Samarbetsproblem som leder till förlorad vårdnad?

Det jag anser skulle förbättras är planering, som nu aktivt motarbetas för motarbetandets skull, medicinering, av kanske inte så allvarliga åkommor men som definitivt inte fungerar. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur oerhört svårt det är att samarbeta med någon som alls inte kan eller vill samarbeta. Allt som kan missförstås missförstås och allt som går att sabotera saboteras, aktivt. Barnet vet om detta, det har blivit så tydligt att det inte går att dölja längre.

Vill poängtera att jag inte är ute efter enskild vårdnad för att jag vill hålla barnen från honom, tvärtom, JAG kommer aldrig att hindra hans möjligheter till att vara med barnen. Min övertygelse är att barnen behöver oss båda.

Vårdnaden och merparten av boendet vill jag ha, därmed skulle det underlätta. Den medicinering jag skrivit om är ordinerad av läkare.

Med planering menar jag t ex semester. Våra planer har grusats ett antal ggr bara för att det går. Min tanke är att om samarbetet verkligen är uruselt är det bättre att den ena har bestämmanderätten.

Det stora problemet för oss är egentligen att barnet blivit så stort att han förstår hur det ligger till och har börjat ta ställning och avstånd från sinn pappa. Därmed kommer också oviljan att åka dit.

Ni som har så mycket att anmärka på och ifrågasätta... en fråga till er; har ni erfarenhet av att vara tvingade att samarbeta med någon som inte vill? I så fall kanske ni vet hur psykiskt nedbrytande det är att leva så. Det kan inte anses bra för barnet att se sin mamma vingklippt och överkörd gång på gång på gång.

Jag kan ju ha helt fel men jag hoppas att domstolen i alla fall överväger frågan och ser till sonens bästa. Tro mig, hans tillvaro skulle bli mycket lugnare om jag fick vårdnad och merpart av boendet.

Det kanske är så enkelt som du skriver och i så fall spelar det ju ingen roll. Jag tänker mer o mer att det är boendet som behövs, kanske inte vårdnaden precis som du skriver.

Jag skulle vilja ta ifrån honom VETO-rätten, eller möjligheten att grusa varenda jävla grej hela jävla tiden. DET är det jag vill, men men man får väl fortsätta harva på med samarbetet från helvetet.

Tack för alla svar!

Jag har inga som helst förhoppningar om att någonsin kunna ändra pappans syn på vad som är bäst för barnet på sin tid. Det jag efterlyser är större flexibilitet när jag har honom. Själv har jag alltså visat massor av välvilja och bytt dagar till höger och vänster för att tillmötesgå semesterplaner o dyl. INGET får jag tillbaka och jag kan bevisa detta med div mail.

Maktförhållandet mig och pappan emellan är skevt och har alltid varit så. Däri ligger problemet. Jag lämnade mannen pga detta och att jag inte ville att sonen skulle få en märklig syn på förhållanden osv osv men jag tycker problemet finns kvar. Anledningen till att det blivit så akut är just att han, pojken, tar ställning och jag tycker det känns olustigt och osunt.

Jag ger alltid mitt bästa till sonen när han är här och jag har försökt "skydda" pappan i det längsta men nu går det inte längre. Diskussionen har eskalerat eftersom det är han själv som tar upp det och behöver stöd och stöttning i hur han har det i sin relation till sin pappa. En relation som på oroväckande många sätt påminner om hur jag hade det, kontrollerad och isolerad, innan jag tog mig loss. Det ÄR inte lätt det här. Tro mig. När vi pratar funderar jag ständigt på om jag borde osv men jag känner att jag kan inte hålla på och säga att "pappa är bra, det finns en anledning till att han...." när ingen av oss tycker det längre.

Ang. samarbetssamtal så kommer han gärna dit. Utåt sett ser han till att vara den perfekte. Även under samtalet kan man luras att tro att han verkligen samarbetar, men det gör han inte. Han är mästerlig på att manipulera. Efter samtalet har han hotat, skällt ut och bara vägrat. Det är jag som inte vill gå på samarbetssamtal av nämnda anledning. Handläggarna är duktiga men mesiga.

Tack! För det känns faktiskt sundare nu att stötta honom i det han känner. Han har fått nog och jag tänker att det kan bli himla knepigt om jag fortsätter att säga att pappa är bra när han klart redovisar att han verkligen inte tycker det. Nej, man kan inte leva på lögner så. Jag tycker också det är ett sundhetstecken och är stolt och glad över att han pratar med mig, även om jag känner att mina möjligheter att göra något är starkt begränsade. Sonen är 10 år.

Jag tror ni missförstår mig. När jag lyssnar och stöttar har jag slutat att säga att han har "fel", eftersom jag inte tycker det känns vettigt längre. Istället lyssnar jag, bekräftar och visar förståelse. För mig är detta skillnaden. Jag har länge försvarat pappan och försökt få honom att förstå hur pappan tänker men känner nu att läget skiftat i takt med att sonen mognat. Sonen behöver någon att pysa hos och jag vill vara den personen. Min övertygelse är att det är min uppgift som förälder. Vi har pratat om att man kan prata på andra ställen men han vill inte det.

Tack för alla kloka tankar ni delat med mig. Jag har fått mig några riktiga tankeställare och ska absolut fundera vidare på det här med vårdnaden..... den vill man kanske trots allt inte ha ensam. Boendet däremot går inte att stoppa, där måste jag tvista för läget är ohållbart som det är.

Nej, som jag skrivit tidigare så kommer jag alltid att uppmuntra så mycket umgänge som möjligt mellan son och far.Det verkar inte som du läst hela tråden.... Det är en mycket speciell pappa han har. Sen är det inte heller så att jag pratar skit om pappan, oh nej!!!!! Jag gör aldrig det. Har aldrig tagit upp saker själv eller saker som skett i det förflutna. Jag är inte ute efter att smutskasta honom.
Anledningen till att han pratar med mig är, som jag också skrivit tidigare, att han har förtroende för mig. Om jag slutar lyssna finns risken att han går någon annanstans med detta... och hur blir det egentligen i samhället med alla barn som inte har en enda förälder som lyssnar?
Alla barn är påverkade av sina föräldrar och ska så vara. Hur skulle det annars se ut? Tro mig, jag vet var gränsen går för påverkan och PAS och dit går jag inte. Det är inte min natur.

Klokt! Men man måste också vara öppen för och ha tilltro till att saker och ting blir som de ska. Jag menar, jag har ju inte tillgång till alla fakta som kommer att presenteras, eftersom vårt samarbete är så uselt, så då får man också ta det lite lugnt, släppa kontrollen och ha tilltro till att allt ordnar sig till det bästa.... för barnet alltså.

Jag ser gärna att han pratar med andra, men vill inte att han känner att han måste för att hans mamma inte kan. All öppenhet är av godo, anser jag, men pappan är mycket för att lägga munkavle. Tror det är därför han inte vill prata med någon annan än mig. Bilden utåt av den här pappan är alltså snudd på helt perfekt och just därför är det extra svårt tror jag, för honom att prata med ex sin klassföreståndare. Han har ju testat lite men blivit ifrågasatt på ett sätt som fått honom att tystna. Inte lätt det här.

Jag kan skriva listor åt alla håll det spelar ingen roll... det går inte att samarbeta med karln för han har bestämt sig för att sätta sig på tvären så ofta och mycket han kan. Det ÄR så.

Har pratat med både BUP och skolhälsovården och beskrivit problemet. Eftersom han är ovillig till att prata är det svårt att hjälpa. BUP tycker även att han reagerar sunt i sin jobbiga situation.