Hur ska jag "hantera" min 5-åring i vår separation?

Tror sådär spontant att det kanske är bättre att prata med en barnpsykolog än att förlita sig på tips från FL, de allra flesta kommuner har tillgång till det via BVC

Fast han har ju inga direkta problem. Klart det är en stor omställning för honom. Jag vill inte gå till en barnpsykolog.

Man går inte till en barnpsykolog bara när man är knäpp eller allmänt störd , man kan ringa till en barnpsykolog för att tex ställa frågor,

Hur kommer mitt barn reagera på det här ???
Hur ska jag bäst förklara det här ???
Hur kommer han påverkas av det här ???

Jag gick dit själv (utan mina barn) för att prata med en barnpsykolog över hur det var bäst att meddela barnen om att vi skulle skiljas , fick en hel del bra tips.

Till skillnad från en massa människor här som tror sig veta bäst av egna erfarenheter ( vissa kanske gjort en jäkla massadundertabbar själva ) så är en barnpsykolog utbildad och har antagligen rätt lång erfarenhet av såna frågor.... men men... det är ditt barn , så du gär väl som du vill , men jag skulle knappast förlita mig på FL som en bergsäker källa till kunskap.

Ok. Kanske ska slå en signal då... Kontaktar man dem via BVC eller hur funkar det?

Hej!

Vi är i liknande situation, om än inte samma. Mina barns pappa bor inte hos oss regelbundet. Vår äldsta, 5 år, har svårt att acceptera att pappa inte alltid är här.
Jag försöker bejaka hans frustration, istället för att alltid försöka få honom att tänka om / förstå / jämföra med andra. T.ex, om han säjer att han vill att pappa alltid ska bo hos oss, så svarar jag att jag förstår att du känner så. Och inget mer, såvida han inte själv ställer följdfrågor.
 Jag har upplevt att när jag försökt "hjälpa" och förklara har han blivit ännu mer frustrerad, som om han tolkar det som att han har fel och inte borde känna som han gör. Det är svårt, jättesvårt!
-"Jag förstår dig", och en kram är det som numera funkar bäst här.

Som förälder vill man så gärna fixa allt och ta bort det svåra, och det är nog lätt att slå knut på sig själv, i all välvilja. Ibland kan det lilla och enkla vara det bästa.

Lycka till, kram

Ja , man ringer och bokar en tid via BVC , eller kommunens centrala växel , de kan säkert koppla dig vidare.

Lycka till !

Kan tillägga att man nog kan räkna med en hel del annorlunda beteende , en skilsmässa drabbar oftast barnen hårdast. De har ju liksom inte varit med i beslutande processen osv... de får det bara serverat , man måste nog låta dem sörja och anpassa sig till sin nya situation. De kan ibland bli deprimerade eller ta på sig skulden och  skämmas för att prata om det. Lider i det tysta så att säga. Kan vara lite knepigt att få ur dem hur de egentligen mår ibland , och deras sorg kan komma fram på märkliga former ibland som man inte riktigt förstår... därför är en barnpsykolog ofta klart mer lämpad för att tolka sådana saker , än en vanlig förälder , eftersom alla barn är olika och även reagerar på olika sätt.

Ett bra tips kan vara att prata med skola eller dagis och förklara situationen och be dem hålla ett göa på förändringar i humör eller beteende så att man åtminstone är medveten om det och kanske kan prata med barnen om det , försöka hantera det.

Det största problemet är att du inte både kan vara på din sons sida och på din egen, du måste välja.

Han mår mycket dåligt av det du/ni har utsatt honom för. Om du försöker förklara bort det, eller släta över det, blir det nog värre. Du/ni måste ta på er skulden för att ni skadat ert barn, låta honom sörja, trösta honom. Och be om förlåtelse för att ni skadat honom, snarare än försöka försvara er och berätta hur bra det är att ni har skilts.

(Precis som du skulle göra om du råkat skada honom fysiskt).

Sedan eftersom han är pojke,och i femårsåldern är det nog mycket viktigt med pappa nu, och att få identifiera sig med pappa..

Håller med om att ni borde prata med en barnpsykolog. Sen säger ju barnet faktiskt att han vill bo hos pappan och inte orkar flänga. Alla barn klarat inte varannanveckaslivet. Kanske är det värt ett försök att lyssna på pojken och begränsa boendet hos dig till varannan helg? Ni kan ju träffas ofta ändå och han slipper flänga.

Nej, han har inte sagt att han vill bo hos sin pappa. Det är bara hans sätt att uttrycka saker. Jag tror snarare att han INTE skulle vilja bo hos sin pappa så mycket. Min minsta skulle definitivt vilja bo hos mig hela tiden. Men som någon sa till mig att växelvis boende har man för föräldrarnas skull - inte barnens. Jag vill dock inte dra igång en vårdnadstvist och han är en bra pappa och jag anser mig inte ha rätten att ta ifrån honom hans barn.

Gårdagen kulminerade med att min son var jättearg på dagis och skrek åt både barn och personal. Vi har nu bokat in ett möte nästa vecka. Beroende på vad det mötet utmynnar i så kontaktar jag BUP efteråt om jag tycker det behövs. Det är två riktigt rutinerade förskollärare så de kan säkert ge bra input de också.