Snälla ap-föräldrar, hjälp mig!

Vänj av henne att bli buren hela tiden, tror nog att hon får all kärlek och närhet hon behöver ända :)
Du måste ju lyssna till din kropp för att orka vara mamma också. 

Sitt hellre ner med henne i famnen eller att hon ligger i ditt knä när hon behöver vila eller när tiden finns.  
 

Testa sjal?

Tack för era svar!

Med tanke på åldern så låter hon för det första alldeles "normal". Sedan är det ju så att barn alltmer börjar visa sin vilja. Vilja och behov är inte samma sak. Hon har behov av din närvaro, förståelse, trygghet etc. Att just bäras och på ett specifikt sätt är inte ett behov utan en vilja . Nu är mina lite äldre, men min yngsta är drygt 2½ år och vill fortfarande bäras mycket. Nu är han dock så tung, så att kånka runt honom en massa på armen är inte ett alternativ. Får han härdsmälta pga det, så bekräftar det han känner dvs att jag förstår att han vill bli buren på armen, men förklarar att det inte är möjligt. Han får jättegärna sitta i knä, jag kan hålla honom i handen när vi går eller han kan åka på ryggen i sele men att bära i famnen orkar jag inte. Och blir han arg, frustrerad och ledsen pga det, så får han bli det. Det är en del av livet att möta andras gränser och möta motgångar. Det handlar ju om att lära sig hantera känslor och olika situationer man hamnar i med andra. Jag blir inte arg för att han blir arg. Jag försöker inte avleda. Jag bekräftar det han känner, finns där för honom, men bära på armen är inte ett alternativ i det läget. Är du med på hur jag menar? Jag bär honom på armen ibland, bär honom fortfarande mycket i bärsele, så jag säger inte nej av princip utan jag säger nej när det är viktigt för mig, men då jag inte orkar så sätter jag en gräns kring mig själv. Hans behov av sällskap, närhet eller vad det nu månde vara tillfredsställer jag på ett annat sätt, men just hans vilja i det läget går emot mina behov .

Om det är OK för dig att bära i bärsele på ryggen så säg det till henne. Du bär henne gärna på ryggen i sele, men på armen orkar du inte.

Om din kropp säger stopp för bärande så inkludera henne på andra sätt. Om du lagar mat eller diskar, ställ henne på en stol bredvid. Om du märker att hon har "kelbehov" sitt med henne i famnen etc.

   
         

Två boktips som rekommenderas varmt:

jesper Juul: "Konsten att säga nej med gott samvete"

ingegerd Gavelin: "Att möta sitt barn - och sig själv"   

Frösöblomster skriver som vanligt klokt!

Jag tänker helt enkelt... går det inte så går det inte. Min äldsta är nästan 3 men vill ofta att jag ska bära honom. Går då inte det så säger jag helt enkelt att det inte går, t.ex. om jag har ont i ryggen eller måste bära lillasyster eller matkassar eller vad det kan vara. Jag erbjuder alltid att hålla honom i handen istället, eller kanske en kram eller sitta i knät beroende på hur situationen är. Ibland bär jag honom i famnen om det passar (t.ex. bär jag honom oftast nerför trappan på morgonen när han är trött och nyvaken).

Blir hon arg... ja, då är det lite samma sak där. Om du har gott samvete och en trygghet i att du satt en rimlig och behövlig gräns, då behöver det kanske inte vara så farligt att hon blir arg/ledsen? Tänk dig att hon hade velat göra något livsfarligt, typ lägga handen på den varma plattan. Och så blev hon sådär hysteriskt arg när du hindrade henne. Inte hade du då velat och tyckt att det var förfärligt att hon blev arg, utan bara konstaterat att tyvärr så får hon faktiskt inte det där hon så gärna ville, och så försökt hjälpa henne genom utbrottet?

Frösöblomster: Tack för att du öppnar ögonen på mig! :) Egentligen tänker jag lite så själv också men känner mig så dum när hon skriker och blir helt utom sig. Som du säger är det viktigt att de får uppleva de här känslorna också med oss föräldrar som stöd. Jag blir aldrig arg på henne för att hon reagerar som hon gör. Min pappa blev det på mig när jag var liten och det har satt sina spår..

Idispidis: Bra jämförelse, tack! Jag ska tänka på det nästa gång deg händer. Jag blir lite orolig ibland för att jag kommer skämma bort henne och vika mig när hon vill ha saker och börjar skrika till exempel. Jag vill INTE bli så, för allas skull.

Min 19 månaders vill också bli buren hela tiden. Jag tror att det är för att hon vill vara med och se vad som händer, inte nödvändigtvis närhet alltid. Idag har hon t ex stått med vid diskbänken hela tiden jag lagat mat. Då är hon nöjd. När vi ska byta plats försöker jag ta henne i handen istället för att bära eller så busar vi, t ex jagar jag henne dit vi ska... då blir det kul...=) Som flera andra skrivit, det är inte farligt för henne att bli arg, bara hon inte blir klandrad för det utan att man istället bekräftar hennes känslor och förklarar varför man inte kan bära.

Nu är min son nästan tre men i somras började han bli för stor för att jag skulle orka bära honom längre sträckor. Jag började då sätta mig på huk och krama honom varje gång han bad om att bli buren och förklarar att mamma inte orkade så han fick gå själv. I början fick jag göra det var´tredje minut och vi stod stilla mer än vi gick men det gick över. Idag är det något exclusivt att bli buren av mamma korta stycken. Pappa har han helt andra krav på dock eftersom pappa inte har ålamod och konsekvens nog att ändra förväntningarna.

Nu är din dotter nästan ett år yngre så det blir ju svårt att förklara.

När man måste bära tyngt med värk och dåliga leder rekomenderar jag Manduca. Då kan man också bära på höften vilket är lättare för mig och den avslatar axlarna något otroligt jämfört med andra selar.