Hon visste ju att jag så otroligt gärna vill ha barn och att jag är sjukt rädd för att inte kunna få det. Säkert så va det ju därför som hon inte vågade säga något till mig. Rädd över min reaktion eller nåt i den stilen. Vad hon försvarade sig med var att: "jag trodde du hade hört ryktet." Visst förstår jag att det kan ha varit svårt för henne att tala om det för mig, men det hade ju ändå känts bättre om hon berättade det för mig istället för att få höra det på ryktesvägen... Slag i magen liksom.
Jag pendlade precis sådär som du beskriver det. Och gör det ibland fortfarande också. Gick från att vara superglad för hennes skull till att HATA henne för att hon gick igenom det jag helst av allt vill få vara med om. Och alla känslor där emellan. Ibland var jag helt likgiltig, ibland förhoppningsfull och tänkte att snart är det nog min tur. Sjukt jobbigt... Sedan blev hon dessutom gravid IGEN tre månader efter att hon fått sitt barn, samma procedur igen, förutom att den här gången berättade hon det för mig face to face. Tack och lov. Men ändå så kommer ju alla känslor hos en själv upp... Ibland, ibland inte.
tjejer!!!!
Cirka var fjärde - var femte vecka! Och jag antar att jag fått igång ägglossning med eftersom min man säger att jag fått ett himla humör innan mens. Woohoo liksom! Det känns ju underbart att det verkar fungera med LCHF eftersom att vi planerar att starta bebisverkstaden i september. Hoppas hoppas att det håller i sig!