Erfarenheter från Atarax?

Jo, det också. Är väl egentligen mot ångest o oro. Jag fick det utskrivet för att jag har mina raseriutbrott ibland. Funkar som lugnande. 

Okej. Jag ska prata med en annan doktor nästa vecka tillsammans med terapeuten. Så får se vad de säger. Sa dessutom förra gången jag var att jag inte ville ha ngt som man blir trött av för jag måste orka hålla humöret uppe på dagarna, så känner mig lite besviken då vanligaste biverkningen var trötthet. 

Ska testa ta ikväll, har jag jätte svårt att ta mig ur sängen imorrn så kanske jag ska överväga att sluta med det. Tycker inte atarax hjälpt mig på ngt annat plan heller, förresten. Är jätte lättretlig nu. 

Läkaren sa att jag skulle prova en vecka med dessa. Hur går det ihop då om det tar 4-6 veckor? Då kommer jag ju aldrig se den riktiga effekten av atarax? För mår jag så här när jag pratar med dem igen så tänker jag ju inte säga att jag vill fortsätta i 3-5 veckor.

Var precis därför jag fick dem. Jag har lätt att bli beroende och påpekade detta väldigt tydligt att jag vill absolut inte ha ngt som är beroendeframkallande. 

De är ju utskrivna mot mina humörsvängningar, de skulle, som ngn annan sa, ta bort udden när man blev aggressiv. Men tycker de har triggat igång så jag får mina utbrott tätare. Haft tre utbrott på 2 dagar, annars brukar det vara kanske 3 ggr i månaden 

Jag har varit på tre samtal på psykiatrin, första två samtalen var hos två mottagare och senaste var jag hos en psykolog (tror och hoppas jag iaf). Har inte tittat i min journal, och de har inte nämnt någon diagnos. Det kanske tar tid att ställa en diagnos? Men jag har bristande impulskontroll och är rätt ofta deprimerad, om man nu ska beskriva symtomen kortfattat :) 

Jo, så kanske det är. Men jag ska fråga lite om andra alternativ, nu blir det ju skönt få vara med o prata med läkaren. Förra gången pratade terapeuten med läkaren själv och jag fick inte vara med. Så kunde som inte fråga om biverkningar eller annat. Sen ringde hon mig o sa att jag kunde hämta två uttag atarax på apoteket.

Jo jag vet, hade jätte hög motivation innan jag började med tabletterna, var super stolt över mig själv för att ha lyckats en hel dag med att sköta min kost och inte gå utanför de ramar jag själv satt upp. Men när tröttheten kom så sket jag i allt, samma som när jag tappar humöret, då skiter jag i hur jag eller andra mår. Bryr mig inte heller om det dåliga samvetet. 

Det pendlar, kan gå från att vara jätte glad över att göra ngt. När ngt går emot mig så tappar jag humöret. Ibland blir så illa att jag går lös på inredning och kastar ur mig en massa grodor åt sambon (har även misshandlat honom, och är jätte rädd att det ska gå ut över sonen någon gån och detta vet psykiatrin om utan att verka ta det på så stort allvar som jag ser det.) . Vet inte om jag kan säga ett speciellt tillfälle, det spelar mkt roll hur det går när jag gör saker. Känner mig för det mesta bara likgiltig.

Jag har försökt räkna till tio som nu alla säger man ska göra. Börjar alltid räkna lugnt men om det är ngt som stör mig så börjar jag räkna högt/skrika och jätte fort. Min terapeut sa åt mig förra gången att prova ta del av hundarnas sinnesstämning när jag blir förbannad, för de blir så nervösa. Gick inte heller. Jag ignorerade dem, är som att jag inte kan stoppa själv när jag bli arg.  Sen sa hon även att jag skulle sätta upp små post-it med "stopp" på lite överallt. Men slet bara ned lapparna idag när jag blev arg. 

Egentid då...hmmm, vad är det? Nä, men ärligt brukar jag fara på hundklubben, åka till ngn kompis, fara på biblioteket osv. fast när jag tänker efter så är jag aldrig ensam. Har alltid med mig en eller båda hundarna, eller sonen vart jag än far. Ensamtid har jag på nätterna, då tittar jag tv, sitter vid datorn eller läser.  

Det känns som att jag försökt allt för att hålla humöret uppe. ibland är det som att jag är på helspänn och måste tänka hela tiden att inte tappa humöret. Men till slut brister det iaf. Just därför har jag ju sökt hjälp, för jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag skulle vilja att mitt humör var som det är då jag inte är deprimerad, förbannad eller ledsen. Då är jag glad, spontan, kan glädjas med och åt andra. Har bättre självförtroende och klankar heller inte ned på andra så mkt. Jag gör inte mig själv till offer och tycker inte synd om mig själv.  Jag sätter min son i främsta rummet och ser efter mina hundars behov. Kan ta till mig min sambos känslor och funderingar. Tålamodet brister inte heller så lätt. och så tar jag för mig o gör saker utan att det känns så motigt. 

Saker som får mig att må bra är ju min familj, att umgås med vänner, laga mat tkr jag är kul.

Min passion är väl mina hundar. Hade hästeriet ett tag men fick sluta med det då tiden inte räckte till. Men längtar tillbaka ofta.

Positiva stunder, nog finns det en del. Älskar ju att umgås med min son o mina hundar. Sonen har alltid varit så snäll, sovit o ätit bra. Så har ju inte problem med att inte vara utvilad eller orolig över hur han mår. För han verkar då må bra. Med mina hundar är det väl på utställningar, agilitybanan etc. Det är väl där det är som mest positiv. Även sitta hemma o borsta och sådant är ju mysigt.   Hur menar du med att man blir sämre? Jag vill verkligen orka med tempot som är här hemma på dagarna. Och jag är så jävla rädd att jag ska slå ihjäl ngn om medicinen ger fel effekt. 

Är också rädd att inte bli tagen på rätt sätt. Att ingen ska tro på mig. Min sambo har varit med på ett möte och det kändes som att han bagatelliserade allting. Och de kollade snett på mig, kände mig som en mytoman. Fast egentligen ska jag väl inte bry mig så mkt om det, är ju bara jag som vet hur jag mår.

Går på samtal, fast tycker att det inte går fort nog. haft kontakt med psyk i två månader nu. Har inte hänt ngt annat än att jag börjat må sämre.

Klart det är ett problem. Har en del självmordsförsök i bagaget (hade kontakt med BUP och soc 2005, men ingen gick vidare med det för jag sa att jag mådde bra), pendlar i humör och sinnesstämning hela tiden. går lös på inredning och kommer sambon med kritik emot mig så kan jag först hota honom med stryk o sedan om han sätter sig på tvären så slår jag. Känns ju skönt när man väl slår, vet inte om jag får ngt dåligt samvete på en gång efteråt, tycker mest att han får skylla sig själv. Fast när man lugnat ned sig så får man dåligt samvete. Dock varar det inte länge då han alltid säger "Det gör inget" då vi blivit sams igen. Så, ja, det påverkar min vardag. 

Jo. 60mg per dag. Jag hade lite problem på morgonen, kände mig nyvaken i flera timmar. Sen efter att jag tagit en dos så får jag samma trötthetskänsla i kroppen som när man var "nygravid." Fått sova båda dagarna då sambon kommit hem. Skippade tabletterna nu på kvällen. För jag orkar gå på automatik i morgon igen. 

Hmm, ska försöka återberätta det jag kommer ihåg. Jag har berättat om mina utbrott som jag får 2-3 ggr i månaden. Jag har sagt att jag är irriterad ofta och att jag tror det är ett inlärt beteende som jag ärvt från min pappa. Jag har misshandlat min sambo, gått lös på inredning och klappat till hundarna. Detta gör ju så klart att jag är livrädd att vara ensam hemma själv med sonen, tänk om jag någon gång låter det gå ut över honom? Detta vet alltså psykiatrin om. När jag fick ataraxen blev ångesten större för att vara ensam med honom. Har jag någon där kan jag ju alltid lämna över honom om det känns jobbigt. 

Jag har mina upp och nedgångar i humöret. Vissa dagar när sambon kommer hem eller sonen somnat så brukar jag gå o lägga mig och sedan ligga resten av dagen i sängen för att jag är så jääävla nere och orkar inte göra ngt, bryr mig inte om att göra ngt. Sen har jag mina perioder när livet är frid o fröjd, jag promenerar hundarna själv, fixar maten, disken, städar etc.. Är som antingen allt eller inget. 

Kan vara irriterad en hel dag för att sedan, om någon säger ngt fel eller gör ngt som jag inte tkr är okej, explodera av ilska. Har även sagt att jag inte vet hur jag ska kontrollera min ilska. Allt kan triggas igång av småsaker.

Har även berättat att jag har koncentrationssvårigheter i perioder, är nervös att träffa folk, nedvärderar mig själv och har ett ständigt lågt självförtroende. Jag känner mig värdelös och allmänt elak bara. 

Inga självmordstankar just nu. Men de har börjat smyga sig på nu på senare tid igen (Detta har jag inte berättat åt psyk)

Sen typ att jag inte vågar ringa telefonsamtal eller åka buss :P Kan inte komma på så mkt mer av det jag berättat. Men tycker ändå att det kan vara en grund till att de ska ta mig på allvar när jag säger att jag är rädd att vara ensam med min son. Och jag känner mig verkligen, precis som du sa, som världens knäppaste människa. 

Eftersom jag är väldigt impulsiv så vet jag inte om jag vågar ta ngt som ger mig självmordstankar i början. :S Men ska bli väldigt intressant o se vad doktorn rekommenderar. Har lagt av med Atarax nu, orkar inte med en till dag som halvdöd. Har tagit blodprover men inget visade på ngn hormonell obalans. 

 

Sa ju att jag slutat ta dem efter att jag provat två dagar så JA, sunt förnuft finns. Frågade inte nu om era åsikter utan frågade om bieffekterna försvinner. Har DU ngt jävla mentalt handikapp genom att leka läkare och berätta hur jag ska ta min medicin? Antingen så tar jag medicin eller inte. Så enkelt är det. Även om jag tar till kvällen så är jag trött dagen efter. Jag försöker ju göra ngt åt det, det är därför jag frågar. Försvinner inte bieffekterna efter några dagar så tycker jag inte att det är lönt att fortsätta, hade det dock varit så att det försvinner så hade man väl kanske kunnat härda ut. Men det är som vanligt när man skriver så kommer den någon jävla moralkärring och ska sätta sig över en. 

Förlåt att jag inte svarat på ett tag. Och tack så mkt för era svar. 

Har idag pratat med en läkare som sa att han inte förstod varför förra läkaren skrev ut Atarax till mig. Ist skrev han ut sertralin som vi hoppas ska funka bättre. Han uteslöt helt ADHD och sa att han misstänker att jag har ngn form av bipolär sjukdom. Vi skulle följas upp i början på mars för att se hur medicinen fungerat för mig och samtidigt ska jag gå på samtal, om än rätt sällan. Hon verkar aldrig ha tid. Men jag hoppas verkligen att tabletterna är en bit på vägen om jag nu inte får så många samtal. De tyckte förresten att jag kunde ta ataraxen på kvällen om jag skulle känna mig pigg från den andra medicinen då den brukar ge svårigheter vid insomning ibland. 

Ska jag vara ärlig så börjar jag tappa förtroendet för psykiatrin nu. Har tänkt men GUD vad jag mår bra nu. Men det är som ni säger. Läste lite om mani, och jag tror fasen jag håller på att gå in i ngt sådant. Har börjat träna ngt så jävligt. Pga att jag har haft ätstörningar hela livet så är det ju skönt då det känns som att jag kan genomföra det utan problem nu. Idag bara jag jag tränat non stop sedan min sambo kom hem kl 16 till ungefär 22.30. Är helt inne i min bantning så jag nästan glömmer bort annat. Tänker på att gå ned i vikt så gott som hela min vakna tid. 

Det som Sertralin har hjälp mig med är att jag inte blir lika arg längre, och är inte lika långsur. Min ilska går inte ut över andra eller på några saker, vilket var det som sertralin främst skulle hjälpa mig med.