Tre års dagen snart här

har inga ord som räcker till, ville bara skriva att jag läst och beklagar så himla mycket, vilken sorg

Tack, din omtanke värmer.

Oj då! Beklagar verkligen. Förstår din sorg. Hoppas någon i samma situation som dig kan komma med bra tips/råd. *kram*

Vill bara säga att jag förstår dig så väl. Jag förlorade själv min yngsta lilla flicka i magen i somras.
Det har snart gått sju månader och även för mig känns det som om omgivningen börjar tycka att det borde gått över nu. Det har det absolut inte gjort och jag funderar liksom du på hur man ska kunna lära sig leva med den oändliga sorgen. Min flicka kommer alltid att fattas mig, hur många år det än går och även om jag skulle få ett till barn. Jag har för alltid ett barn för lite.
Försök att ta hand om dig och gör sådant du mår bra av. Och lev i nuet så långt det bara går. Detta brukar lindra smärtan lite för mig när det är som värst.
Kramar!!

Jag är du precis tvärtom och bara vill glömma det förgångna och leva vidare ...
Har x antal missfall bakom oss och vill inte veta av det...

Tack för att du delar med dig och jag beklagar djupt.
Det jag inte förstår, är hur omgivningen kan inbilla sig att "det går över". En förkylning går över, en ekonomisk kris går över, att förlora ett barn, det går inte över.
Jag försöker verkligen leva i nuet, njuta av dessa två skövilda unga damer jag har, men sen kommer den där känslan, tanken, någon saknas. De mest vardagliga saker drar upp det. Allt ifrån hur många tallrikar man ställer fram till middag till hur många sängar man bäddar, hur många godnatt pussar man får på kinden. Hela tiden, under vardagen, kommer dom där grejerna upp.

Kan tänka mig, att det är en förfärlig sits, det med.

Jag är lite i samma situation. Snart har det gått ett år sedan vi upptäckte att det inte var som det skulle med graviditeten. Tiden efteråt var helt fruktansvärd, men sedan intalade jag nog mig själv att allting var bra -eller att det i alla fall var på väg att gå över. Har inte förrän helt nyligen insett hur hårt det här tagit mig. Har ofta känt mig nere men har intalat mig själv att allt ska bli bra bara jag blir gravid. Tyvärr har jag fortfarande inte blivit det, vilket är väldigt tungt. Men jag har även börjat fundera på om det verkligen är så att en ny graviditet skulle vara den totala lösningen som får mitt inre i balans. Går på meditation och försöker på olika sätt satsa på mitt inre, men det hjälper bara för stunden. Den gamla klyschan säger ju att tiden ska läka alla sår, men jag (och många andra) behöver lite hjälp på traven. Kan inte riktigt hantera alla de här tankarna och känslorna som jag bär inom mig och de påverkar mitt liv negativt på alla möjliga sätt. Så nu har jag sökt på vårdcentralen för att få gå i samtalsterapi. Kanske även kan vara något för dig?

Beklagar verkligen.
Jag hade väl hopp liksom du, att en ny graviditet var lösningen men det var det inte. Vilket man nu i efterhand verkligen kan inse.

Jag har samtalsterapi, och hon tror väl att detta är något jag har stängt inne, att jag inte har bearbetat det och att det är det som måste göras och att det är en process och allt det där. Att det är viktigt att sörja, gråta och låta processen ha sin gång.

Vi fick ett missfall. Vi ville ha tre barn, förlorade det tredje. Vi blev gravida igen och fick en trea men kände alltid att någon saknades. Vi räknade in tre barn men hjärtat tog ett skutt av rädsla varje gång eftersom vi båda upplevde att det saknades ett barn. Vi valde att få ett fjärde barn och sedan dess räknar vi rätt.

Jag menar inte att ett nytt barn kan ersätta det förlorade, men det kan på något sätt fylla ett ofyllbart tomrum.

Ja det är nog helt klart det ända som funkar. Det är med sorg är så otroligt mycket mer komplext än vad jag tidigare förstått. De sorger som jag tidigare i livet gått igenom har varit när äldre släktingar gått bort och en och annan kärlekssorg, men ingenting har på långa vägar varit så traumatiskt som missfallet. Jag har nu fått träffa en kurator två gånger och det har gett mig ett helt annat perspektiv på vad jag gått igenom. Att jag plötsligt började må så fruktansvärt dåligt över det som jag gick igenom för nästan ett år sedan har sina förklaringar. Två veckor innan missfallet gick jag från att vara arbetslös till ett jobb som engagerade mig väldigt starkt. Några månader senare fick jag ytterligare ett nytt och väldigt intressant jobbuppdrag. Så för min del handlar det mycket om att jag inte gav sorgen den plats den behövde. Och som jag skrev tidigare hade jag inte någon sorgeprocess att titta tillbaka på och jämföra med. Så det blev omedvetet så att jag lade locket på.
För min del har de här undantryckta känslorna kombinerat med frustrationen över att månaderna går utan att jag blir gravid igen ledit till att jag fått en del depressionssymptom. Det var på den vägen jag började nysta i vad som egentligen pågår i mitt huvud. Mitt sätt som jag nu försöker aktivt bearbeta allt detta är att jag skriver om missfallet och alla tankar och känslor runt omkring. Och så läser jag och gör övningar från boken "Att ta sig upp när man är nere". Den boken rekommenderar jag starkt för alla som hamnat i tankemönster som man vill bryta. För mig har den gett en hel del insikter om hur hjärnan fungerar och redskap för att bryta negativa tankebanor om mig själv och min tillvaro.