måste säga att vi har det likadant hemma. fast våra tvillingar är året bara. sambon tappar fattningen och skriker åt dem. säger bara fy nej får inte och allt vad det nu är till de små, men sällsynt att sambon faktiskt leker med dem.
Också tagit upp att sambon borde söka hjälp men bara skratt här med och haha som att du är så mycket bättre. inser inte att det är fel att skrika och hålla på.
till TS. ja det är sorgligt. och när man försöker förklara att de kommer och drar i datorn för att de vill ha uppmärksamhet så tror han inte på det utan nej de gör det bara för att jävlas.
Har många gånger tänkt på att lämna, men vågar inte för om han då får varannan vecka vad händer då? ok varannan helg för då får han vila upp sig så han orkar men mer än så vågar jag inte. men samtidigt har barnen rätt till sin far.
men man tror ju hela tiden att nu blir det bättre snart. och ja det kanske bara är en period nu första året eftersom det är en omställning, men ni har haft det så hela tiden eller?
TS: vi lever fortfarande tillsammans. barnen är ca året så har alltid hoppats på att det bara är en fas. men ja blir det inte ändring nu ruskigt snart så blir jag ensamstående. innan dess vill jag inte gå ut med vem jag är för att säga det så.
Men ja vi sitter i samma sits kan jag ju säga, bara att mina barn är yngre än dina. gör ont att höra eller snarare läsa det du skriver. inte bara för att det är så fel utan även för att det låter nästan precis som min sambo. det gör ont att behöva inse vad jag egentligen måste göra men som jag inte vet om jag vågar för hur ser man egentligen till att barnen inte kommer till honom. och varannan vecka är för tidigt, tänk om han kräver att ha barnen heltid då? vad har jag för skydd mot det?
min sambo är för övrigt även arbetslös och såklart uttråkad och har ju en förhoppning på att det kommer bli bättre bara han får jobb igen men finns inga garantier för det.
tonårstvillingar: oj, kan bara säga att jag verkligen hoppas att jag inte behöver komma så långt. och att ingen annan heller gör det. som sagt stackars barnen!
Min sambo påstår hela tiden att jag skämmer bort våra barn. gråter de i sängen går jag dit rätt fort och ger napp flaska tröst vad det än är. natten går ja upp direkt. plockar upp dem i famnen om de ramlar, även fast det inte gjorde så ont så vill jag att de skall veta att jag finns där till hands. men vad får jag för det, jo en pappa som tycker jag skämmer bort dem.
Mår dåligt nog ändå nu eftersom att jag jobbar som jag gör så hinner se barnen ca 3 timmar per dag på veckodagarna. men försörja 2 vixna o två barn på en lön går inte. när han börjar jobba så ska jag gå ner i tid
TS: duktig idiot säger vi väl inte direkt här. eller ja. duktig liten klant kan man ju skämta till det och så tar jag upp och tröstar. klumpiga är de ju. men sambon är mer kollar på dem bara o pratar nå bebisspråk. inte alls hur gick det eller ens försöka trösta o det skär verkligen i hjärtat.
men som tur är så säger han inte att de är dåliga ännu! känns absolut som det kan vara ett steg i deras utveckling som gör det, men i samband med hans skrik kanske?
En dag för några veckor sen hade sambon skrikit till ena barnet så denne blev rädd och började gråta. ok jag kan förstå att man kan tappa tålamodet, men om man skrämmer en av ungarna så tröstar man väl och låter inte barnet bara gråta?!
är din sambo av samma tro att man skall låta barnen ligga och skrika ett tag i sina sängar. de gjordes ju förr och varför skulle det inte fungera nu. så är min sambo tyvärr. jag tror mer på min magkänsla och nya studier som säger att man inte ska lämna barnen gråtandes. älskar ju mina barn mer än allt så varför skulle man inte trösta dem? och visst blir man trött ibland efter alla vaknätter och så (som för övrigt jag tar allihop) men aldrig så illa så man skiter i barnen. deras behov först sen mitt eget.
men för sambon är det ju hans behov, sen hans behov, sen hans behov igen och sen kanske barnen kommer och längst ner på listan jag.
En till: tro mig. varit där gjort det. Men det hjälper för ett par dagar så är det lika illa igen. Tyvärr.
Många bråk vi har är även om att jag är utbränd, visst får jag sovmorgon ibland, men inte värst ofta ändå. fram till de var 9 månader tog ja dem själv natt som dag hela tiden. han hjälpte till när han kände för det. nu gör han det som måste göras, men inget mer. visst han älskar sina barn han med, och ibland ser man ju att han är en bra far som faktiskt leker lite med dem. men inte alls så mycket som man vill att det ska vara.
Har även försökt förklara att han får hjälpa till med nätter, inte hållbart att jag ta alla. han tar då en, sen blir det inget mer. börjar prata om att kvinnor är födda som att vakna o gå upp, det är inte män. han har så konstig syn på allt känns det som. och klagar på sexliv som vi inte har något alls längre, jag försöker förklara att jag vill inte över huvudtaget vara med någon som är så självisk och sätter sig själv i första rummet hela tiden. har även sagt att enda anledningen att jag inte lämnat honom än är rädsla att förlora barnen. jag är ärlig om det mot honom.
Det värsta är att ibland, men bara ibland så dyker den killen som jag en gång lärde känna upp, den jag älskar och som alltid fanns där som tröstade vid minsta lilla. men han dyker upp allt för sällan nu och därav är känslorna som bortblåsta med.
Vill inte ta allt för stora prat om det hela med han längre, vi är nära seperation och jag vill inte det innan jag vet till 100% att han inte får barnen. måste få det på min sida så inte barnen far mer illa än de redan gör med honom.
Det som du skriver tonårstvillingar är hemskt att läsa.
Jag kommer ge sambon en chans och se om det blir bättre när barnen har börjat förskolan och vardagen kommit igång lite mer så man inte är lika "fast". Men blir det inte bättre genast efter de börjat förskola kommer jag ta med barnen till annat hem istället. hoppas verkligen att vi slipper detta.