Trots

Hej!
Er lille 2 1/2 åring verkar vara en framåt liten kille. Han fixar napp och blöjfrihet och ska bli storbror och han tar också itu med sina föräldrar och trotsar dem för att utvecklas till en självständig liten kille.
Men ibland kan det bli så att allt händer på en gång. Och det kan man som 2 1/2 åring  varken styra över eller klara av. Jag tror säkert att ni hanterat honom rätt och satt gränser, haft regler etc . 
Men kanske har hela familjen hamnat i duktighetsfällan med lite för stora krav. Ni som föräldrar vill ha en duktig storebror till er nya baby och han vill leva upp till detta. Men det han egentligen uttrycker när han trotsar, bits och rivs är att han vill vara liten, bli omhändertagen, tanka kraft och energi för att gå vidare.
Min gissning är att ni när han får sina utbrott hanterar honom som en större pojke än han just då är. DVS ni pratar med honom om regler och vad man får och inte får och som han ju är väl medveten om. Men just när han får sina utbrott är det förmodligen uttryck för en regression, dvs en önskan att vara så liten att man inte får några krav på sig alls.
Det bästa sättet i de lägena brukar vara att ta honom i famn, prata lugnande med honom och hålla kvar honom tills han blir lugn och slappnar av. I början kan det handla om ganska många gånger på en dag, men så småningom kommer han att känna det som ett stöd, att bli omhändertagen när han behöver det, för att sedan gå vidare med sin utveckling.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark 

Hej!
Som ni har märkt så går utvecklingen i steg. Plötsligt händer något , en ny färdighet hos barnet, och plötsligt är det något annat som går bakåt. Barnet som somnade själv gör det inte längre.
Barnets egen utveckling är en stark drivkraft i detta mönster som man som förälder allt eftersom lär sig läsa av, följa och stödja. Det gäller alltså att tillägna sig en hög grad av lyhördhet. Detta innebär inte att man alltid ska följa barnets vilja , för då blir det kaos. Men man ska försöka agera utifrån barnets behov och anpassa dem till den verklighet man lever i.
När man är ensam med två barn kan man inte sitta timmavis hos det större barnet och kanske förbise det mindre barnets behov utan man måste göra en realistisk bedömning av vad som är rimligt.
Sådana här saker är svåra att träna fram i förväg i en situation när inte minst barnet vet att båda föräldrarna är i rummet bredvid.
Gräset växer inte fortare för att man drar i det. DVS agera utifrån den tid och vilja ni har nu så kommer er son att tillägna sig goda sovvanor. Det är inte rummets storlek eller andra yttre företeelser som styr sömnvanorna, det är hur ni förhåller er till barnet och vilken trygghet ni lägger i det uppträdandet.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark