Så elak mot barnen- jag orkar inte mer !!

Ja jag måste göra något men vad ?! Så länge jag finns här så är det mest jag som tar hand om barnen så då vet jag ju att de har det bra. Visst jag är ingen "mönsterförälder" alla gånger jag heller men jag har iallafall vissa värderingar som jag uppfostrar mina barn efter . Och jag skulle aldrig vara medvetet elak eller "håna" dem när de gör fel. Vem gör så ?! Skulle någon annan i min närhet bete sig så så skulle jag också säga ifrån. Skulle personalen på förskolan bete sig så så hade jag tagit barnen därifrån . Men hur gör jag när det är deras pappa - som borde gr dem kärlek och trygghet ? Det är hemskt! Barnen vill inte vara med honom heller ( vilket inte är så konstigt såsom han beter sig ) utan föredrar mig. Men han kan inte alls förstå varför och blir bara ännu argare och "dummare" mot dom , tycker att det är "mitt fel" att de bara vill vara med mig . Han inser inte att det beror på hans beteende.

De är 4 år ( tvillingar )

Maja02. - tack! Så skönt med någon som varit i samma sitts. Vad stark du måste ha varit som tog dig därifrån. Jag känner själv att jag inte har kommit dit ännu. Även om jag skriver dagbok så vem kan garantera att de skulle tro på mig ? Han kan väl bara neka till allt och säga att jag hittar på ? Att lämna dem på halvtid hos honom känns inte som ett alternativ, om han beter sig så här när jag är hemma - vad skulle han då inte kunna göra om han var själv ? Han beter sig inte illa mot mig , däremot så känner väl jag att mina känslor för honom förändrats pga hur han är mot barnen. Jag tycker det är så fel och han är inte den slags man som jag trodde han var . Men han tar ju inte till sig vad jag säger så jag har gett upp hoppet om att han ska förändras. Jag ska börja skriva ner hur han beter sig , kanske kan det ändå hjälpa i framtiden

Till Liknande - så sorgligt att läsa. Blir lite ledsen då jag inser att så var min man redan när mina tjejer var små bebisar. Och vem skriker och skäller på en liten bebis ? Och så blir man själv istället med två små för att man inte vill att de ska utsättas för hans "ilska" ,tjat och gnäll. Precis som du skriver så har det bara varit en massa "nej, får inte, gör inte så" hela tiden. Men leka med dem eller göra något tillsammans eller ens prata med barnen- det gör han sällan. Tycker det är hemskt om det enda man säger till sina barn är en massa negativa saker. Men enligt honom måste de få veta när de gör fel. Och det skulle då vara all deras vakna tid i stort sett. Sorgligt att även när de gör något bra så ser han inte det utan hittar bara fel ändå. Psychonaut - bra ide, jag började redan i morse . Använde mobilen för att spela in , ska kolla så att det fungerade också.

Liknande - Ja vi har nog haft det så hela tiden - mer eller mindre =( kommer ihåg när de var små och precis hade börjat äta själva . Och han skällde på dem för att de spillde !! Han satt brevid och "stirrade" på dem när de åt och så fort de spillde så började han gapa och skrika. Jag blev helt ställd och började gråta fö jag tyckte det var så hemskt och på något vis obegripligt. Vilken slags människa gör något sånt ? Du ska veta hur många gånger jag tänkt lämna honom men inte vågar just för att tänk om han står fast vid att ha dem varannan vecka, jag kan inte lämna dem med honom så lång tid. Varannan helg tror jag också på , för precis som du skriver så skulle han ju hinna vila upp sig då och kanske behandla dem bättre. Men han ser det inte så, det är ju lika mycket hans barn som mina så varför skulle just jag vara "bättre" ? Sen att tjejerna skriker "nej jag tycker inte om dig !!" när han kommer i närheten det beror inte på honom utan på att jag skämmer bort dem. Eller på att de är tjejer och tjejer tycker mer om sin mamma ,så är det bara. Tonårstvillingar - usch vad det gör ont att läsa. Det är ju precis det jag sagt till min man - man vinner ingenting på att "trycka ner, klaga och skälla " på sina barn. Det enda som händer är att de får dålig självkänsla och inte tror att de duger till något. Stackars barn. Har du lämnat honom nu eller lever ni fortfarande tillsammans ? Jag blev så arg och ledsen igår att jag sa till min man att antingen söker han hjälp eller så tar jag barnen med mig och går. För jag accepterar inte att han behandlar mina barn såhär. Jag kan inte leva med en man som beter sig så. Men som alltid blir hans reaktion - jaha , gå då om det är det du vill ! Och " vem har sagt att du alltid har rätt- du kanske gör helt fel du med , varför skulle just jag söka hjälp ? Sen blir han jättesur på mig och vägrar prata med mig - precis som vanligt. Men jag har fått nog. Jag vägrar ha det så här. Men måste på nåt vid se till att om vi skiljer oss så får barnen bo hos mig.

Liknande - ja jag förstod att ni levde tillsammans. Jag menade att fråga anonym (tonårstvillingar) men det är hopplöst att skriva inlägg från mobilen . Jag vet inte heller hur man ser till att få barnen själv på heltid. Och jag vill vara säker på det innan jag kan lämna honom. Så nu hoppas jag ändå att han inser att det här inte fungerar och går med på att söka hjälp. Jag hoppas för din skull att din sambo förändras, kanske mår han bara dåligt pga andra saker och kanske blir allt bättre om han får ett jobb. Tyvärr så har jag ursäktat min mans beteende nu under flera år så att han skulle förändras utan hjälp utifrån det tror jag inte längre. Hade jag varit 100% säker på att barnen fick bo hos mig så hade jag lämnat honom för länge sedan Och det handlar inte om att jag vill ta barnen ifrån honom eller inte tror att pappor kan ta hand om sina barn. Jag är helt enkelt rädd för hur barnen skulle bli behandlade och det värsta är att ingen skulle finnas där till deras försvar.

Liknande - ja så har jag också alltid gjort.för mig är det självklart. Och vad får jag höra -jo at jag skämmer bort dem. Mannen däremot han gör ingenting ifall de ramlar eller slår sig. Jo några gånger har han kommit med kommentarer som " duktig idiot" eller "bravo" . Men för det mesta reagerar han inte alls, och istället får jag höra att jag springer så fort de piper. Vilket jag inte gör men precis som du skriver så vill jag ju att de ska känna att jag finns där. Tror på att om man ger dem kärlek och trygghet och mycket uppmuntran så har man igen det 1000 gånger om sen när de blir större. Tyvärr lever ju inte maken efter samma synsätt så.... Vilket säkert är en av anledningarna till att tjejerna numera gråter högt så fort man säger till dem. Och jag skriker inte åt mina barn. Eller talar om hur dåliga de är , som maken gör, men jag måste ju säga ifrån jag också och då slutar de med att de gråter högt . =( kanske är det bara en period i deras utveckling eller så är det pga hans ständiga skrikande som de blivit så rädda för att göra fel.

En till - ler lite för mig själv åt det sista du skrev ( han hade fått ligga iallafall) . Exakt så känner jag också, och min man han får inte heller ligga men han fattar inte varför. Han har så otroligt svårt att inse när han gör fel. Dessutom så har han inte heller några kunskaper om barn eller deras utveckling, jag är utbildad för att jobba med barn och läser dessutom massor för att jag tycker det är intresant. Så jag önskar att vi kunde gå till någon som sagt som eran rådgivare sa - att han skulle lyssna på mig i de frågorna. Tänk vilket stort steg det måste vara att komma så långt. För oss skulle det vara ett jättestort steg för han kan som sagt inte erkänna att han har fel , eller inte kan. Men han litar inte heller på att JAG kan utan tycker att hans sätt minsann kan vara lika bra. Varför ska jag alltid veta bäst liksom ? Men det handlar ju inte om att veta bäst utan att ta hand om barnen på ett fungerande sätt. Och jag hade ALDRIG skaffat barn med honom om jag visste att han skulle bete sig såhär. Jag mår illa över hela situationen och jag tänker inte blunda för det här längre. Han har inte tagit många nätter- jag har alltid fått gå upp själv. Han tycker att de "dör väl inte av att ligga och skrika " men jag hat alltid tagit upp dem. Han bryr sig inte om vad forskningen kommit fram till utan tycker att hans idéer och åsikter är väl lika rätt som någon annans. Suck, det går ju inte att diskutera med honom alls.

Jo man borde ju kunna ringa någonstans och få råd och stöd. Funderar på att gå och prata med någon själv , bara för att få hjälp att gå vidare. Men det faller pga tidsbrist. Jobbar lite mindre än heltid from i år men då vill jag ju kunna hämta barnen tidigare från förskolan. Kan man gå till psykolog/kurator etc på arbetstid ? Eller rättare sagt har man rättt att ledigt för att gå dit ?

Herregud - vilken idiot! Tänk så illa det hade kunna gå ifall de hade dykt där. Och jag tycker att min man kan vara tanklös, men det där tar ju priset alla gånger!