arg son efter en natt hos pappa.

Ska de inte sova hos sin pappa? Nu förstår jag ingenting för så har jag fått sagt till mej.
Folk runtomkring blev nästan arga på mej för att jag inte "lät" min son sova hos sin far när han var mindre, utan då fick hans far sova hemma med honom. Och en kompis till mej har kontakt med familjerätten och deras flicka är lika gammal som min son och hon sover 3 nätter där, hemma 3 nätter, osv.. Det jag vet att de sagt om det är att de vill att tjejen ska ETT fast boende och inte två. Att t.ex. varannan helg är att rekommendera när hon är så liten.

Han sover hos sin pappa en natt varje helg. Eller vi har sagt att det ska vara så..
Men det är mest sen när det passar honom :) Pratade med hans pappa om det idag men han är lite svår att prata med så jag fick svaret; det är ju inte mej han är arg på så det kan ju knappast vara mitt fel".

Och ang. reglerna så är väl han lite "hårdare" än mej, eller hur man ska säga det.
Hemma får han t.ex. "kladda" med maten och där får han knappt spilla utan tillsägelse.

Det jag har märkt när hans pappa är här och då säger åt honom om han gör nåt han inte får så kommer min son sakta gåendes till mej, nästan med huvudet nedåt och nästan "gömmer" sej i mitt knä. Precis som om han skäms eller är rädd? Det är så svårt att veta. Så jag vet inte, jag vet ingenting...

Han har sovit hos sin pappa i ca 3-4 månader och det är nu på sistone det har blivit på det här viset. Hans pappa vill ju ha honom sova där ibland och jag kan väl inte bara säga ifrån det?.. Vi har ju trots allt gemensam vårdnad. Men om V ska må dåligt av det här, måste man ju göra någon förändring..

och tack så mkt för alla svar hittills och alla kramar, måste jag tillägga här :)

Har en kompis vars flicka är som din son...hon är hos sin pappa varannan v o det funkar toppen.

Visst det kan nog handla om det mesta...men dra inga förhastade slutsatser, han e ju så liten så till nästa gg kan det gå över. Nu menar jag inte att du ska lämna o själv må dåligt över det..hoppas du förstår. Jag har själv 4 barn o dom 3 äldsta har samma pappa, som dom har varit hos sen dom va små, ibland vill dom ibland inte.
Men vi har haft i stort sätt samma regler o det tror jag betyder mycket. Prova o börja i den änden o prata med ditt ex om det..funkar inte det så då kan man väl kolla annat.

*krama om*

Får allt hoppas att det inte är nåt "allvarligt" och att det går över :)
Det som är konstigt är också att det verkar gå bättre om de bara umgås nån timme själva och han sen kommer hem. Då är de mest hos farfar under den tiden. Vi bor bara några minuters bilväg från varandra så några timmar ett par dagar i veckan ses dem.

Om han nu ska sova där en natt varje helg borde det vara viktigt att det blir så och inte en natt här och en natt där, va?

tycker att det låter som han (pappan)är lite hård mot er son, får inte spilla osv. Ett barn ska inte gå med sänkt huvud för en tillsägning.

Prata med Pappan, så ska det inte vara.

I mina öron låter det som han är rädd för sin pappa. Ni kanske ska ta det lugnt med övernattningarna ett tag? Han kan ju träffa sin Pappa på dagtid ett tag istället så får ni se hur det går. Han är ju bara en liten 16 månders kille. Han förstår ju inte varför du (ursäkta uttrycket) "överger" honom.

Lycka till!!!

Kanske lite väl att ta i,rädd för sin pappa o det där snacket.
barnet är alldeles för litet att bollas fram¨åt tillbaka mellan 2 hem.inte alls konstigt att barnet reagerar.alla barn är inte likadana.vissa klarar av det andra inte.ett så litet barn skall ha en fast punkt.och det är hos mamman/pappan alltså ena föräldern.
umgås på dan det kan man ju ändå fast barnet inte sover där.o helst att hela familjen är tillsammans

Nu blir jag nervös.... Vi ska separera och har tänkt att J åker mellan.. Jag jobbar 75 % då han pappan J, sen har jag J när han är ledig. Men det kanske är för tidigt, han är bara 15 månader...

Skikcar ne kram till dig, det låter jobbigt...

Braxton:
Jag vet inte om det är för tidigt.
Ni har ju varit en familj och då är ju J lika trygg med pappa som med dej?
Inte för att det är självklart men nu antog jag det :)
Det jag vet är att familjerätten vill att barnet har ett fast hem, eftersom att det är tryggast för dem. Men att barnet givetvis har bra kontakt med andra föräldern också.
T.ex. varannan helg..

Jag har varit ensamstående sen en bit in på graviditeten. Så V's pappa har ju inte varit med på samma vis som J's pappa :)

jag har sett barn som är sådär 5-6 år som verkligen INTE ska bo hos två (varannan vecka) utan ha EN fast punkt och sen hälsa på hos den andra. (jättejobbigt att hantera som fröken)
sen har jag åxå sett när det fungerar urbra, där barnet är tryggt hos båda.
sen har jag läst om ett par där barnen bodde på en fast punkt och föräldrarna flyttade varannan vecka. men det var med flera syskon, vissa ganska stora.

man måste helt enkelt utgå från barnet. om barnet visar med hela sin kropp att det inte fungerar, då är det din skyldighet som förälder att ändra på situationen så barnet mår bättre! jag struntar i vad "experterna" säger, du känner ditt barn bäst! även om de är experter på barn så är du expert på DITT barn!

utåt sett så kanske min son verkar trygg och harmonisk, men jag märker skillnad på hans humör när det är för mycket folk runtikring. han verkar föredra att vistas i vardagsrummet med mig och pappan bara. hur ska jag förklara det för farmor/mormor som inte vill annat än att ha honom hemma hos sig en kväll och natt? han är HOPPLÖS efter han varit där, och då är det bara en dag! tänk då om vi skulle tvinga iväg honom på övernattningar i tid och otid? hans fina jämna humör skulle bli ett minne blott...

de har inte den kännedomen om honom som jag har, det har INGEN. det gäller alla mammor/heltidsföräldrar. en ickeverbal kille som min son har bara ett sätt att visa sitt missnöje, och det är genom att vara pain-in-the-butt. om jag inte lyssnar på hans ickeverbala kommunikation, vem gör det då?

vad vill jag säga med detta? jo att man ska lyssna på sin instinkt om att något är fel. du är den som är närmast och måste helt enkelt göra din röst hörd - oavsett vems känslor du sårar. man har inte obegränsat med försök att få tillit och förtroende. endera dagen så "begriper" barnet, och då är det försent. (jag talar av egen erfarenhet då åxå)

lycka till, det behöver du. gör det du anser vara det rätta, då blir d säkert bra!

Klokt mammacatta!

Ja man märker ju på sitt barn om det är något som är fel.. Jag har tänkt att vi provar "dela" på J, visar han att han mår dåligt av det, ändringar i humöret, beteendet, så då gör vi ngt åt det. Han har ifs sovit borta redan några gånger och det har funkat bra