Skönhet

Och, jag är riktigt ärlig och tror jag inte är ensam.

Jag inser detta, men som du förstår så är jag tillfreds med hur jag ser ut. Jag är långtifrån en skönhet, men anses har charm och se hyfsat bra ut. Visst har jag komplex, men de komplexen vårdar jag ömt och behåller dom gärna, för tar man bort dom, så hittar man säkert något nytt att få komplex av, så jag behåller mina hemtama komplex.

Sedan har jag alltid tyckt att gamla människor är vackra, har träffat så många vackra åldringar. Jag var väldigt mycket med mormor när jag var yngre och hon hade äldre väninnor så jag träffade väldigt många äldre personer som barn.

Extrema motviljor, jag tycker det är nog mest tragiskt. Visst man kanske inte hjulade av glädje när man såg den första rynkan, eller det första gråa hårstrået heller, för mig var det nog ett mer konstateranda, jaha. Sedan gillar jag inte mina gråa hårstrån, mitt råttfärgade hår blir ännu mer råttfärgat, men så tänkte jag, brunett har jag alltid tyckt varit snyggt. Så då testar jag det och jag trivs med att vara brunett. Men jag tror inte min hårfärg gör mig yngre, utan det ger mig lite mer liv. Jag är mest förvånad att jag inte är brunett av naturen, då mina båda föräldrar är brunetter.

Helt rätt, men Ts ansåg att rynkor var fult och kunde inte alls förstå att man inte hade behov av att fylla ut rynkor. Hon verkade lite oförstående att man inte ville genomgå skönhetsoperationer när man blev äldre, några i tråden trodde vi var avundsjuka, saknade pengar eller var bittra (i sig vanliga argument)

Men utseendet i många sammanhang innebär inte att man skall vara en extremt vacker person med slät hy, utan att man bär sig själv med stolthet.

Jag färgar håret, det är fånigt, jag är helt med på det hela. Men å andra sidan så är det inget som jag måste göra, utan jag kan vara ofärgad länge, sedan får jag ett ryck. Men det är som med hårklippning, det är ett sätt att göra lite kul av sig, men inte att föryngra sig.

Tro det eller ej, men jag är nöjd med min kropp, jag är omkring 50, visst åldern börjar ta ut sin rätt, men inget som jag är ledsen eller orolig för. Jag är fortfarande smal (36:a) har fast byst (70 C och kan vara utan BH), har lite rynkor, men de är karaktärsrynkor, vill inte ha bort dom.
Håret har börjat få gråa stänk, men just håret tillhör det som jag gillar att ändra färg på. Mina gråa hårstrån gör mitt musfärgade hår rätt trist.

Du sätter "inte-plastik-operationer" = " inte bryur sig om sitt utseende". Det stämmer inte alls. Men de som resonerar som mig är inte intresserade av att negligera att vi blir äldre, vi är nöjda med vår ålder. Men likväl kan vi klä oss raffigt, pimpa håret, och göra oss snygga, även om vi är nöjda med det vi har

OK, jag har ingen övervikt till att börja med (drar stlr 36, trivs bättre med min kropp nu än jag var i storlek size 0 ), nej, jag hjulade inte när jag fick rynkor, men accepterade det utan att ha några bekymmer med.

Nej, för att jag gör det inte för att jag skall känna mig yngre, utan för att det började med att det skulle vara kul att vara brunett (jag har aldrig gillat min hårfärg, ville ha pappas hårfärg) och testade och trivdes med att vara brunett. Sedan tog det bort silvret, men det var bara en bonus.

Jag hävdar att naturen gjorde ett misstag, eftersom jag inte blev mörk som hela släkten nästan är, utom mormor som var rödhårig.