Tyr sig mest till ena föräldern
Ett vanligt problem har jag förstått.
Vår pojk på 3 år tyr sig mest till mig, det är jag som har ägnat mig mest åt honom och träffar honom mest.
Men ibland när pappa ska byta blöja eller lägga honom blir det vilda protester, gråt och han vill hålla fast i mig som om jag vore en livboj.
Jag känner mig hemsk som inte "räddar" honom, samtidigt är det nödvändigt att pappa också hjälper till med honom. Det går hur bra som helst när de är ensamma. När det finns en valmöjlighet blir det så här.
Jag brukar försöka låta lätt på rösten, ger godnattkram men uppmuntrar honom att gå med pappa. Eller stänger för öronen när det är blöjbyte. Jag verkar nog som om jag inte bryr mig så mycket. Känner mig hjärtlös, men tror inte att det hjälper att tycka synd om, eller alltid ta över. Pappa får bära med sig honom vilt skrikande och gråtande. Pappa försöker vara lugn och glad.
Det känns som ett trauma för pojken varje gång när det är som värst.
Vi insisterar ändå på att pappa ska göra det ibland, men av praktiska skäl blir det kanske 1 gång på 10. Hjälper vi vår pojk bäst genom att låta pappa hjälpa honom oftare eller tvärt om?
Vi väntar ett barn till, så det är viktigt att pappa kan göra en del.
Jag förstår orsaken till detta, tror jag, men kan vi hantera det på ett bättre sätt?
Tacksam för svar!