vår 4-åring håller på att ta knäcken på mig =(

Han kanske känner att fokus ligger mer på lillbrorsan om han inte bråkar men att det är bättre att bråka för då får han uppmärksamhet, jag vet inte men entanke. Jag hade lika med min i den åldern och hon på bvc sa att jag inte skulle ge så mycket val att det blev svårt att välja occh att 4 åringar inte egentligen vill välja jämt utan jag skulle säga bestämt att nu går vi på bussen eller nu tar vi på ytterkläder eller va bråkmomentet var just för dagen. Det blev bättre kan jag lova men priset var när han en varm majdag undra om han kunde få en glass (vi var och handla) javisst sa jag och han börja ifrågasätta varför han skulle få det. Puuuu men jag lovar det är tufft men går över

Du får väl förklara att det är du som bestämmer. Det verkar ju som om han bara vill att du ska vara vuxen och bestämma. Barn vill faktiskt känna sig som barn ibland och känna att den vuxne kan bestämma och ha kontroll....

Han bråkar... men och.... låt honom gnälla om att han ska på bussen då. Han kanske har för många val. Många vuxna tycker det är jobbigt med alla val som ska göras hela tiden, och han är bara 4...

Att han ska bestämma kläder själv är en sak om de är anpassade för aktiviteterna som ska göras och för vädret, men att han ska bestämma färdmedel till dagis och mat verkar ju absurt... om han bara vill ha sockerflingor dagligen.... eller godis till frukost, eller om han vill åka helikopter. Färdmeldel till dagis ska väl vara det som är mest praktiskt för familjen.

Sedan kan det vara så att han behöver uppmärksamhet också. Se till att få lite egentid med honom så ofta som möjligt. Om du inte tar tag i detta, kanske det slutar med att du inte kommer stå så nära honom.... om han känner att du inte kan hantera honom utan lämnar över till pappa sas. Det får ju honom att känna att du inte finns där när han som bäst behöver dig.

Jag tror problemet är att han vill att du ska ta ett vuxet ansvar i kombination med att han vill ha egentid och kvalitetstid med dig.

jag tycker du ska fundera på vad som är vettigt att en 4åring faktiskt bestämmer och sedan bestämma resten. Och förklara för honom att nu är det som det är för att det har DU bestämt.
Och sedan ha lite egentid med honom varje kväll tex, där ni läser, spelar mm. Då tror jag att du löser det.
Tillåt honom inte att vara så jobbig att du inte vill vara med honom, det är en stor förlust för er båda.

Har detta börjat sedan lillebror kom till världen?
I och med att det fungerar bra både på dagis och med pappa så känns det som han söker uppmärksamhet eller något med dig.

hade skrivit ett långt svar men hade blivit utloggad och det försvann =/

Tack för era svar!

Jag måste nog förtydliga att det inte är nån anarki här hemma, även fast jag kan förstå att ni tror det med tanke på hur jag uttyckte mig.
Här ges 2 eller 3 av mig valda alternativ på kläder/vad vi ska laga för mat/.
Det är alltså inte så att det lagas många rätter utan lagar vi en mat så är valet hans att äta den eller inte äta den. I det här huset finns inte ens sockriga flingor eller godis. Jag vill genom detta ge honom en känsla av att han faktiskt kan "välja själv" (vilket är viktigt för honom) även fast jag bestämmer.

Däremot tror jag att jag måste vara lika bestämd vid hämtningen. Jag har, trots en självsäker 2-årstrots avklarad, tappat självförtroendet nånstans och jag har svårt att inte känna mig "maktlös" när han inte vill följa med hem. Jag har dessutom valt bort alternativet att fysiskt bära/släpa/forcera på kläder (på grund av att det faktiskt går hjälpligt att resonera med honom och få honom att förstå pch har så fungerat ok hela sommaren och hösten), men jag kanske måste prova att vara handgriplig nu när att prata inte fungerar?

Det konstiga är alltså att allt varit "frid och fröjd" nästintill hela förra året.

Kan det vara en "försenad" reaktion på att jag jobbat på tok för mycket på helt fel arbetsplats från mars-november förra året? Nu har jag slutat jobba och pluggar ist med lite mer normala tider, men jag ska försöka peta in ännu mer egentid med honom.

Ett exempel på ett av våra bråk är om pyjamas. Jag struntar verkligen i om han har pyjamas eller inte när han sover. Jag frågar bara om han vill ha det när vi gör oss iordning. Han säger nej. Vi går och lägger oss. han säger i sängen att han visst vill ha pyjamas. Ska jag då hjäålpa honom att stå fast vid sitt första beslut, eller ska jag bestämma åt honom från början hururvuda han ska ha pyjamas eller inte?

Boost: Det har gått jättebra under graviditet och lillbrors första 1,5 år då jag alltid sett till att inkludera honom och ha egentid med honom, jag har som jag skrev ovan precis jobbat extremt mycket mars-november och även fast jag haft<många timmar hemma har jag inte haft nån ork kvar till barnen och han har "funnit sig" i det då, men nu när jag slutat jobba, börjat plugga och BÅDE lämnar och hämtar kom denna reaktion.,

Vet inte om det är "hederligt" trots eller inte.

Han har även börjat kissa på sig oftare på dagis och vi har varot hos läkaren för att utesluta UVI och diabetes.

Ang pyamas så hade jag inte brytt mig nämnvärt utan bara sagt att: ja ja du bestämmer men det går på din mystid med mig för jag går samma tid endå. Väljer han då att baxa på pyamas i sängen fine hans val men som sagt jag går så det blir inte längre mys för det.

Nica 1: Ok.. sen brukar han kunna vreta på och av med pyjamasen några gånger, men då får han göra det helt enkelt =)

Nej varför det då får du styra upp det

VI är i samma sits! Vår son fyller 5 i mars.... Det känns som det du skriver är något värre dock men jag känner igen att det är konflikt hela tiden - heeeela tiden!!!!!

Och när han väl tar på sig överdragsbyxorna gör han det i slowmotion..... Sitter jackan sen fel vid armslutet blir han arg och tar av sig i jackan igen...för att börja om.

Igår skulle han på kalas....det tog 45 minuter att klä på honom skjorta och byxa samt gå och kissa. och då är det ju ändå något roligt han ska på liskom!!!!!!!??

Vi vet faktiskt itne varför det är så här. Jag tror att det beror på att han är självständig, envis och har humör.
Som tur är så är han väldigt godhjärtad. Säger ofta hur fin jag är och att vi är bästa kompisar och andra såna fina saker. När han är lugn och go så är han underbar.

Vilken situation för er :(
Har också en 4 årig son, men kan inte alls sätta mig in i hur det är för er.

Umgås han mycket med sin pappa?
Som jag förstår det så måste det ha varit pappan som haft det större ansvaret under förra året när du jobbade?
Kanske det har blivit någon reaktion efter detta?