Vår dotter förstör vår relation!

det finns en bra hemsida för det www.mindrebrak.se/. det är väldigt vanligt att det är så i den åldern

Ja....du, det är ju vanligt att det är  så här....   Men det är en övergående period. Kan ni få barnvakt? Ta vara på tiden på kvällen då hon sover?

Sätter en stämpel här vill gärna kolla in länken när jag har lite mer tid :)

Barnvakt nej hade vi det skulle det va betydligt bättre. Känner att jag börjar fundera i farliga banor nu - är vi verkligen ett så bra par som jag tror, för varför klarar vi inte igenom svåra tider med barnen då?
Det har skadat vårt förhållande otroligt mycket alla dessa bråk och tjafs som vi har mot varndra men som ENDAST kommer pga av barnen. Herregud vad gör man, skiljer sig? Nej varför de vi äslkar ju varandra. Skiljer sg från barnen NEJ ..så va f** gör man 

Jag måste bara fråga, blir ni aldrig någonsin arga eller irriterade på barnen så att de märker det? Hur ska de då förstå att de beter sig på ett sätt som gör omgivningen galen?

Det är samma för mig och min sambo. Vi har det hur bra som helst..när vi är själva.. Barnen är två (hon är sjuuuuuukt trotsig) och den andra 6 månader. Vi får inte sova, retar oss på småsaker..börjar tjaffsa.
Men vi visste att det skulle bli så här med andra barnet. Vi pratade om det innan 2:an föddes, att vår relation får gå lite på sparlåga nu ett tag. I första hand tar vi hand om barnen och sen när tiden (och orken) finns så tar vi hand om varandra. Vå älskar ju varandra, även fast det är tufft vissa dagar.
Jag har väl inget råd att ge förrutom att ni får försöka bita ihop. Det KOMMER bli bättre. Nån gång :) Det är i alla fall så jag tänker.

Jo då vi säger till barnen men all irritation som vi har inom oss går ut på varandra vilket jag tror är normalt, man öser ju inte ut de på små barn direkt. Det som dock blir (dubbel moral) är att barnen ofta hör på våra toner att vi är irriterade på varandra.

Vi har också två barn en mindre på 9 månader så vi har exakt samma sits med dålig sömn m.m och de fördubblar allt. Jag tror att vi är så i botten rent sömn och orkesmässigt så ingen av oss orkar vara stark just nu, och det gör att vi båda blir förbannade för ingen av oss känner stöd hos den andre.
Är så trött att jag inte ens orkar förklara i skrift hela historien, orkar ingeting nu för tiden känns de som.
Skönt och höra att fler har problem i relationen pga av barnen om man får säga så.. 

Vi har det likadant med min 6 åring som har diagnos och tar enormt mycket energi hela tiden, även om han är på bra humör så kräver han extremt mycket uppmärksamhet, för att inte tala om de bråk och utbrott som blir, ofta flera gånger om dagen. Mina råd är

*Prata, prata och prata om hur ni känner, man får tala om för sin partner att man är skittrött men också att det handlar om barnet och att man då blir irriterad och det går ut över partnern istället.

* Bestäm innan hur ni skall förhålla er till barnet i olika situationer, hur ska ni göra det det blir för mycket tjat? Utbrott? så ni kör på samma sätt och kan STÖTTA varandra istället för att bli irriterade på varandra.

*Byt av varandra och var inte rädda att säga till att "Nu orkar jag inte med Lisa längre, kan du lösa av mig"

* Ta tillvara egentiden, planera in små myskvällar då det bara är ni två (utan barn), även om tiden är knapp som småbarnsföräldrar så kan man ta tillvara på de små stunderna att vårda relationen på, en filmkväll, en mysig supé, en liten present eller vad man nu känner för och tycker om.

Ni måste ju visa henne att det inte är ok i er familj, för det tycker ni ju inte att det är. Vad får hon för konsekvenser av sitt gapande?

Det är samma för oss. Visst, jag kan bli arg på 2-åringen, men på helgerna när sambon är hemma så går det ut över honom.
De få stunder vi har ensamma, jag och sambon, är hur mysiga som helst! Då kan vi också prata om att vi har det lite jobbigt just nu, men att det kommer bli bättre. Bara vi får sova..och äldsta dottern kommer ur trotsåldern. Då har vi förhoppningsvis ett par lugna månader *peppar peppar*.

Men ni kan inte få barnvakt på nåt sätt, om så bara för ett par timmar? Det har räddat mig och sambon, att min mamma tog barnen två timmar en lördag på dagen så fick jag och sambon äta lunch tillsammans.

Det är ju mer negativt för henne om du och din man är irriterade på varandra så att hon märker det än om hon får en konsekvens för ett beteende som hon redan vet är oacceptabelt. För inte låter hon så på dagis, så hon vet mycket väl vad hon gör och att det är ok. Sedan blir hon istället ledsen för att hennes föräöldrar är sura på varandra. Det hade ju varit lättare för henne att förstå om hon fick bli ledsen för att hon fick en konsekvens för sitt eget dåliga beteende. Då kan hon ju själv kontrollera situationen. Hon är 3, hon förstår.

Gör klart med varandra vilka regler som ska gälla. Ni ska stå enade inför barnen och för att vara det måste ni ha gemensamma regler
som ni pratat igenom utan barn närvarande.

Att energin är på noll och man är irriterade på varandra beror ju ofta på sömnbrist och bristen på att kunna vara just partners som man var innan man fick barnen.

Vi gör ofta så att vi tar varsin dag med barnen på helgerna och hittar på roliga saker utanför hemmet. Dels för att ge den andra "egen tid" = andrum, dels för att få kvalitetstid med barnen och barnen råkar inte i luven på varandra på samma sätt som då de är hemma. (vi har två tjejer på 4 resp 6 år).

Detta innebär ju tyvärr att vi inte får så mycket tid för varandra, maken och jag men vi har diskuterat detta och kommit fram till att vi får ha det så här några år när tjejerna är små.

Visst gör vi saker ihop hela familjen också men oftast tar vi varsin dag på helgen med barnen.

Nu har vi också börjat träna 2 var i veckan och det är superskönt. Att få komma hemifrån några timmar och träna ger energi att orka vardagen liksom.

Vi har ingen avlastning, ingen som kan vara barnvakt så detta har blivit lösningen för oss.

Vi har också varsinn sovmorgon på helgen. Eller sovmorgon är väl fel att kalla det men till 08 iallafall

Jag tycker att räddningen finns i att man vet att allt går i perioder. Vissa jobbiga perioder (med barnet) varar några veckor. Några jobbiga perioder varar månader. Men alla går över. Bara man vet det kan man bita ihop o ta sig igenom dem.

Idag var vi ute på restaurang med hela svärsläkten o vår son på 3 år (enda barnet i släkten än). Det gick underbart bra o han skötte sig exemplariskt. Satt still o var hyfsat lugn o väluppfostrad. Han var ett sånt där barn man alltid hoppats på att få. Jag o naken var lite chockerade över den 2,5 h långa middagen o 1,5 h bowlingen han var med på innan o över hur trevligt vi haft. För några veckor sedan hade detta aldrig funkat. Och för ett år sedan var han hemsk, vi har fått fly ut från flertalet restaurangbesök (alla jättekorta) med en vettvillig skrikandes unge som rivit restaurangen. Skämmigt.

Idag kommer man plötsligt knappt ihåg dessa svåra tider, "vaddå, har han inte alltid varit en ängel? -joooo". Plötsligt känns livet lättare. Sen vet man att imorrn får man återigen lyssna på "är miiiin, miiiin, neeeeeej, vill inteeee" o ligga sömnlös på nätterna när han inte behagar sova. Men inatt tänker jag o maken njuta av lugnet o friden o låssas att vi alltid har det såhär trevligt.

Ett starkt förhållande kallar jag ett förhållande som kan övervintra när det är tufft, o bita ihop, tillsammans i väntan på bättre tider. O att veta att de kommer!

En trotsig 3åring är inte att leka med och drar orken ur vem som helst.

Om jag ska komma med lite konkreta tips så är de:

1) Rör er mycket tillsammans med barnet. Jag upplever (min 3a är i extrem 3årstrots nu) att ett barn som är fysiskt trött trotsar lite lugnare. Ta en promenad, självklart utan vagn, och ta med en frukt eller nåt, stanna till på en lekplats, mata en fågel, prata om varför löven är borta, ja lite av varje i lugn takt men som ändå innebär att ni rör er lite och gärna under minst 1-2 timmar. Gör detta på helgen men enbart en förälde så hinner den andra föräldern hämta andan. Också kul för barnet att få möjlighet att återge vad som har hänt för den förälder som stannat hemma.

2) Tänk att trotsen är BRA, för det är den. Den är en naturlig utveckling som visar att ditt barn utvecklas normalt. Ta fasta på det när det är tufft.  

3) Håll barnet i handen när det somnar. Det är jobbigt att vara i trotsåldern. Man behöver få vara väldigt liten ibland.

4) Läs minst en saga varje kväll. Ställ frågor om bilderna utöver det som sägs i boken. Ni behöver skapa bra och positiv tid tillsammans. Och det är alltid kul att höra barnens tokroliga små tolkningar av bilder, text och vad som händer.

Det ÄR tufft. Frågan är vad man gör av det. Mina främsta råd är promenader/utevistelse och att hålla i handen när man somnar. Ditt barn har det jobbigare än du. Försök stötta rakt igenom allt det jobbiga. Barnet har bara dig och den andra föräldern, ni är allt i barnets värld så bestäm dig för att plocka fram krafter du inte trodde du hade! Lycka till.

Något som jag precis har upptäckt, är att understimulering ger störiga barn. Lek lite med bokstäver och siffror så att hon få anstränga hjärna, pussel, saker som är lite kluriga för en 3åring. Våra barn, oavsett ålder, vår äldsta är 9, blir mycket lugnare och de får ha lite hjärngyma. SOm förälder i Sverige är man ju ganska dålig på det. Men det hjälper i alla fall på våra, 9, 5 och 3,5 år gamla. De fattar mycket mer än man tror och lär sig också mycket snabbare. Detta lugnar ner våra barn och håller dem sysselsatta jättelänge. Vår 3,5åring som varit helvild och inte kunnat koppla av med något kan nu sysselsätta sig i över en timme helt själv med ett svårt pusset. Det får då vara ett pussel med 150 bitar. Men han älskar det.

Sedan blir de också lugnare om de får röra mer på sig ute. Vi är ganska dåliga på att komma ut, men när vi tex åkt till skogen, simhallen eller ishallen så har vi lugna barn när vi kommer hem.

Men sedan är det ändå viktigt att ni inte tillåter henne att härja som hon vill. Hon kommer ju till skada om ni skiljer er.

Finns bra coping-kurser- kanske det vore nåt? Man kan inte förändra ett trotsigt barn så mycket-( men det går över sen av sig självt.) Det man kan förändra är sin egen reaktion på det barnet gör.
Själv börjar jag alltid morgonen med att tänka ut hur jag ska försöka vara som mamma idag. DVS lugn, glad men bestämd. Jag tvingar mig själv att inte bli arg när nån av ungarna börjar med att kasta sin macka på golvet, utan säger bara bestämt att så gör vi inte här hemma. Sen skyndar jag mig att berömma något som dom gör bra för att inte dra igång trotsandet... Jag har en 5 -åring, en 2,5 åring och en bebis...  Ibland brinner man- men då får man göra det och sen är det bättre. Glöm inte hur mycket du älskar ditt barn innerst inne även om man bara avskyr dem ibland. Det lilla barnet är helt utelämnad till dig/er och er reaktion. Visa hur man beter sig som vuxen och försök skoja bort en del smågrejor... Ja, välj era strider helt enkelt. Det blir bättre!!!