Vår dotter förstör vår relation!

Jag tycker att räddningen finns i att man vet att allt går i perioder. Vissa jobbiga perioder (med barnet) varar några veckor. Några jobbiga perioder varar månader. Men alla går över. Bara man vet det kan man bita ihop o ta sig igenom dem.

Idag var vi ute på restaurang med hela svärsläkten o vår son på 3 år (enda barnet i släkten än). Det gick underbart bra o han skötte sig exemplariskt. Satt still o var hyfsat lugn o väluppfostrad. Han var ett sånt där barn man alltid hoppats på att få. Jag o naken var lite chockerade över den 2,5 h långa middagen o 1,5 h bowlingen han var med på innan o över hur trevligt vi haft. För några veckor sedan hade detta aldrig funkat. Och för ett år sedan var han hemsk, vi har fått fly ut från flertalet restaurangbesök (alla jättekorta) med en vettvillig skrikandes unge som rivit restaurangen. Skämmigt.

Idag kommer man plötsligt knappt ihåg dessa svåra tider, "vaddå, har han inte alltid varit en ängel? -joooo". Plötsligt känns livet lättare. Sen vet man att imorrn får man återigen lyssna på "är miiiin, miiiin, neeeeeej, vill inteeee" o ligga sömnlös på nätterna när han inte behagar sova. Men inatt tänker jag o maken njuta av lugnet o friden o låssas att vi alltid har det såhär trevligt.

Ett starkt förhållande kallar jag ett förhållande som kan övervintra när det är tufft, o bita ihop, tillsammans i väntan på bättre tider. O att veta att de kommer!