förlorat barn i slutet av graviditeten

Jag fick inte heller något hundraprocentigt svar men förmodligen så orkade inte moderkakan hela vägen, min son dog i vecka 42. Han dog i mars precis innan alla skriverier om minskade fosterrörelser, hade inte den myten tagit så stor plats i den svenska mödravården så hade han med ganska stor säkerhet varit här hos mig idag. Jag kände minskade fosterrörelser typ en vecka innan han dog men då allt var bra hos barnmorskan så trodde jag att han bara gjorde sig redo för förlossningen. Nu i efterhand så känner jag mig så korkad som trodde på det, varför skulle en bebis bli lugnare på slutet om den mår bra?!

Var det nyligen ditt barn dog? 

Moderkaksavlossning. Varför vet man dock inte fanns inga fel på bebisen eller moderkakan. V 32 v det

jag förlorade barnet i november i år. mitt barn blev också lungnare mot slutet, men hur ska man veta att det beror på att hon mår dåligt eller det finns mindre plats? jag var t.o.m och lyssnade på hjärtljuden 3 gånger samma vecka som hon dog och jag gjorde som du, jag trodde allt var bra eftersom det inte syndes något på hjärtljuden, möjligtvis var de lite förhöjda.....men inget oroväckande. varför informerar inte barnmorskerna mera? de måste ju finnas direktiv till exempel du ska känna ditt barn 6 gånger per dag annars åker du till förlossningen. hur fasen ska man annars veta? jag har varit inskriven på spec mvc under graviditeten och trodde de hade bra koll, men så inte......varför gör man inte mer kontroller mot slutet för att undvika detta? för det var just det läkaren sa till oss att hennes död var något de kunde förhindrat med en extra kontroll....inget svar man vill veta precis.....mitt förtroende för vården är noll. Jag har verkligen fått lära mig att man måste stå på sig hela tiden för det är ingen som kommer göra några koller om du inte ber om det! en dyr läxa.....

jag förlorade mitt barn i v 41+3 och jag kände mer rörelser mot slutet än va jag hade gjort under graviditeten..
sa till min barnmorska i början att jag tyckte att den inte sparkade så mycket (jämförde när jag väntade mitt första barn) och hade precis läst om minskad rörelser i magen att det kunde vara farligt och att man skulle vara uppmärksam om det men efter vi hade pratat om detta så började bebisen röra sig hela tiden så då blev jag lugnare.. men nu i efterhand så tänker jag ofta på det att men inte va mer orolig än va man va... jag va två dagar innan jag förlorade vår son hos barnmorskan och lyssnade på hjärtljuden och allt va bra... vi vet inte än vad prov svaren är vi ska tillbaka till sjukhuset snart och få reda på det hoppas bara att dom har ett svar.. min teori är att vår son har varit svag hela tiden det va nog därför han inte har sparkat så mycket och att när värkarna kom igång orkade han inte... men vi får väl se va dom på sjukhuset säger.. 

Vi förlorade våran dotter  v39 +4. Hon dog pg a knut på navelsträng plus att hon var rejält intrasslad. Jag va på en vanlig koll vid mvc den 29 nov och när vi skulle lyssna fanns inga hjärtljud. Åkte  till Falu bb och fick det bekräftat att vår lilla dotter inte levde längre. den 1 dec föddes hon..
Jag märkte inget speciellt i magen och kände henne dagen innan å tyckte även hon sparka på natten tills 29 nov.
 En perfekt ängla dotter fick vi... 

Vi förlorade också vår dotter i v.39+5 pga av en knut och att hon sedan snurrat in sig rejält i navelsträngen.
Kände inga sparkar på morgonen när jag vaknade så vi åkte in till förlossningen direkt som bara kunde bekräfta att hon redan var död. Innan hade hon varit livlig och allt hade känts som det ska. Önskar att något sorts tecken visat sig :(

Hej,

Jag förlorade också min lilla flicka i magen, då var hon mitt andra barn jag väntade.
Hon dog i min mage på BF dagen...

Dagen innan kände jag inga sparkar i magen under hela dagen. Klockan fem på eftermiddagen var
jag hos doktorn. Hon sade da att bebisen ligger med ryggen utåt och att jag därför inte känner sparkarna... suck vad arg jag ar på den läkaren idag. Hjartljuden var normala. Hon sa att jag fick komma på ultraljud dagen efter för att kolla mer noggrannt. Morgonen efter när jag kom till läkaren var min lilla flicka död.

Då var hon precis 40 veckor... kunde inte läkaren satt igang förlossningen när jag inte kände några sparkar! Jag hade problem i vecka 14-22 med blodningar och da var doktorn så otroligt noggrann så det förvånade mig så att detta kunde hända! 

När min flicka sedan föddes hade hon navelstrangen snurrad runt kroppen så de tror att hon dog av syrebrist, att navelstrangen hade strypts. När jag minns tillbaka så var det en kväll innan hon föddes, ca en vecka innan, da hon snurrade runt som bara den i min mage. Kanske hon snurrade in sig i navelstrangen då. Vem vet?

Detta är snart åtta år sedan... minnena är väldigt starka än i dag och jag kan fortfarande bli jättearg på läkaren som gjorde på det här viset! Kan även bli arg på mig själv att jag inte stod på mig och fattade att det inte var som det skulle vara. Men, doktorn sa ju att allt var ok, då tror man ju på det...

 

Kram till er alla

Hej, börjar med att beklaga sorgen för alla som förlorat sina barn, det är obeskrivligt tungt, men ni gör det bra som kämpar på!
Känner även igen den stora besvikelsen på vården som man egentligen känner att dom borde veta bäst men så är sällan fallet och det får man lära sig på den hårda vägen istället. Man må känna sig dum att ställa "dumma" frågor men bara fråga allt och begär mycket om något känns konstigt, annorlunda eller helt enkelt fel.

Jag har fått två änglapojkar på kort tid, vår son Elias föddes den 10 april 2011, han var 27 cm lång och vägde 450 gram, en jätte liten och söt pojke, en miniatyr. Jag var då "bara" i v. 22+3, han hade varit död drygt ett dygn innan han föddes men under veckan innan så hade jag jätte ont och det kom rosa liknande vätska (fostervattnet antar jag). Men trots att jag sprang på vc varje dag den veckan så tyckte dom inte det var konstigt? Inget fel kunde hittas på varken barnet eller mig men dom erbjöd att till nästa graviditet så skulle jag få välja att lägga cerklage (sy ihop livmodertappen) om jag ville, så att barnet ej skulle kunna födas förrän tidigast v.37 då cerklaget skulle tas bort.

Nu fick vi vår andra son den 22 juni 2012 i v. 37+6, han var 46 cm lång och vägde 2310 gram. Jag har varit inskriven på spec. mödravård denna graviditet och valde att lägga cerklaget. Allt har gått bra under hela graviditeten och jag har mått utmärkt. Den 18 juni var vi till sjukhuset och tog bort cerklaget och allt såg fint ut, men dom ansåg det inte nödvändigt att kontrollera barnet? Den 21 juni efter 17.00 började värkarna bli starkare och tätare allt eftersom tiden gick och vid 03.00 på natten åkte vi in, men när de skulle sätta ctg-kurvan kunde de inte hitta barnets hjärtslag utan det slog bara i samma takt som min puls så de kollade ultraljud för att se hur barnet låg och kunde då se att hjärtat slutat slå och det var bara att än en gång återuppleva samma mardröm, sorg och förlust..

Sitter i skrivande stund ännu och väntar på obduktions- och provsvaren för till synes var det inget fel på denna pojke heller, men denna ständiga väntan på ett svar är outhärdlig och det enda vi vill är att få ett svar även fast vi är medvetna om att det inte behöver finnas något fel på denna lilla krabat heller. Vill jätte gärna veta hur länge sedan hans hjärta gav upp och om det rörelser jag trodde var hans bara fanns i mitt huvud. Livet är hemskt orättvist och önskar att ingen skulle behöva känna denna ständiga sorg och saknad, ett tomrum som är omöjligt att fylla..
Men jag har, med nu två änglabarn och ynka ålder på 20, fått känna livets bittra bit men känner samtidigt hur stark människa jag blivit. Ständigt ledsen, besviken och frustrerad men kan ändå se det lilla ljusa som finns kvar, jag är en mamma till två vackra barn och det kan ingen ta ifrån mig.