Hjälp! Min 15 åriga dotter försöker bli GRAVID!

Fast, kärleken till ett djur är en helt annan sak än kärleken till ett barn. Du försöker nu övertala dig själv om att du gjort helt rätt och dottern helt fel, bara.

Bra, att du känner din dotter. Men hur lever hon då?

Nej, jag förstår det och tycker att barnbarnet ska få sin mamma som sin mamma.

Vi är, rent biologiskt sett, menade att få barn tidigt. Förr i tiden fick vi barn VÄLDIGT tidigt. Ja, jag vet att det var förr. Men det finns en anledning att det går som bäst då man är 15-25.

Så bra, vad snäll du låter. Betett? Att vilja föröka sig? Oj, då...

Jag har pratat med killens mamma som tog det hela med ett väldigt stort allvar.
Hon skulle ta ut komp. på jobbet för att fånga sonen när han kommer hem innan han sticker igen och sen ska dom komma hit och så ska vi alla prata.

Jag ska försöka förbereda allt med vad som krävs av två föräldrar, vad man uppoffrar, hur mycket det kostar att vara vuxen, komplikationer vid en förlossning, risken för ett handikappat barn osv 

Och jag vet inte hur jag ska få min sambo att bry sig LITE mer än - hurruh, ta det lugnt det är en fas, det försvinner nog ur hennes huvud snart, det blir bra.

Men tänk om hon blir gravid innan det ?

Han kommer inte medverka i eftermiddag när vi träffas vid 17, han tar twinsen och hälsar på farmor då vi vill kunna prata om detta i lugn och ro utan två småttingar som måste matas, tröstas , bytas på och underhållas emellan 

Bra gjort! Hade varit väldigt dumt att dölja det från hans föräldrar.

Sedan kan jag bara tipsa om att inte försöka övertala med konkreta och praktiska argument. Om du förstår vad jag menar. Man bliri regel inte med barn av rationella skäl, därför är det sannolikt inte möjligt att få henne att ändra sig med rationella skäl. Alla argument om pengar, tid etc handlar om att vädja till hennes förnuft. Och det är uppenbarligen inte med förnuft hon har kommit fram till detta.

Jag menar inte att det är fel att komma med den typen av information, men trro du kommer längre med känsla.

Sannolikt är det av känslomässiga skäl hon vill ha en bebis. Hur kommer det sig? Vad tänker hon att det ska ge? Vad är det lockande i det känslomässigt för henne? Att få bli ovillkorslöst älskad? Att få känna sig behövd? Att få ett påtagligt band till pojkvännen? Att få känna sig vuxen?

Förstår du vad jag menar? Jag tror att du måste hitta hennes drivkraft för att kunna förstå henne och kunna hjälpa henne.

Jag tror inte att pengaargument, påtvingad barnpassning eller varningar för handikappade barn kan döva hennes längtan. Att liksom "varna" för barn funkar dåligt, eftersom hon säkert ser att det är fint och mysigt. Bättre då att bekräfta det att det är underbart med barn, ta fram bilder på henne som barn och bekräfta hennes känsla och längtan. Men sedan försöka hitta VARFÖR hon vill det redan. Vad är det som väckt det hos henne nu.

Den beror på något orationellt och känslostyrt. Och hon måste bemötas där hon är.

Jag tycker i och för sig inte att det är det värsta som kan hända om en femtonåring blir gravid och får barn, men eftersom jag tycker mig ana att du känner annorlunda ts, så skulle jag nog rekommendera dig följande:

Be om ursäkt för att du skaffade dig informationen på det sätt du gjorde. Säg också att du beklagar att hon inte tyckt sig kunna diskutera sina planer med dig, eftersom det i de flesta fall i livet faktiskt är både nyttigt och skönt att känna tillit till människor och kunna få ta del av deras syn på olika infallsvinklar.

Prata om vad den längtan hon känner kan tänkas representera. Är hon en ungdom som är väldigt barnkär? Eller är hon en ungdom som är kär i sin pojkvän och längtar efter att manifestera sina känslor på ett vuxet sätt? Vill hon leva vuxenliv? Finns det känslor av skoltrötthet? Längtan efter att sticka ut, göra något som inte alla gör? Ta reda på vad som är vad.  

Jag skulle också tycka att det är viktigt att ge henne erkännelse i det hon känner. Det är härligt att bygga luftslott ihop med eller kring den man älskar. Det är härligt att fantisera, planera och önska sig. Vi vuxna gör det också. Vi ligger där nyförälskade och pratar till klockan fem på morgonen om alla möjliga saker. Kanske fantiserar vi om att säga upp oss och flytta utomlands. Ibland är det jätteskönt att sväva iväg och få befinna sig i en kärleksbubbla. Och under stunder kan allt kännas så väldigt påtagligt och möjligt att omsätta i praktiken. Jag tror det är viktigt för ungdomar att få höra att vi föräldrar kan förstå allt det där och att det inte skiljer sig så väldigt mycket från hur vi själva kan resonera ibland. 

Sedan bör man också prata om vad det innebär för många att bli föräldrar i ung ålder. Det skiljer sig i en del avseenden från när man får sina barn i en annan och högre ålder. Unga föräldrar som vill något mer än att bara vara mamma och pappa blir mer beroende av hjälp, stöd och inflytande från sin närmaste omgivning. Så är det, det kan man inte hymla om.  

Man bör också i samtalen (för man behöver ha fler än ett, det är jobbigt att ta till sig information i stora sjok om något man brinner för. Det bör komma i mindre portioner vid flera tillfällen), prata om att det finns fler involverade än bara de unga tu. Pojkvännen har också föräldrar. Dessa föräldrar har säkert som föräldrar ofta har planer och önskningar för hur deras sons kliv mot vuxenvärlden ska gestalta sig.

Att ta upp exempel, både positiva och negativa tycker jag är bra. Jag tycker inte att man vare sig ska skönmåla eller skrämmas. Ni kan till exempel gå till ungdomsmottagningen och be dem fråga unga mammor om någon av dem vill dela med sig av sina erfarenheter. Läsa böcker är också bra. Böcker och artiklar. Kanske lyssna på föredrag. Finns många sätt att hitta och tillgodogöra sig information på.

Jag skulle tycka att en vettig kompromiss är att dottern fortsätter att skydda sig tills dess att hon blivit fullständigt informerad om alla bitar. Och - viktigast av allt, i alla fall för mig - skulle vara att hitta fram till ett läge där man kan lägga sårade känslor åt sidan och lita på varandra på ett sätt som möjliggör en hel massa pratande om allt möjligt. Inte bara om det här, utan om resten av alla livsfrågor och andra relationsrelaterade spörsmål också.  

Bra gjort! Hade varit väldigt dumt att dölja det från hans föräldrar.

Sedan kan jag bara tipsa om att inte försöka övertala med konkreta och praktiska argument. Om du förstår vad jag menar. Man bliri regel inte med barn av rationella skäl, därför är det sannolikt inte möjligt att få henne att ändra sig med rationella skäl. Alla argument om pengar, tid etc handlar om att vädja till hennes förnuft. Och det är uppenbarligen inte med förnuft hon har kommit fram till detta.

Jag menar inte att det är fel att komma med den typen av information, men trro du kommer längre med känsla.

Sannolikt är det av känslomässiga skäl hon vill ha en bebis. Hur kommer det sig? Vad tänker hon att det ska ge? Vad är det lockande i det känslomässigt för henne? Att få bli ovillkorslöst älskad? Att få känna sig behövd? Att få ett påtagligt band till pojkvännen? Att få känna sig vuxen?

Förstår du vad jag menar? Jag tror att du måste hitta hennes drivkraft för att kunna förstå henne och kunna hjälpa henne.

Jag tror inte att pengaargument, påtvingad barnpassning eller varningar för handikappade barn kan döva hennes längtan. Att liksom "varna" för barn funkar dåligt, eftersom hon säkert ser att det är fint och mysigt. Bättre då att bekräfta det att det är underbart med barn, ta fram bilder på henne som barn och bekräfta hennes känsla och längtan. Men sedan försöka hitta VARFÖR hon vill det redan. Vad är det som väckt det hos henne nu.

Den beror på något orationellt och känslostyrt. Och hon måste bemötas där hon är.