Har ni kvar era vänner efter att ni fick barn?

Vi umgås med dem fortfarande allihopa, men inte alls lika ofta.

vänskapen blir annorlunda och förändras, men dom försvann inte.  Jag har fått barn nr 3 och har även tonåringar hemma och en del vänner har fortfarande inga barn eller valt att avstå barn, men vänskapen finns ändå kvar fast i annan form.

men för att en vänskap ska fortsätta så måste ju båda parter vara beredd på att jobba på den också. Då måste man visa varandra förståelse och respekt, ge och ta helt enkelt. Båda måste vara beredda på att offra vissa bitar om vänskapen fortfarande är viktig för en.

och så är det ju så att vissa vänner växer man ifrån helt enkelt. Jag har några jag kanske hörs med en gång om året, vi har helt enkelt inte längre något att prata om sedan jag fick barn, dom har valt andra vägar i livet helt enkelt. Och en del andra som också fått barn , ja där har familjeförhållandena ibland gjort att vänskapen runnit ut i sanden. man flyttar, skiljer sig, barnen är i olika åldrar så det går inte att umgås via dom osv osv....  Då blir det så att man bara klickar "gilla" på nån status på facebook och nöjer sig så typ....      

både jag och min sambo blev av med alla våra vänner.. Kanske har att göra det att vi har i tidigt 20års ålder och då var det iaf i våran krets bara fest och party som gällde.. 

Har inga egna barn ännu men däremot har jag haft vänner som skaffat barn och sen isolerat sig och brytit med alla som inte har barn för att man inte är på samma nivå. Mycket tråkigt Så de där med att förlora vänner kommer från båda sidorna tyvärr.

Har kvar vännerna men relationen har förändrat avsevärt, var den första som fick barn och vi varken ses eller hörs lika ofta längre, känns inte som man är lika intressant längre. Har däremot fått nya underbara vänner under tiden som har barn :)

Ingen skillnad!!! Gäller att ge

Har förlorat en vän, hon som är gudmor till mitt barn. Vi var fyra stycken som alltid hängde ihop men samtidigt som tre av oss blev mer vuxna (2 skaffade barn och den tredje var den som alltid varit vuxnast och hon satsar mycket på sin karriär) så gick den fjärde åt andra hållet. Hon gjorde slut med sin sambo och började leva det liv vi andra levde när vi var 20 (hon är 30 nu, 27 då). När hon inte svarade på inbjudan till dotterns ettårskalas så kände jag inte att jag ville vara med henne längre. Hade varit helt ok att hon inte kom, men att inte orka svara på sin egen guddotters kalas kändes dåligt. Jag var på hennes födelsedagsfest (utan barn) månaden innan. Alla andra är kvar men jag hade redan "rensat" bland mina vänner några år tidigare och bara behållit dom som var mina riktiga vänner och slutat vara med dom som bara var partyvänner då jag insåg att de trots många års vänskap och boende i samma studentkorridor inte kände mig och svek mig när jag som mest behövde stöd.

Vi har alla kompisar kvar även om vi inte ses lika ofta. Alla andra har också familjen och många har barn. Personligen jobbar jag mycket på att behålla mina egna kompisar och att vi inte alltid ses med hela familjerna, det känns superviktigt. Jag tycker det är aptråkigt att bara prata om familj och barn och har stort behov av att vara bara jag och prata om andra saker, därav vikten av egna kompisar. Min man är likadan.

Vi har alla kvar och jag fick dessutom fler vänner, vi bor utanför ett jättelitet samhälle på landet och det är inte lätt att "komma in" då det inte finns några direkta aktiviteter förutom lite barnsång och när sonen föddes gick jag dit och lärde känna många i detta lilla samhälle.
Väldigt trevligt att inte känns sig direkt som en främling längre 

Jag med. Två av min sambos bästa kompisar brukar vi umgås hela familjen, fast han umgås ju med dom utan familj också. I övrigt så är jag med mina kompisar och han med sina. Ofta har jag med mig dottern till mina för att vi träffas på dagtid och de vill faktiskt träffa henne eller har egna barn i samma ålder så de kan leka, min sambo brukar träffa sina kompisar efter jobbet. Är det fest så går jag själv utan både sambo och dotter. 

Tycker mer det har blivit svårare att hinna ses, då de som jobbar har tid på kvällen och det är ju inte så lätt med småbarn. Och ofta har de ett tajt schema med allt de vill hinna med på helgen så då skiter det sig ibland när ens barn bestämmer sig för att typ sova eller liknande just då. Så jag tycker generellt det är svårare att planera in att träffa folk utan barn, då de omöjligt kan förstå hur mycket planering det krävs och sedan skiter det sig ändå ibland. Men det kan man ju inte kräva att de ska kunna förstå heller.