Anonym (tjuven)

Äldre 20 Jan 10:52

811 svar

socialen e fortfarande kvar i medeltiden..

det e år 2012 men jag och min kille kan fortfarande inte bo ihop.
jag har det stadigt ekonomiskt. har ett sparande från min föräldrar och en del arv som tillsamma är på minst 250 000 vilket ska gå till bil, körkort och en dag köpa hus.
min man har inte detta, han e uppvuxen med två föräldrar som både varit alkolister och narkomaner, blivit pappa vid 16 års ålder och därför ingen utbildning har mera en ett körkort/truckkort, därför går han på soc.
vi var först särbos men när vi fick reda på att vi var gravida ville vi självklart att vi skulle bo tillsammans som en familj. att vårt barn skulle ha en mamma och pappa att väcka på morgonen!
MEN nej! det går inte för sig... för om min kille skulle vilja skriva sig hos mig skulle jag få betala för han! jag skulle behöva ta mina pengar som min föräldrar sparat ihop till och jag ärvt efter betydelsefulla personer i mitt liv!!
alltså i sverige idag kan en person som har det hyfsat ekonomiskt och en person som måste gå på soc inte leva tillsammans utan att den på soc ska bli den lilla rövslickaren på den andra eller ska jag säga en liten playboykanin på hefner!!
så jävla ledsen och besviken vf inte man kan komma överrens med soc att dom betalar halva hyran och jag resten!

just nu lurar vi soc ja ni ser rätt vi snor era skattepengar för att reglerna e åt helvete.
min man e hemlös men bor hos mig han e inte skriven här. vi har sagt att vi inte e tsm längre men de e vi. vi kommer få göra så här tills min man får jobb och blir av med soc men när de blir.. ja vem vet??

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-01-20 11:23
det jag vill är att soc ska betala halvahyran för min kille. jag har inget jobb för jag studerar.
har lägsta föräldrarpenningen och ett csn bidrag på en tusenlapp och barnbidraget.

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 06:14

#746

Anonym skrev 2012-01-21 18:20:00 följande:

Leta i Norge! Vet många som just tagit studenten som fått jobb i Norge. Välbetalt är det också (jämfört med Sverige) och de dyra hyrorna hanterar man genom att dela lägenhet/bo i kollektiv.

Ja, och det går ju om man är ung och barnlös. Det är till och med nyttigt för unga människor tror jag.

Men en ensam mamma kan varken åka ifrån sina barn eller ta dem med sig, för att bo i dåliga delade boenden i Norge. Och även om man bara har barnen varannan vecka, så skulle det vara väldigt jobbigt att vara så långt borta ifrån dem om det hände något, eller om de bara längtade efter mamma. Den lösningen passar inte alla!

En annan sak som jag inte riktigt gillar med Norge-jobben, är att det har blivit lite av ett nytt klassamhälle. Det är ju inte överklassens eller medelklassens barn, som arbetar på slavkontrakt i Norge. I Sverige har skillnaderna mellan klasserna inte märkts så mycket de senaste 40 åren, p.g.a. att det finns minimlöner och ordentlig lagstiftning även kring s.k. "vanliga jobb". Men nu blir det väldigt tydligt igen, att unga fröken vanlig-Svensson får nöja sig med att bo i ett dragigt skjul och jobba utan kisspaus...

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 06:21

#747

Ravenna skrev 2012-01-21 18:37:29 följande:

Tänk på att många som betalar skatt inte har någon sådan buffert. Tyvärr. För i högskattelandet Sverige är det inte helt lätt att spara alla gånger. Hur är det rättvist att någon som bara har 5000 kr på banken ska behöva ge ekonomiskt bistånd till någon som har 10 000 kronor på banken?

Nä, så kan man ju tycka. Men då ska väl inte den som bara har 5000 på banken ge den som har 10 000 på banken sjukepenning, A-kassa eller aktivitetsstöd heller? Eller barnbidrag, bostadsbidrag, dagissubventioner, skolavgifterna för deras barn, subventionerna för sjukvården som de utnyttjar...

Du ser - något sådant samband finns inte när det gäller något annat än just socialbidraget! Du kan ha en miljon på banken och bara betala maxtaxan för dina barns barnomsorg ändå... Till och med för bostadsbidrag, som ändå är ett behovsprövat bidrag, så får man ha en förmögenhet på 100 000 kr innan bidraget börjar minska. Då tycker jag att man skulle kunna få ha 10 000 innan socbidraget minskar eller uteblir... Vad är skillnaden menar du? (Å andra sidan kan jag faktiskt tycka att 100 000 är en lite för stor buffert för att man ska få fullt bostadsbidrag.)

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 06:32

#748

Åsa skrev 2012-01-21 19:32:43 följande:

[a-kassa och sjukpenning; min anmärkning]
Nja. A-kassan är frivillig och nu mer avgiftsfinansierad än innan men ersättningen är fortfarande till största delen skattefinansierad, i Den stora delen bekostas i så fall av arbetsgivarna i landet.

Inte för att det gör någon skillnad. Alla bidrag går liksom dessa till den enskilde med behov efter att ha betalats in av skattemedel efter inkomst av alla med inkomst, även andra inkomster än lön för arbete.

Vad gäller sjukpenning ingår den i obligatorisk skatteinbetalning och inte heller där behövs jobb särskilt länge för att få sjukpenninggrundande (och därmed föräldrapenninggrundande) inkomst. Tänkte du på privata sjukförsäkringar kanske?

Jo det är ju så. Man behöver inte ens ha jobbat särskilt länge för att få full A-kassa eller sjukpenning. Det är väl sex månader för A-kassa (om man varit medlem ett år) har jag för mig. Sjukpenning får man väl om man blir överkörd av en bil på väg hem från första dagen på första jobbet..? Det är i ljuset av det, som det blir så helt ORIMLIGA skillnader mellan dem som har hunnit kvalificera sig för dessa ersättningar när de t.ex. blir gravida, eller råkar ut för en olycka med långvarig arbetsoförmåga som följd.

Tänk om du inte kan arbeta på ett år efter att t.ex. ha blivit påkörd av en bil. Och inte hade hunnit få någon SGI p.g.a. att du t.ex. varit hemma med barnen längre än man får ha SGI:n vilande. Då måste du först leva upp alla dina bankmedel, sälja av aktier och fonder, sälja huset/bostadsrätten, bilen o.s.v. innan du kan få något från soc. Dessutom får du inte behålla din ersättning från försäkringsbolaget, utan måste leva upp den också först. Skillnaden blir så orimligt stor!

Jag skulle acceptera det mera, om det krävdes att man skulle ha arbetat motsvarande fem-tio år på heltid, innan man fick A-kassa eller sjukpenning.

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 06:34

#749

Fridiz86 skrev 2012-01-21 19:41:36 följande:

nej ska man ha soc så ska man inte ha nått som man kan sälja eller om man har sparat får man använda dom pengarna

Ja, vi vet att reglerna är så. Några av oss ifrågasätter om det borde vara så. Häng med i debatten innan du ger dig in i den!

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 06:56

#750

Anonym (fattar) skrev 2012-01-22 00:59:53 följande:

Det är inte mer "naturligt" för mig att bara för att man har sex, ska man enligt lag ställa upp med pengar, nej.
Däremot är det för mig naturligt att jag hjälper mina föräldrar och att de hjälper mig.

Ja, jag har uppfattat bland unga - och inte så unga, för den delen - människor jag känner, att inställningen börjar gå åt det hållet. Förr gifte man sig, och det var högstämt och allvarligt. Från den dagen blev man ett eget hushåll, och maken/makan var den viktigaste personen i livet. Man delade allt - det var självklart. Likaså fanns skilsmässa inte på kartan.

Men nu verkar det som om ursprungsfamiljen får fortsätta vara tryggheten och den viktigaste enheten livet igenom. I första halvan av livet föräldrar och ev. syskon, och i andra halvan av livet barn och ev. syskon. Sedan kan man ha mer eller mindre seriösa förhållanden med män/kvinnor, många gånger är de inte mer än sexualpartners. Ibland blir det också barn med dessa - men det betyder inte automatiskt att man måste vara tillsammans med pappan livet ut.

Kanske måste samhällets regler så småningom ändras för att spegla den här verkligheten..? För lever man så, så _är_ det inte självklart att man ska ödsla arvet från Faster Berta på en partner som man bara ser som en tillfällig sexualpartner - även om man bor ihop just då och visst råkat bli gravid med också.

krogen

Äldre 22 Jan 07:06

#751

Anonym (_Vet_) skrev 2012-01-22 06:56:30 följande:

Ja, jag har uppfattat bland unga - och inte så unga, för den delen - människor jag känner, att inställningen börjar gå åt det hållet. Förr gifte man sig, och det var högstämt och allvarligt. Från den dagen blev man ett eget hushåll, och maken/makan var den viktigaste personen i livet. Man delade allt - det var självklart. Likaså fanns skilsmässa inte på kartan.

Men nu verkar det som om ursprungsfamiljen får fortsätta vara tryggheten och den viktigaste enheten livet igenom. I första halvan av livet föräldrar och ev. syskon, och i andra halvan av livet barn och ev. syskon. Sedan kan man ha mer eller mindre seriösa förhållanden med män/kvinnor, många gånger är de inte mer än sexualpartners. Ibland blir det också barn med dessa - men det betyder inte automatiskt att man måste vara tillsammans med pappan livet ut.

Kanske måste samhällets regler så småningom ändras för att spegla den här verkligheten..? För lever man så, så _är_ det inte självklart att man ska ödsla arvet från Faster Berta på en partner som man bara ser som en tillfällig sexualpartner - även om man bor ihop just då och visst råkat bli gravid med också.

Fast da kan man ju bilda stora kollektiv med soc-bidragstagare, kanske 8 pers i en fyra? Sa speglar det verkligen dagens samhalle med att ha staten som forsorjare och leva gott pa det. Man har ju alltid ett val, bo sjalv och spendera mer av sitt bidrag pa boende eller bo i dessa kollektiv och anvanda sitt bidrag till resande etc.

Da blir ju inte soc den sista utvagen utan att helt enkelt blir forsorjd av staten och det ska vara ok, eller? Hur lange tror du denna mentaliteten haller, dar folk ljuger for sitt bidrag och vill vara familj men inte vilja ta ansvar for varandra (man ar ju anda inte mer an sexualpartners...).

krogen

Äldre 22 Jan 07:12

#752

Anonym (_Vet_) skrev 2012-01-22 06:56:30 följande:

Ja, jag har uppfattat bland unga - och inte så unga, för den delen - människor jag känner, att inställningen börjar gå åt det hållet. Förr gifte man sig, och det var högstämt och allvarligt. Från den dagen blev man ett eget hushåll, och maken/makan var den viktigaste personen i livet. Man delade allt - det var självklart. Likaså fanns skilsmässa inte på kartan.

Men nu verkar det som om ursprungsfamiljen får fortsätta vara tryggheten och den viktigaste enheten livet igenom. I första halvan av livet föräldrar och ev. syskon, och i andra halvan av livet barn och ev. syskon. Sedan kan man ha mer eller mindre seriösa förhållanden med män/kvinnor, många gånger är de inte mer än sexualpartners. Ibland blir det också barn med dessa - men det betyder inte automatiskt att man måste vara tillsammans med pappan livet ut.

Kanske måste samhällets regler så småningom ändras för att spegla den här verkligheten..? För lever man så, så _är_ det inte självklart att man ska ödsla arvet från Faster Berta på en partner som man bara ser som en tillfällig sexualpartner - även om man bor ihop just då och visst råkat bli gravid med också.

Nagonstans tar ju pengarna slut, det gar helt enkelt inte forsorja en vaxande skara manniskor pa en allt mindre skara av arbetare. Att jamfora med Norge gar inte heller, Norge ar ett rikt land med andra resurser an Sverige.

I Sverige finns det en stor propp av folk under 30 som anser sig inte behova flytta, plugga eller kampa for sin forsorjning utan allt ska fixas av staten. Visst kan man slanga ivag naga ansokningar dar man bor i tjottahejti med en ICA och korvkiosk som arbetsgivare men langre an sa ar man inte beredd att ga.

Men rattigheter har man, man ska inte behava anvanda sin buffert ellert avsta fran livets goda trots att man saknar medel for det. Det ar sa langt ifran min verklighet det bara gar, och da ar jag anda uppvaxt i en sketen forort med medelklassfamilj.

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 07:20

#753

krogen skrev 2012-01-22 07:06:57 följande:

Fast da kan man ju bilda stora kollektiv med soc-bidragstagare, kanske 8 pers i en fyra? Sa speglar det verkligen dagens samhalle med att ha staten som forsorjare och leva gott pa det. Man har ju alltid ett val, bo sjalv och spendera mer av sitt bidrag pa boende eller bo i dessa kollektiv och anvanda sitt bidrag till resande etc.

Da blir ju inte soc den sista utvagen utan att helt enkelt blir forsorjd av staten och det ska vara ok, eller? Hur lange tror du denna mentaliteten haller, dar folk ljuger for sitt bidrag och vill vara familj men inte vilja ta ansvar for varandra (man ar ju anda inte mer an sexualpartners...).

Jag sa inte att det är bra att det har blivit så. Jag sa bara att det har blivit så. Det började med samboförhållandena på 1970-talet. Att bli ogift mor var inte längre en skam. Inte att ha barn med fler män än en heller. De utomäktenskapliga barnen fick arvsrätt på samma villkor som de äktfödda.

Därefter blev det tillåtet för allt yngre tonåringar att ha sina pojk- och flickvänner sovande över i föräldrahemmet. Skolor och samhälle trummade ut budskapet att sex inte var någon big deal, så länge som alla flickor åt sina p-piller.

Därefter blev tillfälliga sexuella förbindelser normalt - även för universitetsstuderande medelklassflickor. Och nu är vi där vi är - med ett stort antal lösa umgängesformer, och grader av ansvar eller icke-ansvar för sin partner...

Anonym (_Vet_)

Äldre 22 Jan 07:23

#754

krogen skrev 2012-01-22 07:12:56 följande:

Nagonstans tar ju pengarna slut, det gar helt enkelt inte forsorja en vaxande skara manniskor pa en allt mindre skara av arbetare. Att jamfora med Norge gar inte heller, Norge ar ett rikt land med andra resurser an Sverige.

I Sverige finns det en stor propp av folk under 30 som anser sig inte behova flytta, plugga eller kampa for sin forsorjning utan allt ska fixas av staten. Visst kan man slanga ivag naga ansokningar dar man bor i tjottahejti med en ICA och korvkiosk som arbetsgivare men langre an sa ar man inte beredd att ga.

Men rattigheter har man, man ska inte behava anvanda sin buffert ellert avsta fran livets goda trots att man saknar medel for det. Det ar sa langt ifran min verklighet det bara gar, och da ar jag anda uppvaxt i en sketen forort med medelklassfamilj.

Fast det norska systemet (OM det är så som jag har uppfattat det - att alla får samma bidrag på samma villkor) behöver ju inte bli dyrare. För då kommer ju de allra flesta som har A-kassa eller sjukpenning idag att få ut ett lägre belopp i stället. Det jämnar ut sig och blir först och främst rättvist.

krogen

Äldre 22 Jan 07:26

#755

Anonym (_Vet_) skrev 2012-01-22 07:20:23 följande:

Jag sa inte att det är bra att det har blivit så. Jag sa bara att det har blivit så. Det började med samboförhållandena på 1970-talet. Att bli ogift mor var inte längre en skam. Inte att ha barn med fler män än en heller. De utomäktenskapliga barnen fick arvsrätt på samma villkor som de äktfödda.

Därefter blev det tillåtet för allt yngre tonåringar att ha sina pojk- och flickvänner sovande över i föräldrahemmet. Skolor och samhälle trummade ut budskapet att sex inte var någon big deal, så länge som alla flickor åt sina p-piller.

Därefter blev tillfälliga sexuella förbindelser normalt - även för universitetsstuderande medelklassflickor. Och nu är vi där vi är - med ett stort antal lösa umgängesformer, och grader av ansvar eller icke-ansvar för sin partner...

Huvudet pa spiken. Det har med bidrag har fungerat bra innan och Sverige har setts som ett valfardstat. Men de senaste 20-30 aren har hela systemet urholkats med folk som uppenbarligen haft det for latt. Folk som vaxt upp och haft det enkelt, och forstar inte att deras foraldrar JOBBAT till sig den levnadsstandarden. De tror helt enkelt att det ar minimikrav pa livet. Att man har massa rattigheter i samhallet, dock har ingen informerad dom om skyldigheterna. Ingen har stallt krav.

Pa den vagen ar det. Lite i taget har synen pa soc och bidragen forandrats fran nagot som har funnits i ett valmaende stat till var mans rattighet.

Dags for ordentlig reform? Det kan ju knappast fortsatta sahar lange till, det finns helt enkelt inte pengar till det.

socialen e fortfarande kvar i medeltiden..

INNEHÅLL